Kväll igen då.. Har precis varit och hälsat på syster, och ska strax gå upp och sitta med Denise en stund. 

Hade ju läkarsamtal tidigare idag och fick en ganska grundlig genomgång om allt som hänt från allra första början. Fick även väldigt bra förklaringar på olika problem som Denise har, har haft, och som hon kan drabbas av. 

Man är ju medveten om att allt inte kommer att gå spikrakt framåt bara för att hon har haft några bra dagar nu, men det känns ändå så skönt att både hon och jag kan slappna av liiiite iaf!

Men Doktorn sa, att det kan hända att hon blir lite sämre i det här med andningen och allt när hon avslutat sin kortisondos.. Och den kommer avslutas på Juldagen. Jag är nästan lite inställd på att hon kommer att ligga i resp igen, men det kan man ju aldrig veta. Men jag vill liksom vara lite beredd på det. Hon antecknade iaf att jag vill bli uppringd om det blir så att hon blir intuberad igen, även om det är mitt i natten. För jag känner att jag vill veta det på en gång ifall det skulle bli så.

Vi pratade även lite om framtiden. OM allt går bra och Denise fortsätter vara stark och göra framsteg och inte behöver respiratorn så kommer vi att bli förflyttade till Sundsvall. Känns väl sådär.. Nervöst och osäkert att komma till ett helt nytt ställe med ny personal och nya rutiner. Hon sa att det kan bli aktuellt redan i vecka 1.. Om allt är stabilt då såklart. 

Men Sundsvall känns ändå lite mera "hemma" än Umeå på nåt vis. Även om det är längre ifrån Övik så har jag ändå spenderat ganska mycket tid där och man känner till stan lite mer än Umeå..  Ja vi får se hur det blir.. Nervöst hur som helst, men dom kan säkert sin sak där också!

Nu ska jag gå upp och sitta lite känguru!

Denise har en mysstund med Mormor! Hon mår sååååå bra och det värmer mitt hjärta! Under tiden sitter jag här och trixar lite med bloggen!

Till er nya läsare! Om ni vill läsa hela den här historien från början så finns alla inlägg under kategorin "Denise".. 

Jag svarar på frågor i "Ställ En Fråga-rutan" i vänsterspalten, och svaret hamnar under din fråga!

Jag läser ALLA kommentarer och kikar oftast in i era bloggar om ni lämnar en bloggadress.. Jag måste erkänna att jag är lite dålig på att svara på kommentarerna, men dom uppskattas och läses med glädje!

KRAM  

Nu blev jag sådär glad igen när jag loggade in! Hade fått 10 nya, fina kommentarer från olika delar av landet, och även andra länder! Uppmuntrande ord, och helt underbart att läsa igenom till morgonkaffet!  

Jag försöker hitta lite rutin i vardagen! Så jag ställer väckarklockan på morgonen för att ta mig ut på en prommis. Det blir inga jättelånga promenader, men 3km räcker för att väcka kroppen och få igång förbränningen! Man behöver ju frisk luft, och jag är beroende av att få flåsa och röra på mig lite för att må bra både psykiskt och fysiskt! SNART SNART är jag redo för gymmet, bara ett par veckor kvar! Så skönt! Har ju IKSU bara en km bort! 

Idag ska Denise få sitta med mormor om allt är bra med henne! Och så får hon sitta med mig på kvällen! Vi har även ett planerat läkarsamtal idag. Känner att vi är ganska väl informerade om allt som händer och har hänt, men läkaren som jobbar nu, hon tyckte ändå att det känders viktigt att man sätter sig ner och sammafattar och pratar lite i lugn och ro..  Det kan hon nog ha rätt i. Jag blev ju så avigt inställd till läkarsamtalen när jag haft det för första gången..Blev liksom lite rädd! Det var ju bara en vecka efter Denise föddes. Jag var helt förstörd, och doktorn (han som jag kallade Dr Robot efter det samtalet) pratade och berättade så mycket om statistik och vad som kan hända, så jag bröt ihop totalt! Men vi har ju haft flera samtal efter det, och då har det gått bra. Jag är väl inte lika överkänslig längre, man har lite mer hopp, och doktorn har faktiskt blivit lite lättare att prata med.  Så nu är jag inte rädd för läkarsamtal längre! 

Morgon hurtig även idag! 

TACK för alla fina kommentarer! Jag läser dom ALLIHOPA ska ni veta, även om jag kanske inte skriver svar! Och jag blir så glad varje gång jag loggar in och ser att jag fått en massa nya fina och uppmuntrande ord!! Så sluta inte med det!!   

Gissa va jag har gjort nu?? Bestämde mig ju för att sitta med lillan en gång till, så nu har jag suttit från 21.30 till 23.15 Avslappnad, lugn, UTAN mediciner! Kände av ångesten lite lite precis innan hon landade på mitt bröst, men sen släppte det och jag kunde NJUTA av stunden istället! Riktigt bra avslut på kvällen!

Nu har mamma kommit hit också, så hon var med och hjälpte till vid förflyttningen och bytte även blöja på Denise för första gången! Stolt mormor!

Nu ska jag sova gott gott!!   Natti Natti!

Jag är glad att jag övervinner min ångest, och utmanar mig själv, men FY FAN va jobbigt det är! Bestämde mig redan igår att jag skulle sitta känguru med lillan mitt på dagen idag.. Och jag vet att jag har lättare för att få ångest på dagen än på kvällen, men jag MÅSTE lära mig.

Så jag bestämde mig för en tid och gick upp och satte mig i stolen.. Ofta brukar ångesten vara värst INNAN.. men nu ville den inte riktigt släppa. När jag suttit bara i två-tre minuter så haffade jag sköterskan och sa precis som det var.. Att jag kanske inte klarar att sitta så länge, och att jag ropar om det blir riktig panik så att jag måste upp snabbt! Jag fick en larmknapp istället, och det kändes bra, men det hjälpte inte så mycket mot själva ångesten och jag blir så arg på mig själv och jag blev så jävla lessen när jag kände att jag kanske kommer att måsta kliva upp!! Det är ju meningen att kängurusittningen ska vara dagens höjdpunkt, en mysstund med dottern på mitt bröst och jag känner bara panik! Det är ju helt fel! Så det slutade med att jag låg där och snyftade istället och sköterskorna fick trösta mig.. MEN: Jag låg kvar!! Jag klev inte upp! Jag tänker inte låta det här styra mig! Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag greppade min bok: "Avig Maria" av Mia Skäringer, som jag köpte idag och började läsa.. Läste lite.. Snyftade lite.. Läste lite.. Och till slut så hade jag legat där i en och en halv timme!

Känner mig väldigt nöjd med mig själv! Jag tänker fortsätta utmana mig själv, för så här får det inte vara! Jag VILL INTE bli styrd av nån äcklig panikångest!!!!

Denise mådde iaf prima där på mitt bröst! Det ger mig ännu mer skuldkänslor och dåligt samvete.. Hon mår så bra där, det är det bästa för henne, och jag som ska föreställa hennes mamma, jag klarar knappt av det!! Nä, jag måste fixa den här biten, det är bara så!

Fortfarande CPAP och egen andning! Mammas duktiga lilla tjej! Har precis varit där och hjälpt henne att bajsa.. Låter lite skumt kanske men de är inte så lätt att få fram bajset när man är så liten! Och man ser att hon kämpar och att det gör ont. Nu kan hon ju ge ifrån sig små ljud också när hon inte är intuberad längre. Det låter ungefär som ett svagt gnekande ljud när hon försöker skrika. Har gett henne mag massage med olja och jag kan lova att det kom bajs! Funderar på hur mycket som kan rymmas i den lilla kroppen, för hon hade ju bajsat inatt också! Men bajs är bra!!

Själv så har jag gått och fått högt blodtryck igen.. Kände det nästan på mig. Har haft lite smått ont i huvet i helgen, men jag tänkte att det kanske var stress och oro som var problemet, men det var det nog inte ändå.. Så jag ska träffa doktorn igen om några dagar så får vi se vad vi hittar på. Det är ju inte så farligt med lite för högt blodtryck, nu när jag inte är gravid längre, men man kan ju hålla ett öga på det iaf så det inte blir ännu högre!

Nu är det lunchdax och sen blir det känguru sittning!

God Morgon! Har precis varit ute och blött ner mig! Tog en 40 minuters powerwalk i slask och duggregn. Inte alls särskilt skönt, men välbehövligt! Gravidfläsket ska bort!!!

Känner mig nästan lite nervös idag.. Igår var ju en sån himla bra dag, så vad kan toppa den liksom? Är rädd att jag ska komma upp och Denise ligger i respirator igen.. Det kan ju faktiskt hända, och jag är ju en sån som hellre är beredd på det värsta än att hoppas för mycket. Då blir man glad för det lilla istället!

Idag har det gått 5 veckor! Fem veckor sen jag genomlevde den värsta dagen i mitt liv! Men samtidigt var det ju en speciell dag, och i framtiden kommer det kanske att förvandlas till den BÄSTA dagen i mitt liv. Jag kanske kan se den som Dagen då min dotter föddes istället för att komma ihåg allt det där andra hemska som hände! För just nu är all dramatik så färsk i minnet, och det tog ju flera dagar innan jag ens fattat att jag blivit mamma, flera dagar innan jag ens kunde få se henne!

Men från den stunden jag tog i henne första gången, även om det bara var hennes små, små fingrar runt min nagel genom luckan på kuvösen, så kände jag direkt att hon var MIN! Min dotter!