Vaknar med snyggaste morgonfrillan! Måste ha sovit gott? Eller? Njaaa.. Har väl varit vaken till och från hela natten. So2 mätaren har larmat lite då och då och jag har flödat lite syrgas ett par gånger iaf. Men sista timmarna innan det var dax att vakna så sov vi nog ganska gott båda två! Skönt!

Ni får ursäkta om min blogg är lite deprimerande just nu.. Men så är det ibland.. Idag är de ett år sen jag fick åka med ilfart upp till Umeå.. Ett år sen jag låg där i salen med lamporna släckta och inte ett ljud i rummet så att jag inte skulle få en hjärnblödning. Ett år sen jag förstod att, här slutar min graviditet och kanske även mitt liv.. Låter kanske dramatiskt, men JA, det VAR dramatiskt. Det konstiga (och kanske bästa) är att jag är mer medveten om det nu än jag var då.. Så det är väl nu man återupplever och bearbetar.. Vissa kanske kallar det "att älta", men man måste få göra det, för när man "ältat" klart så mår man så mycket bättre!

Men imorgon bli en glad dag! Imorgon blir det tårta, ballonger och hipp hipp hurra och vi får hoppas att stumpan inte är så superduper förkyld!

Idag har jag vilodag från gymmet, så vi tänkte ta oss en liten morgonpromenad om en stund istället! Måste bara mysa lite med kaffe, ljus och vakna med the voice först!

Så här snygg var jag ett par timmar innan vi ringde ambulansen.. Helt sjukt!

Svällde upp som en ballong, och jag fattade ju att nåt var fel, men ingen ville ju lyssna på mig!

Idag har mina tankar varit ett par veckor bakåt i tiden.. Har tänkt mycket på själva sjukdoms förloppet och allt som hände. De gick ju så snabbt allting, så jag har knappt hunnit reflektera över det..

Skulle väl nästan kunna säga att allting började på Tisdagen, då värken i händerna kom. Alla sa att det var karpaltunnelsyndrom, men nånstans så kände jag på mig att såååå jäkla ont kan väl inte det göra? Och värre blev det.. På Onsdagen var jag på Spec MVC och gjorde UL.. Allt såg bra ut (?) Hur kunde dom missa att mitt barn var ALLDELES för litet? Jag sa till läkaren att jag var så rädd för havandeskapsförgiftning, så jag fick lämna ett urinprov och ta ett blodtryck.. Det visade sig att jag hade protein i urin och högt blodtryck. Så dom tog ett par prover och kollade vikten, sen skickades jag hem. Jag fortsatte må skit och jag svällde mer och mer. På Fredagen ringer läkaren och säger att jag har för långsam sköldkörtel, så jag ska börja med en medicin.. Jag blev lättad och pustade ut när hon sa att det inte fanns några tecken på havandeskapsförgiftning.. Skönt!

På Lördagen är värken i händerna värre än nånsin. Jag har gråtit av smärtan halva natten och jag är helt slut i hela kroppen! Jag ringer förlossningen och berättar mina symtom, men dom säger att det inte verkar akut.. Jag ligger hela dagen, och runt åtta på kvällen så fick jag helt plötsligt Jätte ONT i sidan av magen! Så ont så jag slängde mig på soffan och grät, kunde inte ligga stilla. Fredrik ringde en  ambulans DIREKT, och dom var hos oss på ca tio minuter.. Trodde ja skulle dö av smärta i ambulansen, men nånstans så trodde jag att det var gallsten..

Väl på sjukhuset så släppte smärtan ganska snabbt, utan smärtlindring. Läkaren trodde också att det kunde vara gallsten.. Men jag hade nu gått upp ytterligare 3,5kg sen i onsdags, hade ännu mer protein i urinen, och blodtrycket låg på 180/130..  Fredrik åkte hem, eftersom allt verkade lugnt, men på natten blev allt värre. Jag fick en sån fruktansvärd huvudvärk som vägrade släppa. Jag spydde galla hela natten och hela morgonen och nu var trycket uppe i över 200. Då började jag förstå att jag var väldigt sjuk. Jag fick ett par sprutor och blev skjutsad ner på IVA. Där sattes genast tre olika dropp och jag fick kiss kateter (USCH) Sen tog det bara några minuter så låg jag i en ambulans med blåljus på väg mot umeå.. Fredrik, stackarn blev lämnad kvar i övik med mina väskor, han fick ta sig upp på nåt annat sätt. 

Väl framme i Umeå, hamnade jag på förlossningen. En läkare kom in och sa att jag nog har Hellp syndrom och kommer bli liggandes på sjukhus ända tills barnet kommer.. Men inom en snar framtid så förstod jag ju att dom skulle måsta plocka ut mitt barn ganska snart.

Efter det här är allt ganska luddigt.. Minns bara alla olika dropp jag fick, och alla besked om allt som var fel på mig. Det var bara mer och mer och jag blev sjukare och sjukare. Ett tag tänkte jag att jag dör nog. Det här går ju inte.. Och när ultraljudet gjordes och dom upptäckte att mitt barn inte fick näring.. Då fick jag panik!! Men dom kunde inte snitta förrän jag var lite mer stabil, jag skulle ju överleva också.. Så dom väntade till Måndag morgon. Då var det dax. Jag fick PANIK när jag insåg att jag skulle måsta vara vaken under snittet. Jag ville ju bara slippa! I panik så ville jag bara att mitt barn skulle få ett namn. Skulle hon inte få leva så skulle hon åtminstonde ha ett namn. Vi bestämde oss för Denise, sen var det dax...

Glömmer aldrig känslan när jag ser att dom plockar ut henne, känner hur dom klipper navelsträngen, och jag ser hur mamma tittar förskräckt på henne och säger: så liten! och tårarna rinner.. Jag trodde aldrig att hon skulle överleva, att jag skulle få se henne. Aldrig!

Resten av dagen, och natten fick jag tillbringa på IVA med tusen olika dropp, syrgas, morfin och gud vet vad. Allt är så luddigt, så jag vet ingenting..

Vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här berättelsen.. Skulle kunna fortsätta skriva tills jag kom fram till dagen idag. Men efter det här så började ju allt gå framåt för  mig. Jag blev piggare, med ett par bakslag, men jag överlevde iaf! Och min dotter lever än så länge, snart två veckor!! Undrar om jag nånsin vågar bli gravid igen efter det här?

Tjenixen! Precis hemkommen från badhuset! Hade kunnat stanna i vattnet hela dan, för så länge jag badade så kändes inte värken i händerna.. Men va fan, man är väl ingen fisk heller. Så nu sitter jag här och funderar på hur jag ska stå ut med detta!

Ringde barnmorskan imorse och frågade vad jag skulle göra. Hon sa att ja skulle boka tid hos arbets terapeut för jag måste få handleds-skenor som fixerar händerna i ett läge så att det inte blir tryck på nerven som ligger i kläm.. Om jag inte gör det så finns det risk för att jag kommer måsta operera, efter förlossningen eftersom det kom så pass tidigt i graviditeten.. Inte bra att gå omkring med det här i  4 månader!

Pratade även lite om min oro för det här med havandeskaps förgiftning, vad jag ska vara uppmärksam på och var jag ska vända mig om nånting händer eller om jag oroar mig för nåt. Känns bra, och nu känner jag mig inte riktigt lika orolig.. Men det kommer och går. Man är ju lite hypokondriker och duktig på att känna efter också hehe.

Nu ska jag vila en stund!!!

Jahapp, då ska man gå omkring och vara orolig i en vecka nu då.. Det blev ett långt besök på MVC idag. Jag sa att jag kände mig lite orolig för det här med havandeskapsförgiftning.. Och då tog dom ett blodtryck på mig "så att jag skulle slippa vara orolig"... Men det visade sig att mitt blodtryck låg på 140/90.. Ganska högt. Så jag fick sitta och vila en stund och sen kolla igen.. Och då låg det på 150/100 och pulsen var bara på 54.. Så det blev en massa provtagning och så ska jag få komma till medicin mottagningen och få en egen blodtrycks apparat utskriven så jag kan hålla koll på trycket under en 24 timmars period.. Men det kan dröja innan jag får den, så jag ska tillbaka på MVC om en vecka och kolla trycket och ta prover igen.. Men bebisen mådde bra iaf! Det är huvudsaken. Det enda som oroar mig är väl att jag inte kan ge barnet den näring det behöver om jag inte är riktigt frisk själv..  Men jag får väl ta det lite lugnt och hoppas på det bästa.

Nu har jag suttit och pluggat sen jag kom hem för att skingra tankarna lite.. Jag har ju så lätt för att sväva iväg och få värsta katastroftankarna. Det här behöver inte betyda att det är något farligt, men det kan vara början på en havandeskapsförgiftning.. Det kan även vara bara nåt tillfälligt.. Jobbigt att inte veta   

Japp, igår knallade jag in i vecka 23... Tycker att magen har sett likadan ut nu i typ tre veckor.. Men mina kläder säger nåt helt annat. Borde kanske börja mäta mig med måttband så jag får en klar bild av hur mkt jag egentligen växer! haha

Growing and growing!!! På onsdag är det dax för utraljud igen och jag håller alla tummar och tår att bebbens hjärta fortfarande klappar som det ska!!

Har målat klart hyllorna i barnrummet idag iaf.. Fick lov att sitta lite konstigr på golvet så jag höll knappt på att kunna gå ordentligt sen!! Men nu är det klart iaf, bara tapeten kvar nu då!! Tänkte att jag skulle bjuda hit mammzen och B-L nån dag, så kanske dom kan hjälpa mig med det   Känner mig ju minst sagt OSMIDIG just nu! 

Jag är väldigt väldigt väldigt känslig just nu! Det är sååååå jobbigt! Blir smått galen på mig själv! Hatar att känna mig ledsen och bygga upp stora katastrof berg! Men så har det varit i några dagar nu... 

Dessutom så känner jag mig stor, klumpig, fet, grå, svullen och allmänt ful! Jag är ju till och med svullen i ansiktet!

När jag står framför spegeln så har jag ibland lust att köra näven igenom den istället för att sminka mig och försöka göra mig fin...  Välkommen till livet som gravid! Och värre lär det väl bli, så det är bara att bita ihop

Då så... Då har man pluggat för ett prov, som kändes hur enkelt som helst! Hade inte alls behövt kliva upp tidigt och plugga imorse.. Så känns det iaf.. Blir väldigt förvånad om jag inte skulle få godkänt!! Skönt!

Men nu har jag ett annat problem.. haha!! Tog fram två rödingar som vi hade i frysen.. Tänkte bara krydda dom och stoppa dom i ugnen eller nåt.. Men nu när dom tinat, så upptäckte jag att dom inte är rensade!! GAAAH! Jag håller på att spy bara jag tar i dom! haha. Jag är sååå fjantig när det gäller fisk.. Så, antingen får Fredrik rensa dom och hitta på nåt med dom när han kommer hem, eller så åker dom i soporna! Sån är jag!

Så här ser iaf magen ut idag :)