Kommer upp på avdelningen fast besluten om att jag ska sittamed min lilla dotter! Hjärtat pumpar och jag känner ångesten komma krypande precis som vanligt. Men jag vet ju att det brukar gå bra, det brukar gå över. Bara jag tar mig förbi dom där första minterna så kommer allt gå bra!

Jag fäller ner ryggstödet, hjärtat dunkar snabbare, hoppar, liksom nästan bubblar så att det känns som om jag måste hosta. Sköterskorna lägger Denise på mitt bröst och jag tittar efter larmknappen! Jag talar om precis hur läget är och båda sköterskorna sitter kvar och pratar med mig och jag berättar om värmeböljorna som sköljer genom kroppen, centrifugen i magen, kallsvettningarna och hjärtat som känns som om det hamnat på fel plats i bröstet!

Jag är övertygad om att det snart går över, säger jag. Det gör det alltid, bara jag inte ger upp.. Men den här gången blev det inte så. Det gick inte över, det blev inte bättre. Jag tryckte på larmknappen. Jag gav upp! JAG GAV UPP! 

Kan inte ens med ord beskriva hur arg och besviken jag är på mig själv! Jag gav efter för den där jävla skitångesten! Denise måste ju ha känt hur mammas hjärta klapprade nervöst och panikslaget där under hennes lilla huvud, men hon mådde bra ändå, och det slet nästan sönder mitt hjärta att jag var tvungen att be dom lyfta upp henne! Tårarna rann och jag ville egentligen inget hellre än att ligga kvar, men den här gången gick det inte. Jag gav upp! (efter 15 minuter)

Bättre lycka nästa gång....

Lite orolig är jag idag måste jag erkänna. Denise har haft flera dippar, då hon slutar andas och sjunker i syresättning. Men sköterskorna tror att det kommer att bli bättre snart, för nu har hon fått blod! Hoppas verkligen det! Jag ska strax upp och sitta känguru. Är så avundsjuk på Fredrik som kan sätta sig när som helst, utan förberedelse, utan att våndas, utan panik och klaustrofobi. Men Denise har tur som iaf har fått EN spontan förälder som inte behöver "mental förberedelse" inför allt! Jag tror det är den där förberedelsen som ger mig ångest! Släpp kontrollen för fasen, dra pinnen ur röven och våga slappna av ibland. Man behöver inte alltid vara beredd, på sin vakt, se allt, analysera allt, vara förberedd på ALLT! Bläääää ibland blir jag så jävla trött på mig själv så jag vill bara kräkas!!!

Mobilbloggar. Gillar inte alls det! Tummen upp för iPhone men den är fan ingen blogg telefon! Fredde har myst med gumman medans jag suttit bredvid och läst och funderat på om jag har ont i halsen eller inte. Harklar mig, sväljer, sväljer en gång till, gurglar lite varmt saltvatten. Har jag inte lite ont i halsen ändå? Oj, är jag inte lite varm också? Bäst att ta tempen. 36.8 nä det kan inte stämma, jag kollar igen. Ja sådär håller jag på!! Nån som känner igen sig? Men va fan, jag är såååå rädd att min lilla plutt ska få en infektion eller nåt äckligt virus bara för att jag inte var tillräckligt uppmärksam. Jag kommer att gå ur det här kapitlet av mitt liv med en större bacillskräck än jag någonsin skådat och ett kraftigt beroende av handsprit. Handsprit ja, som jag för övrigt redan har en flaska av i varje väska, en på diskbänken och en i badrummet.. kan man bli mer beroende? Ja ja, jag överlever nog!

Ni får ta mig som jag är med alla mina nojjor, fobier, skavanker och tvångstankar!! För övrigt så har vi världens struligaste sköterska idag. Hon är snäll, har säkert jobbat längre än jag levt, men man blir smått förvirrad bara av att titta på henne där hon springer omkring. Hon kanske inte är förvirrad på riktigt, det kanske bara är mina misstänksamma, överbeskyddande ögon som ser saker som inte finns.. Jag har lärt mig att lita på alla som jobbar här, för om dom inte klarade sitt jobb skulle dom förmodligen fått sparken för länge sen!

Ååå.. Denise har varit lite "svajig" inatt! Hon var det igårkväll också. Hon glömmer liksom bort att hon måste andas ibland och jag blir så rädd att hon ska hamna i respirator igen! 

Just nu håller dom på att sticka henne. Hon ska få lite blod, så hon måste ha en nål i armen eller foten. Det går inte så bra så dom har provat om och om och om igen. Till slut gick vi därifrån. Det är fortfarande jobbigt att se. Man står liksom och spänner sig och nästan känner själv hur det känns! Men Denise var ganska lugn trots allt. Hon låg stilla när vi gick. Fredrik ska käka lite och sen ska han sitta känguru igen!

Nu till nåt roligat: Första sidan och mittuppslaget i dagens VK

Tackar Susanne och Nellie för att ni kom! Och tack Pytteliten och alla som skickat in julklapparna dit inför utdelningen! Klart att även små små SMÅ barn också ska fira jul! Underbart att så många bryr sig!