Idag har mina tankar varit ett par veckor bakåt i tiden.. Har tänkt mycket på själva sjukdoms förloppet och allt som hände. De gick ju så snabbt allting, så jag har knappt hunnit reflektera över det..
Skulle väl nästan kunna säga att allting började på Tisdagen, då värken i händerna kom. Alla sa att det var karpaltunnelsyndrom, men nånstans så kände jag på mig att såååå jäkla ont kan väl inte det göra? Och värre blev det.. På Onsdagen var jag på Spec MVC och gjorde UL.. Allt såg bra ut (?) Hur kunde dom missa att mitt barn var ALLDELES för litet? Jag sa till läkaren att jag var så rädd för havandeskapsförgiftning, så jag fick lämna ett urinprov och ta ett blodtryck.. Det visade sig att jag hade protein i urin och högt blodtryck. Så dom tog ett par prover och kollade vikten, sen skickades jag hem. Jag fortsatte må skit och jag svällde mer och mer. På Fredagen ringer läkaren och säger att jag har för långsam sköldkörtel, så jag ska börja med en medicin.. Jag blev lättad och pustade ut när hon sa att det inte fanns några tecken på havandeskapsförgiftning.. Skönt!
På Lördagen är värken i händerna värre än nånsin. Jag har gråtit av smärtan halva natten och jag är helt slut i hela kroppen! Jag ringer förlossningen och berättar mina symtom, men dom säger att det inte verkar akut.. Jag ligger hela dagen, och runt åtta på kvällen så fick jag helt plötsligt Jätte ONT i sidan av magen! Så ont så jag slängde mig på soffan och grät, kunde inte ligga stilla. Fredrik ringde en ambulans DIREKT, och dom var hos oss på ca tio minuter.. Trodde ja skulle dö av smärta i ambulansen, men nånstans så trodde jag att det var gallsten..
Väl på sjukhuset så släppte smärtan ganska snabbt, utan smärtlindring. Läkaren trodde också att det kunde vara gallsten.. Men jag hade nu gått upp ytterligare 3,5kg sen i onsdags, hade ännu mer protein i urinen, och blodtrycket låg på 180/130.. Fredrik åkte hem, eftersom allt verkade lugnt, men på natten blev allt värre. Jag fick en sån fruktansvärd huvudvärk som vägrade släppa. Jag spydde galla hela natten och hela morgonen och nu var trycket uppe i över 200. Då började jag förstå att jag var väldigt sjuk. Jag fick ett par sprutor och blev skjutsad ner på IVA. Där sattes genast tre olika dropp och jag fick kiss kateter (USCH) Sen tog det bara några minuter så låg jag i en ambulans med blåljus på väg mot umeå.. Fredrik, stackarn blev lämnad kvar i övik med mina väskor, han fick ta sig upp på nåt annat sätt.
Väl framme i Umeå, hamnade jag på förlossningen. En läkare kom in och sa att jag nog har Hellp syndrom och kommer bli liggandes på sjukhus ända tills barnet kommer.. Men inom en snar framtid så förstod jag ju att dom skulle måsta plocka ut mitt barn ganska snart.
Efter det här är allt ganska luddigt.. Minns bara alla olika dropp jag fick, och alla besked om allt som var fel på mig. Det var bara mer och mer och jag blev sjukare och sjukare. Ett tag tänkte jag att jag dör nog. Det här går ju inte.. Och när ultraljudet gjordes och dom upptäckte att mitt barn inte fick näring.. Då fick jag panik!! Men dom kunde inte snitta förrän jag var lite mer stabil, jag skulle ju överleva också.. Så dom väntade till Måndag morgon. Då var det dax. Jag fick PANIK när jag insåg att jag skulle måsta vara vaken under snittet. Jag ville ju bara slippa! I panik så ville jag bara att mitt barn skulle få ett namn. Skulle hon inte få leva så skulle hon åtminstonde ha ett namn. Vi bestämde oss för Denise, sen var det dax...
Glömmer aldrig känslan när jag ser att dom plockar ut henne, känner hur dom klipper navelsträngen, och jag ser hur mamma tittar förskräckt på henne och säger: så liten! och tårarna rinner.. Jag trodde aldrig att hon skulle överleva, att jag skulle få se henne. Aldrig!
Resten av dagen, och natten fick jag tillbringa på IVA med tusen olika dropp, syrgas, morfin och gud vet vad. Allt är så luddigt, så jag vet ingenting..
Vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här berättelsen.. Skulle kunna fortsätta skriva tills jag kom fram till dagen idag. Men efter det här så började ju allt gå framåt för mig. Jag blev piggare, med ett par bakslag, men jag överlevde iaf! Och min dotter lever än så länge, snart två veckor!! Undrar om jag nånsin vågar bli gravid igen efter det här?
Sara
26 november 2011 23:26
Oj... Tårarna rinner... :'( vilken situation....vilket händelse.... Kan inte alls föreställa mig din/er situation. Det närmaste jag kommer är tanken på min första förlossning och då var jag ändå fullgången.. då hjärtljuden försvann och den blev akut snitt och jag höre doktorn säga;- vi måste snitta, nu är det bråttom.
Och min panik då... Han kom ut blå.. Det är det närmaste jag kan komma det som hänt dig.. Och det är inte ens i närheten... :'(
Jag hoppas och TROR att ni kommer bli en perfekt familj... Och Du Fredrik Och lilla Stjärnan Denise kommer få komma hem, friska och starka och starta ert nya familj med en ny familjemedlem. Och Vi alla som stått där och läst och följt hela händelseförloppet kommer alltid ha DIG Lisa som en helvetes Förebild.. Och Lilla Denise kommer alltid att vara ett Mi-Rakel i våra ögon.. Vilken kämpe.. Vilken tjej.. och inte Minst.. VILKA föräldrar hon har!!!
Kramar
Linda
27 november 2011 01:09
Hej Lisa! Vi har träffats ett par gånger genom att jag jobbat med Emma. Har följt denna blogg sedan Denise födelse och har flera gånger tänkt skriva. Varför skriver jag då nu? Jo därför att mitt första barn är född i v 33, akutsnitt pga av hellp-syndrom. Jag blev dock inte riktigt lika dålug som du blev. Det var en mycket omtumlande tid så jag förstår till en liten del vad du går igenom. Det jag så här i efterhand kan säga är även om man kanske mest av allt skulle vilja åka hem med sitt barn så är det på det absolut bästa ställe det kan vara för tillfället. Jag förstår även din tanke ang art ha fler barn, eller åtminstone att vara gravid igen. Den oron fanns hos mig också. Det de sa till mig är att det är vanligast att man får det vid första barnet och att om man får det igen så brukar det oftast komma senare. Och nu har vi ett barn till och denna gång hade jag inga som helst symptom på havandeskapsförgiftning. Men jag förstår, det kommer att ta tid att komma över detta, eller rättare sagt gå vidare från detta.
Ni verkar ha en liten kämpe i er dotter !hon är verkligen ett mirakel. Lycka till i fortsättningen!
Lisa
27 november 2011 11:46
Ja, det här har verkligen varit omtumlande, och är fortfarande! Man hade ju ingen aning om vad hellp syndrom var över huvud taget innan det här. Att man kan bli så sjuk av att vara gravid!
Men konstigt nog så är det ju ganska vanligt ändå.. Skönt att höra att man faktiskt KAN bli gravid igen, utan att bli sjuk!
sofie
27 november 2011 12:14
Alltså det är så fruktansvärt o läsa det du har måsta gå igenom, jag blir alldeles skakis då det skulle kunna ha varit jag som skrev när detta hände mig i somras. Efter att jag kommit till umeå med ambulanshelikoptern konstaterade dom att det var hellp syndrom, men i efterhand visade sig det att det INTE var det...väldigt snurrigt. Jag låg också på IVA som du, helt borta i skallen...minns ingenting ..knappt och det jag minns var fruktansvärt skrämmande. Du är otroligt stark som delar med dig, säkert jätte bra-för dig själv! starka du, kämpa på!! det kommer att bli bättre!
Lisa
27 november 2011 13:00
men oj, va var det för fel då, när det inte var hellp????
Anna - Mamma till Freja och Saga
27 november 2011 12:37
Hej!
Har läst i några dagar, och har nu börjat följa er resa. Jag är så imponerad utav din lilla vackra tös, vilken kämpe du har där!
Jag ville bara lämna en kommentar, och berättar att jag läser och följer er kamp, ni är med i mina tankar och jag önskar er allt fint i världen! Fortsätt att kämpa, ni är fantastiska!
http://egopix.blogg.se/firsttimeuser
sofie
27 november 2011 13:04
mja... det hade med grundsjukdomen att göra...trodde aldrig de skulle kunna bli så illa! dom vimsade till det i umeå, det var i Lund de sa att det inte var hellp... suck!
Lisa
27 november 2011 14:30
usch.. de kan säkert va samma för mig. Skulle inte alls förvåna mig. Dom tror ju iaf att det här aldrig hade hänt om jag haft rätt medicinering från början. Känns så jäkla onödigt! Tänk, jag hade kanske kunnat slippa det här, om min läkare varit lite mer engagerad..
sofie
27 november 2011 14:43
jaa....fyfasen! vad skulle vara rätt medicinering? bra o veta i framtiden ;)synd man ska måsta forska själv, känns som läkarnas grej!!
Lisa
27 november 2011 17:02
i mitt fall var det ju så här: Jag har ju vanligtvis en VÄLDIGT hög waran dos, eftersom jag har nåt fel i mitt blod, som gör att jag får proppar. Men man kan inte äta waran under graviditeten, så då får man Fragmin sprutor som man tar i magen varje dag. Min Fragmin dos skulle ha varit typ 4 ggr så hög. Jag hade 5000 enheter på morgonen. Jag skulle ha haft MINST 10 000 enheter morgon OCH kväll..
Så jag hade fått en massa små proppar i moderkakan, och om det inte hade hänt så kanske jag hade hållit mig frisk..
sofie
27 november 2011 19:09
ooooooojojoj... ja du ser...jisses! hoppas du kan bli gravid igen för min del är det nog kört, pga pah-grejen.. men de är kanske lite väl tidigt att börja tänka på det än ;)
Julia
27 november 2011 20:20
Åh, vad jag sitter här och gråter! Förra året drabbades jag av akut havandeskapsförgiftning och det gick väldigt fort. Ingen tog mig på allvar trots över 20 kg vatten i kroppen.. Help-syndromet utbröt strax innan det akuta kejsarsnittet. Min dotter är född i vecka 33, tillväxthämmad, vägde 1710 gram (vilket känns som världens största klump jämfört med eran lilla tös). Det känns så skönt att läsa att jag inte är den enda som gått igenom det här (trots att jag önskar att ingen behövde göra det).. Och det du skriver om en kommande graviditet, om man vågar.. Jag tänkte på det direkt efter att min dotter fötts.. herregud, jag ville ju gå en HEL graviditet, föda normalt, åka hem tidigt från sjukhuset, börja amma (inte pumpa!) osv.. Sen efter några månader blev jag livrädd för en kommande graviditet.. Skulle jag överleva? Barnet? Men min fantastiska läkare sa att jag inte skulle vara avskräckt, det blir bättre när man är förberedd. Nästa gång får jag ju trombyl, men jag läste ovan att du äter waran normalt sett? Jag har iallafall bestämt mig för att få fler barn, när min kropp (och mina njurar..) har återhämtat sig..
Hur som helst. Ni har en lång resa framför er, men för alla oss med prematurbarn.. Det förändrar ens synsätt på livet, man blir starkare och uppskattar små detaljer mer! Kärleken blir så stor. Ta dig tid att slappna av och vara ifred, under tiden ni är på sjukhus. Du måste få pauser för att orka hela vägen! Jag ångrar att inte jag gjorde det. Jag sprang mellan pumpningar och blodtrycksmätningar och var inte utanför sjukhuset väggar mer än en gång. Jag fick ingen chans till reflektion, vilket ledde till black out när vi väl kom hem. Minns inte min dotters två första månader hemma. Så det är det lilla, lilla tips jag kan ge..
Jag hoppas att ni om ett år kan sitta och prata om det här, titta på bilder och le. Jag bearbetar fortfarande den där tiden på sjukhuset, men idag är den ett minne blott. Min dotter är 1år och väger 6 kg. Barnläkarna säger att tjejer är starkare som prematurer, det kan vara skönt att veta :)
Oj, detta blev långt. Summan av kardemumman, vill skicka all styrka till er och lite hopp! För är det något som är mirakel så är det premaurbebisar! Många kramar från mig och min dotter!
http://billylife.blogg.se
Lisa
27 november 2011 20:26
å tack för dina fina ord!
Malin
29 november 2011 00:19
Åh vilken historia, vilka kämpar ni är! Jag känner väldigt väl igen mig i just din "förlossningsberättelse". Det gick fort för mig med, men jag fick inte Hellp-syndrom och det är jag glad för. Dock är min son född i vecka 34+5 så med honom var det aldrig någon fara. Kan inte förstå hur det känns när ens barn är så litet och man inte vet hur det är med henne från timme till timme! Men en läkare som vi hade på Neo sa att det finns inget så starkt som en sådan liten bebis, man kommer aldrig bli så stark! Jag fortsätter läsa din blogg och följa er resa :) Lycka till med lilltjejen!
http://malintroya.blogg.se
Nicolina
4 december 2011 19:01
Råkade hitta din blogg i jakten på pepp/motivation och inspiration till träning sista veckorna av min graviditet. Oj vilken snabb vändning en graviditet kan ta.. Håller tummarna för lilla Denise att allt går bra nu. Det är fantastiskt vad sjukvården är duktig med för tidigt födda. Styrkekramar till er!
http://www.vaneryd.wordpress.com
fante
6 december 2011 16:50
Jag fick också hellp, men i v. 35+2. Två dagar senare föddes storebror. Väldigt stor för att vara prematur. Jag blev inte alls lika sjuk som du men jag minns inte speciellt mycket från förlossningen. Nu har storebror en lillasyster, född BF+8 och inga som helst tecken på havandeskapsförgiftning/hellp. Men nervös och orolig var jag nog hela graviditeten.
http://fantefante.blogspot.com
Helen - mamma till Lea och BF i januari
19 december 2011 16:21
viken resa ni varit med om. Jag fick havandeskapsförgiftning och karpalttunnelsyndrom med första barnet. blodtrycket ökade redan i v32 och jag led av hemskt huvudvärk från dess och Lea föddes i v 37+0 så hon räknades som fullgången och vägde strax under 2,7 kg och vi fick åka hem redan efter två dagar trots att mitt blodtryck var ganska högt fortfarande.
Nu är jag gravid med andra barnet och är i v35+5 idag. Denna gång har jag haft perfekt blodtryck hela vägen och mått riktigt bra och kunnat njuta av graviditeten fast är på många extra kontroller. Hoppas lilla Denise växer på sig bra nu och att ni får en fin jul! kram
http://helenm.blogg.se
En annan liten
15 januari 2012 01:20
Jag var med om en liknande situasion. Vi åkte också till Umeå.
Jag föddes i v28. Jag vägde lite över 1kg. Mamma hade också HELLP-syndrom och hon var väldigt sjuk. Tre dagar tod det innan hon fick träffa mig. Men jag mådde bra.
Din historia liknade min mammas på så många olika sätt. Jag hoppas att din lilla flicka får ett jätte fint liv!
/ 15 årigt v28 barn :)
jenny
23 januari 2012 10:26
jösses vilken historia. har aldrig hörttalas om hellpsyndrom innan jag kom in här och nu sitter jag här och tårarna rinner.
jag kommer absolut in här igen och läser om er och er lilla fina tjej.
all kärlek och lycka till er!
kramar
http://hyperballad-poetry.blogspot.com
Frida, 16
2 februari 2012 22:23
Helt allvarligt så grät jag faktiskt när jag läste detta. Jag önskar dej all lycka med ditt vackra lilla barn.Gud vad du är stark och modig!
Diana
14 februari 2012 18:55
Fy vad hemskt! Hade ingen aning om att man kunde bli så dålig av en graviditet. Vet man vad som ligger bakom hellp-syndrom? Skönt att det gick bra till slut i alla fall. Hoppas att din lilla dotter mår nu :)
http://gummybear88.bloggplatsen.se
Jenny
19 februari 2012 16:47
Ville bara skicka en hälsning till er och säga att jag tänker på er! Min son heter Hugo och han föddes den 23e okt 2010, en helt underbar liten pojke som jag bara njuter av varje dag som går. Hugo föddes en vecka för tidigt beräknat, jag var sjukskriven 7 veckor under min graviditet men man trodde att det var en halsinfektion- jag skickades in och ut från akuten och ingen visst vad som fattades mig. Hela min graviditet trodde jag aldrig att jag skulle få min lilla pojke till livet. Veckan innan Hugo föddes kände jag mig så sjuk, otrolig trötthet och värk i armar och händer. Men när magkramperna och blödningen kom tog vi oss in till prenatal. De sade att allt såg bra ut men att jag kunde åka hem för att det var inte riktigt dags att föda än. Jag berättade för min man att jag vägrade lämna sjukhusområdet för jag kände mig så dålig, få började kräkningar och jag kände mig helt borta, Anton släpade mig till akuten. Jag drabbades av hellp. Vi var kvar flera dagar och jag var bevakad 24 timmar om dygnet och så svag att jag inte kunde ens hålla mitt barn. När vi lämnade sjukhuset grät jag av lycka av att gå komma hem. Men dagen efter kom jag in akut igen då hade jag drabbats sv barnsängsfeber och fick ligga på gynavdelning. Mina föräldrar fick flytta hem till Anton för att vi skulle få allt att fungera. Det var jätte jobbigt i början - att bars bli förälder är så omtumlande men att sedan känna att man inte orkar saker för att man är så svag var omtumlande. Jag klarade inte träffa folk och jag och min man var som vrak samtidigt som man kände en så otrolig lycka över sin son. Tiden gick och man kände sig bättre för varje dag som gick men i januari vaknade vi en natt av att Hugo hade jätte hög feber och vi var tvungna att åka till sjukhuset i panik. Hugo hade nu drabbats av en blodförgiftning och vi var då oroliga för honom. På väldigt kort tid fick vi uppleva att livet är så otroligt skört. Jag kommer aldrig bli den gamla Jenny igen. Jag sätter familjen främst nu - allt annat får vänta... Det kan kosta vänskaper och annat men riktiga vänner de förstår och man får tänka på sig själv när man inte mår bra. Att bara ta varje dag som den är får en att njuta mer! Däremot så önskar jag så att vi kan få fler barn men vågar jag? Jag har bestämt mig för att undersöka mer om hellp och det var då jag hittade detta inlägg som berörde mig så. Vet någon var man ska vända sig? Ta hand om er! Kramar från oss
Lisa
19 februari 2012 17:10
Hej! Oj vilken resa du varit med om! Hellp är inte att leka med. Jag vet faktiskt inte var man ska vända sig. Men det borde ju finnas nån doktor på specialist mvc som du kan prata med och planera en kommande graviditet.
jessica
27 april 2012 22:49
Har ochså haft hellp syndrom med eklampsi! hamnade i mevetslöshet och svävade mellan liv och död! otäck sjukdom. Fick en flicka som nu är 9 och full frisk! Född i vecka 27 med urakut snitt!
Anette
26 maj 2012 07:16
Känner med alla er som gått igenom detta helvete. Har precis fått uppleva samma sak så jag vet hur det känns...
Lisa
26 maj 2012 07:40
Stackare!! inte alls trevligt
Linda
29 maj 2012 08:38
Hej,
jag har också haft HELLP, överlevde med nöd och näppe! Vår son är nu 2 år, helt frisk och vild som små barn ska vara. Är nu gravid med vårt andra barn och bara väntar på att jag ska bli sjuk igen.... Tätare kontroller denna gång men lite orolig blir jag ändå! Att jag kommer få havandeskapsförgiftning igen var mycket troligt men "förhoppningsvis inte lika allvarligt denna gång". Vi får väl se hur det går, jag vill i alla fall inte avstå från ett andra barn utan att ha försökt!
Alisa ♥ Amor Vincit Omnia
15 februari 2013 13:12
Uh! sitter med tårar! Vilken resa & så fantastiskt att ni båda klarade er bra! Känner igen mig en del det du skriver, jag drabbades av svår preeklmpsi & låg inlagd på sjukhuset i 4 v tills jag snittades & vår lilla grabb kom i v31+5. HELLP är då så mkt värre & jag lider verkligen ,ed det du fick gå igenom. All lycka till er!
http://alisagonzalez.se
Lisa
15 februari 2013 21:22
tack
Carolin
13 maj 2013 12:56
Måste säga att jag känner igen mig så väl i alla symtom och hur rädd jag var.
Skönt att allt har gått så bra och grattis till dottern. Hittade hit genom facebook och har själv en dotter född 25+5 av samma anledning. 609g och 31 cm fldd den 11/5-12.
moa
17 november 2013 23:35
känner igen mig i din historia! fick svår havandeskapsförgiftning o ett övertryck på närmare 300, hellp med kramper och en stor hjärnblödning med extrema komplikationer. fick min dotter i v27, 718gram.jag låg två veckor i respirator och svävade mellan liv och död. när jag väl vaknade var jag halvsidesförlamad, det har varit en lång resa tillbaka!!
snn
9 mars 2014 22:52
Fick hellp 1983 o fick en dotter på 880 gr i vecka 26 plus 4. Vi klarade oss båda två, jag m skador i hjärta o blodkärl o hon m synskada på ett öga. Men elvs år senare fick hon en bror, född i v 34. Vi mår bra allihop nu. Har inte träffat ngn som haft Hellp men ser på denna sida att vi är gandka många
nathalie
25 mars 2014 12:57
måste bara säga när jag läste dinn blogg så kom jag på hur jag kände hur man verkligen livet bara försvan mer mer kände man kommer o dö den hemska tancken kommer man nog leva med det är det hemskaste man har varit med om..... fick hellp vecka 32... urakut snitt.... måste säga kunde inte fått bättre vård på kss i Skövde men tyvär missa min barmorska alla tecken på hellp så det kunde ha gått väldigt illa om jag ej hade åkt in...
Alexandra
3 december 2014 10:05
Jag vet precis hur du känner! Jag fick allvarlig havandeskapsförgiftning och hellp syndrom! Jag var också nära på att mista livet, vår bebis kom i vecka 27 med akut kejsarsnitt. Jag är väldigt nyfiken på detaljer, hur det var för dig liksom!
Jag pratade med en av två forskare inom hellp och havandeskapsförgiftning och han sa till mig att hellp får man bara en gång, havandeskapsförgiftning däremot kan man få igen men risken är mycket liten och skulle man få det så kommer den vara betydligt lindrigare än första gången, dessutom känner din kropp igen din killes spermier och blodgrupp.
Men att man kommer kunna gå hela graviditeten, plus - minus två veckor såklart!
Du kan väl höra av dig!
detvackralivet@hotmail.com
PS gå gärna in och läs vår historia på hemsidan!
http://www.detvackralivet.hemsids24.se
Katarina
22 februari 2015 22:12
Kom snubblandes in här och läste din (och alla andras) historia.
Istället för att chockeras, så blir jag lite hoppfull...
Min historia är snarlik era, på sätt och vis. Det är nu 1år och 2v sedan jag hade HELLP, grad 3 och min tvilling-graviditet fick lov att avbrytas akut i v 15+6. På akuten trodde man utifrån provsvaren att jag hade gallsten alternativt trodde de på överdos av något, eftersom inget fall av varken HF eller HELLP fanns dokumenterat nånstans. Jag kördes akut till annat sjukhus med diagnos "ser ut som HELLP, men är ju omöjligt".
Läkarna pumpade mina armar fulla av magnesiumsulfat och jag minns hur jag kände att jag "brann upp" varje gång medicinen kom in i mina armar. De förklarade att de måste ta ut mina bebisar trots att de inte kan vara säkra på att det faktiskt är HELLP, men om det är det så kanske jag överlever och om de har fel, så då vet de inte vad som är felet. Jag protesterade allt jag kunde, sen började jag kräkas medan jag lades på OP-bordet, sen krampade jag och då sövde de mig..
Det tog flera månader för kroppen att bli frisk. Psykiskt kommer jag nog aldrig över de här dygnen (och eg hela månaden innan då jag började känna mig sjuk) PTSD gör att jag återupplever minnena och känslorna och jag känner mig fortfarande, liksom lurad, på min graviditet och det känns tomt. Lurad därför att jag kände mig "typ sjuk" och jag hade en massa konstiga symptom som jag inte tänkte kunde vara tecken på att här håller nånting på att gå skitfel. Man vill ju inte heller va gnällig, vem som är gravid har inte lite såna här småproblem och är trött och illamående? Barnmorskan tyckte inte heller nåt var konstigt, fast i efterhand så känner jag att hon borde inte ha det jobb hon har. Hade jag lytt hennes råd, så hade jag vart död idag, då hon ansåg att min extrema smärta på höger sida revbenen bara berodde på halsbränna, och mitt BT på 165/95 var väl normalt. (Det var samma dag, fast senare, som jag åkte till akuten, bara för att kolla så att det inte var nån fara med magen, och då var BT uppe i 200/110. Barnmorskan föreslog att jag skulle köpa nåt mot halsbränna och vila/sova i ett par dagar.
Nu känner jag att jag tappade tråden lite... Till saken:
Förra veckan upptäckte jag att jag är gravid igen & genast började jag fundera på hur länge måste jag gå för att det ska finnas en liten chans för min bebis/besisar... Det gjorde det ju inte sist. Nu äter jag Trombyl och Folacin och de första blodproverna + UL + BT är redan tagna hos spec-MV på v5+1 för att få utgångsvärden. De arbetar snabbt den här gången iaf, fick tid direkt jag tog kontakt. De räknar med att jag blir sjuk, men det finns ju även en liten chans att allt går bra. Läkaren jag träffade sa att de ska försöka sikta på att hålla mig gravid, helst i 30v... men minst 24 sa hon. Så nu sitter jag och kollar lite på Neo-bebisar och det ser ju iaf lite lovande ut att en bebis faktiskt kan överleva från v 23 :-)
Tack för att jag fick vädra ur mig lite oro här i kommentarerna & jag kommer tillbaka å kollar hur det går fortsatt för ditt lilla Mi-Rakel <3
Josefina
29 januari 2016 07:56
Kära vänner! (För så känns det när jag läser allas berättelser)
Jag delar er erfarenhet av HELLP. Jag fick det när jag väntade min första flicka. Hade, som ni, ingen aning om varken vad det var eller att jag fick det. Jag hade turen att få det sent i graviditeten. I vecka 37 upptäcktes den. Egentligen fanns varningssignaler tidigare, men det var det ingen som reagerade på. Det är ju så mycket som händer i kroppen då man är gravid. I efterhand, däremot, är det lättare att lägga pussel. Synbortfall, halva spalten i tidningen var borta. Helt borta. Jag vred och vände på huvudet, men bokstäverna ville inte titta fram. På ögonsjukhuset reagerade inte läkaren på kombinationen gravid-synbortfall. Något senare kände jag mig influensasjuk. Även det ett symtom. För att inte tala om hur svullen jag var. Jag gick i Birkenstockliknande tofflor i novembersnön, för jag fick inte på mig något annat. Dagen innan vi åkte in var jag upprörd och lättirriterad, utan anledning. Jag grät lätt. Det är också ett symtom.
Så kom krampen. Den var hemsk. Jag kunde knappt andas. Jag försökte sträcka på mig för att få luft i lungorna. Det gjorde så ont!!! Jag körde hem (!!) efter det som blev mitt sista besök hos MVC. Det var då krampen började komma. När jag parkerade hemma tog jag mig knappt ur bilen. Slutligen somnade jag, utmattad av smärtan, i soffan. När jag vaknade igen, senare på eftermiddagen, var det lugnare igen.
På natten kom krampen tillbaka. Tillsammans med små värkar. Efter att ha vankat runt ca 3 timmar ringde jag förlossningen och de bad mig komma in. Jag minns att barnmorskan i luren tyckte det var lite underligt att det inte var lugnt mellan värkarna. Jag förstod efteråt att det berodde på krampen som hela tiden också fanns med.
Inne på förlossningen tog de, förutom det vanliga urinprovet, också Tox-prover. Alltså blodprover som har förtur i labbet. Jag hade redan fått veta att de inte skulle släppa hem mig förrän jag fött vår lilla, men efter svar från labbet gick allt fort. En grönklädd armé stod i rummet och förklarade att det inte fanns tid att vänta på förlossning. Jag var jättesjuk och de var tvungna att få ut bebisen NU. Att jag var i så dåligt skick gjorde också att jag måste sövas. Men.... Jag kände mig inte sjuk. Jag rullades över korridoren och sen sov jag.
Jag vaknade på IVA. Min man satt bredvid mig och berättade att vi fått en flicka, men att hon inte mådde bra. Hennes andning fungerade inte som den skulle. Dessutom orkade jag inte hålla mig vaken utan somnade och vaknade om vartannat. Min man grät och tvingade mig att lova att jag skulle överleva. Jag var alldeles gul och jättesjuk.
Historien blir lång, för det är ju vad den är. Speciellt när man börjar berätta den... För att korta ner den: Det tog tid för oss att bli bra. Jag åkte rullstol i drygt en vecka eftersom benen inte bar. Jag kunde inte behålla någon information eller återge det jag fått berättat för mig. Kroppen fick sig en riktigt rejäl omgång, men jag fick förklarat för mig att allt i kroppen svullnar under sjukdomen. Även hjärnan. Det är det som gör att det är svårt att ta in och återge information.
Vi hade tur som befann oss i Stockholm. Här har de erfarenhet av HELLP och satte in resurser omgående, när de upptäckte det.
Det jag reagerat på i era kommentarer är oron inför eventuellt kommande graviditeter. Den oron delade jag också! Under nästa graviditet lämnade jag knappt huset utan att ta med mig min journal, MEN de talade om för mig att risken att utveckla HELLP igen är mindre om man blir gravid inom 3 år efter den förra. Det enda jag fick att förhålla mig till, förutom det, var att jag skulle vänta ett år så att kroppen fick återhämta sig. Sen var det fritt fram att försöka igen.
DESSUTOM fick vi hjälp av BUP. Jag gick på samtal där i några månader vilket gjorde all skillnad i världen för mig. Det var ju ett trauma jag varit med om vilket jag fick bekräftat och jag blev också bekräftad i mina känslor och i mina rädslor vilket var oerhört viktigt för att kunna leva vidare med friskt sinne och minnen av händelsen.
Hur det gick med vår flicka? Jo, för att vara född i vecka 37+2 var det förbryllande att hon inte kunde andas som hon skulle. Hon var ju fullgången och vägde nästan 3 kg. Efter ett par dagar (där hon också gav upp andan första gången jag fick hålla i henne) klurade de ut att hennes lungor behövde tid att mogna. Vi flyttades till KI där hon las i en barnrespirator. Efter tre dagar i den andades hon själv och vi kunde börja träna på amningen. Nu är hon 11 år, är stark och frisk utan några spår av hur allt började. Vi är så tacksamma.
Kära vänner! Ta hjälp. Om ni inte fått hjälp erbjuden, så be om den. Det gynnar framtiden. Erfarenheten finns. Den formar oss, men den får inte ta överhanden.
Ta hand om er!!
Stora kramar till er alla!!
Ja ibland har man verkligen otur. Har varit frisk länge nu och var inte alls orolig för att börja jobba.. Och så får jag ett bett av något slag.. Som växer och växer och till slut kan ja inte sitta på ena skinkan (där bettet sitter) . Slutade med...
Igår!!! Det var längesedan jag skrattade så fruktansvärt mycket. Dom är ju helt sanslöst roliga mina Småstads-grabbar! Jag bara älskar dom. Det var inte så mkt att fundera på när man hörde att dom skulle hit. Hade docl gärna stann...
Sommar än en gång! Känner mig glad och lycklig och full av hopp idag! Det har varit ett tufft år och jag har inte riktigt fått ordning på alla bitar än, men är på god väg.
Hej jag heter Lisa, och jag är en beroende! Ja, så presenterar jag m...
Tror ni den här lilla tjejen lägger sig lycklig ikväll? Första ridturen En bra dag med hundar hästar och kaniner. ...
