KAN HUVUDVÄRKEN SLÄPPA! Har haft ont i skallen sen igårkväll nu! Alvedon hjälper inte och jag har tagit blodtrycks medicinen.. Känner mig ju helt färdig idag, så nu är jag rädd att jag kanske håller på att bli sjuk! Har ingen feber iaf, även fast det känns så.. Men jag tror att jag avstår från kängurusittningen ikväll. TÄNK OM jag håller på att bli sjuk, och smittar lillan med nått äckligt elakt virus! Inte värt att chansa..  Har jag inte blivit sjuk imorgon så kan jag kanske känna mig lugn, då beror det nog bara på blodtrycket och kanske utmattning, och det smittar ju förhoppningsvis inte!

Samtidigt som jag bestämmer mig för att inte sitta med henne ikväll så får jag dåligt samvete och känner mig som en dålig mamma!!! Men jag gör det ju för att jag är rädd om henne, rädd för att hon inte ska få leva! Hon kan ju dö av virus och baciller som vi inte ens märker av, eller kanske bara blir lite snoriga av, eller får HUVUDVÄRK av.. Nä, det känns klokast att avvakta, även om det river lite i hjärtat!

(snyggo bild från förra julen)  

Tillfälligt boende.. Ja nu har Denise fått flytta in till grann-salen i några timmar. En sal där det ligger lite större bebisar. Mammor som sitter och ammar sina barn, matar dom med flaska, byter kläder, bäddar och grejjar. Inga kuvöser, bara öppna bäddar.. Bebisskrik..

Det kändes nästan lite jobbigt att sitta där inne. Det känns liksom så långt borta att jag skulle får sitta och mata min bebis. Man blir lite avundsjuk nästan, och lite ledsen. Men min tid kommer.. Om allt går som det ska. 

Så länge det finns liv finns det hopp!

Fick förresten en julklapp idag.. Personalen kom in med ett paket som det stod "Till familjen Decker" på. Från en bloggläsare sa dom! Någon som själv varit här. Så vem du än är, TACK så mycket. Självklart spar vi den till julafton!

FY vad ödsligt det är på M salen nu! Igår låg en skrikande bebis på vårdplatsen bredvid, och en liten prematurkille på andra sidan. Imorse när jag kom upp så var det bara Denise kvar! Det är säkert skönt för Denise med lugn och ro, tystnad och mindre spring. Men det känns lite konstigt, fast det kan ju ändras fort! Just nu är det lugnt, imorgon kan de vara fullt!

Idag ska dom storstäda salen så Denise ska få flytta in i grannsalen i några timmar. Hon är ju lite lättare att flytta på nu när hon inte har respiratorn

Dom gjorde ultraljud på hjärtat idag (igen). Hon tyckte INTE om att vi la henne på rygg och började grejja med henne. Hon vill bara ligga på mage. Så syresättningen gick snabbt ner på 50 och hon blev lite blå. Det är lika otäckt varje gång det händer, men bara hon lugnar sig lite så brukar det bli bättre ganska snabbt. Så vi droppade lite sockerlösning på nappen och då fick hon så fullt upp med att suga och smacka så hon blev helt avslappnad i hela kroppen och syresätningen gick upp på 95% igen! 

Det funkar varje gång! Igår tog vi bröstmjölk på nappen och hon var sååååå nöjd, och socker funkar lika bra. Det är som att hon bara kan koncentrera sig på en sak, så när hon får den goda smaken i munnen så glömmer hon bort att kämpa och sparka och sprattla! (godisgris redan nu)

Själv så har jag haft såååå ont i huvet ända sen igåkväll. Så jag gick upp till BB imorse och bad dom kolla blodtrycket. 135/100 låg det på, så doktorn tyckte jag kunde börja ta blodtrycks tabletterna igen. Det är ju inte så bra att gå omkring med högt blodtryck när man äter Waran.. Dessutom är det jävligt jobbigt med huvudvärk!!!

Denises planer för dagen?? Kängurusittning med Mormor om nån timme.. Kängurusittning med Mamma ikväll. Däremellan bara ligga och snutta på nappen, må bra och njuta av lugnet!

Ja, hörni. Snart är det jul! Har faktiskt inga julkänslor, men jag har några julklappar liggandes i fönstret som vi ska öppna på Julafton och jag har lite av Olivias goda julgodis och pappas världsbästa havrekakor (som jag alltid äter ihjäl mig av på julafton).. Kanske kan få till en liiiiten julkänsla iaf på Julaftonsmorgonen, med lite risgrynsgröt och skink-mackor... Men det enda jag egentligen önskar är att hela julhelgen blir så lugn som dom här senaste dagarna har varit! 

Jag sitter ju nästan bara och väntar på ett bakslag! När ska det komma? Hur ska det bli? Respirator? En infektion? Fel på magen igen? Nånting kommer att hända.. Frågan är bara när och vad! Jag har så svårt att våga hoppas att allt ska blir bra, att våga tro ett nånting någonsin kommer att kännas bra igen! 

Hur ska man bli lycklig efter nåt sånt här? Hur överlever man sorgen om man förlorar sitt barn? Hur kan man leva vidare? Även om jag får välsignelsen att få komma hem med mitt barn så kommer jag ändå ha en stor sorg att bearbeta. Hela den här tiden, den dramatiska förlossningen och sjukdomsförloppet, att jag faktiskt höll på att dö, 17 förlorade graviditetsveckor.. Allt det! Hur ska det nånsin blekna och inte göra ont längre?

Nä, jag måste sluta tänka så!! NJUT AV LUGNET ISTÄLLET LISA! Passa på att samla krafter, bli piggare, gladare och starkare! Tänk positiva tankar, gör roliga saker ibland! Du ska hålla ihop länge!

(taget sekunderna mellan tuben och CPAPen)