TACK för alla fina kommentarer! Jag läser dom ALLIHOPA ska ni veta, även om jag kanske inte skriver svar! Och jag blir så glad varje gång jag loggar in och ser att jag fått en massa nya fina och uppmuntrande ord!! Så sluta inte med det!!   

Gissa va jag har gjort nu?? Bestämde mig ju för att sitta med lillan en gång till, så nu har jag suttit från 21.30 till 23.15 Avslappnad, lugn, UTAN mediciner! Kände av ångesten lite lite precis innan hon landade på mitt bröst, men sen släppte det och jag kunde NJUTA av stunden istället! Riktigt bra avslut på kvällen!

Nu har mamma kommit hit också, så hon var med och hjälpte till vid förflyttningen och bytte även blöja på Denise för första gången! Stolt mormor!

Nu ska jag sova gott gott!!   Natti Natti!

Jag är glad att jag övervinner min ångest, och utmanar mig själv, men FY FAN va jobbigt det är! Bestämde mig redan igår att jag skulle sitta känguru med lillan mitt på dagen idag.. Och jag vet att jag har lättare för att få ångest på dagen än på kvällen, men jag MÅSTE lära mig.

Så jag bestämde mig för en tid och gick upp och satte mig i stolen.. Ofta brukar ångesten vara värst INNAN.. men nu ville den inte riktigt släppa. När jag suttit bara i två-tre minuter så haffade jag sköterskan och sa precis som det var.. Att jag kanske inte klarar att sitta så länge, och att jag ropar om det blir riktig panik så att jag måste upp snabbt! Jag fick en larmknapp istället, och det kändes bra, men det hjälpte inte så mycket mot själva ångesten och jag blir så arg på mig själv och jag blev så jävla lessen när jag kände att jag kanske kommer att måsta kliva upp!! Det är ju meningen att kängurusittningen ska vara dagens höjdpunkt, en mysstund med dottern på mitt bröst och jag känner bara panik! Det är ju helt fel! Så det slutade med att jag låg där och snyftade istället och sköterskorna fick trösta mig.. MEN: Jag låg kvar!! Jag klev inte upp! Jag tänker inte låta det här styra mig! Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag greppade min bok: "Avig Maria" av Mia Skäringer, som jag köpte idag och började läsa.. Läste lite.. Snyftade lite.. Läste lite.. Och till slut så hade jag legat där i en och en halv timme!

Känner mig väldigt nöjd med mig själv! Jag tänker fortsätta utmana mig själv, för så här får det inte vara! Jag VILL INTE bli styrd av nån äcklig panikångest!!!!

Denise mådde iaf prima där på mitt bröst! Det ger mig ännu mer skuldkänslor och dåligt samvete.. Hon mår så bra där, det är det bästa för henne, och jag som ska föreställa hennes mamma, jag klarar knappt av det!! Nä, jag måste fixa den här biten, det är bara så!

Fortfarande CPAP och egen andning! Mammas duktiga lilla tjej! Har precis varit där och hjälpt henne att bajsa.. Låter lite skumt kanske men de är inte så lätt att få fram bajset när man är så liten! Och man ser att hon kämpar och att det gör ont. Nu kan hon ju ge ifrån sig små ljud också när hon inte är intuberad längre. Det låter ungefär som ett svagt gnekande ljud när hon försöker skrika. Har gett henne mag massage med olja och jag kan lova att det kom bajs! Funderar på hur mycket som kan rymmas i den lilla kroppen, för hon hade ju bajsat inatt också! Men bajs är bra!!

Själv så har jag gått och fått högt blodtryck igen.. Kände det nästan på mig. Har haft lite smått ont i huvet i helgen, men jag tänkte att det kanske var stress och oro som var problemet, men det var det nog inte ändå.. Så jag ska träffa doktorn igen om några dagar så får vi se vad vi hittar på. Det är ju inte så farligt med lite för högt blodtryck, nu när jag inte är gravid längre, men man kan ju hålla ett öga på det iaf så det inte blir ännu högre!

Nu är det lunchdax och sen blir det känguru sittning!

God Morgon! Har precis varit ute och blött ner mig! Tog en 40 minuters powerwalk i slask och duggregn. Inte alls särskilt skönt, men välbehövligt! Gravidfläsket ska bort!!!

Känner mig nästan lite nervös idag.. Igår var ju en sån himla bra dag, så vad kan toppa den liksom? Är rädd att jag ska komma upp och Denise ligger i respirator igen.. Det kan ju faktiskt hända, och jag är ju en sån som hellre är beredd på det värsta än att hoppas för mycket. Då blir man glad för det lilla istället!

Idag har det gått 5 veckor! Fem veckor sen jag genomlevde den värsta dagen i mitt liv! Men samtidigt var det ju en speciell dag, och i framtiden kommer det kanske att förvandlas till den BÄSTA dagen i mitt liv. Jag kanske kan se den som Dagen då min dotter föddes istället för att komma ihåg allt det där andra hemska som hände! För just nu är all dramatik så färsk i minnet, och det tog ju flera dagar innan jag ens fattat att jag blivit mamma, flera dagar innan jag ens kunde få se henne!

Men från den stunden jag tog i henne första gången, även om det bara var hennes små, små fingrar runt min nagel genom luckan på kuvösen, så kände jag direkt att hon var MIN! Min dotter!