Mil

6 december 2011 22:30

Måste bara lägga en koment till dig,Åhh beröma dig Lisa hur stark du är.Jag sitter här hemma i övik och följer din blogg varje dag.Jag fäller många tårar och håller mina tummar för erat lilla söta mirakel. Jag har en son på 2 månader nu. Som vill tittat ut i v23+4 Men som tur efter mke om och men kunde dom stoppa honom.Men då man följer din blogg så få man mke mod av din historia,att umeå barnvård är hemskt bra. nu sänder vi mke styrka och hopp om er tös. Skulle vilja ha eran addres till er,så man kan skicka en liten gåva till eran undrbara söta tös. Många styrke kramar till er <3

Lisa

6 december 2011 23:26

åå va gullig du är! Och vilken tur att din son höll sig kvar ett tag till!

Adressen hit är:
Denise Decker
Barnavdelning 4 QA11
Norrlands Regions Sjukhus
901 85 Umeå

Josefine

6 december 2011 22:34

Vilka bilder! =)
Kommer ihåg dom där stunderna jag också, helt underbart att sitta där=)

My Nyberg

6 december 2011 22:40

Vilka fina bilder! Och vilken liten skatt! Och dessa små små fötter, man vill bara snusa! <3 hoppas att du får sova bra inatt!

http://bekkas.bloggplatsen.se/

6 december 2011 23:17

Denise är en jätte söt liten flicka.. Ser ut att trivas väldigt bra i sin mammas famn.. Skönt att de har gått bra för er idag.. <333 många styrkekramar till er!

Malin

7 december 2011 00:05

Åh vilka underbara bilder och så otroligt fin hon är er lilla prinsessa! Skönt och roligt att se att det går bra för er! Håller alla tummar jag har för att det snart ska gå lättare att mysa med henne :)

Lisa

7 december 2011 10:17

Ja jag längtar! TÄnk den dagen man kan lyfta upp henne på bröstet helt själv!

JOhanna W.

7 december 2011 00:19

Underbart att se den lilla få ligga hos sin fina mor. Ta väl hand om dej Lisa, tänker på dej, och Er varje dag och beundrar den styrka du verkar ha. Jättebra, men glöm inte bort att det inte är en svaghet att tillåta sig gråta och be om hjälp. Bra att du gör måbra saker för dej själv, det är du verkligen värd!

Massor med kramar till Dej från Mej!

Lisa

7 december 2011 10:17

Tack! Ja jag har gråtit och gråtit och gråtit så jag är förvånad över hur mycket tårar en människa har i sig! Nu gråter jag bara ibland!

Farfar o GunBritt

7 december 2011 06:41

Meeen va mysigt.....å va fin hon är, tror att hon har farfars fötter....;)Kramar!

Lisa

7 december 2011 10:15

Hihi, har han också sådär skrövvliga fina fötter :)

Stina

7 december 2011 08:22

Jag tänkte bara dela med mig av något, som kan skänka lite hopp. Även andra bebisar är inte speciellt stora när de kommer till världen, men söta och livskraftiga!
Se bara på denna lilla vaktelkyckling som min kompis har fått hemma nu, en av tre likadana små gryn: http://inka.bloggplatsen.se/2011/12/06/6809685-humla/

Kramar Stina

Lisa

7 december 2011 10:18

ojojoj vilken liten pluttis! Ja, det är verkligen inte storleken som räknas i alla lägen!

Moster S

7 december 2011 09:57

Åh... jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser ditt lugn på dom bilder där lillan ligger på ditt bröst. Det är en känsla som inte går att beskriva. Pussar & Kramar! <3

Lisa

7 december 2011 10:15

Ja, det är verkligen en ny känsla!

Malin

7 december 2011 11:01

Åh Lisa vilken bök får att få henne på ditt bröst, vilken personal!
Och vilken underbar mamma du är som är så stark.
kramar! <3

Lisa

7 december 2011 11:27

Ja, man blir lite lätt panikslagen av alla slangar och dropp, men det går på nåt vis!

Emmelie

7 december 2011 14:43

Vilka härliga bilder! Hon såg verkligen ut att trivas hos sin mamma<3 Känner igen mig i allt krångel kring varje sittande. Man skulle engagera hela personalstyrkan för att kunna lyfta sitt barn från kuvösen till oss. På slutet var jag så less på allt krånglande och kände mig så pass säker att jag tog saken i egna händer och minns att jag tänkte "jag måste för f*n kunna lyfta mitt eget barn", haha! Kämpa på och ta vara på varandra! Varje dag är ett STORT steg framåt (men även bakåt). Men för varje dag som går blir både ni och er lilla flicka starkare även om det känns tufft ibland. För det ni går igenom nu är en berg- och dalbana utan dess like.

Lisa

7 december 2011 16:09

Ja det är verkligen ett bök, men så fort hon kommit ur respiratorn och inte har så många dropp jämt så känns det nog bättre! I vilken vecka föddes din?

Tanna

7 december 2011 15:15

Hej ! Blir helt tårögd när jag läser din blogg. Min 6 månaders bebis är också en prematur, dock kom han mycket senare än eran sessa. Men minnena kommer tillbaka. Vilket bök och få hålla i ens bebis, krävs så många som hjälper. Men jag kommer aldrig glömma första gången jag fick hålla i våran son. Vilken känsla ! Önskar er all lycka i världen ! mvh Tanna

Lisa

7 december 2011 16:06

Nej den känslan glömmer man aldrig!! Så mysigt

Anna

8 december 2011 07:31

hittade din blogg igår & kan inte sluta läsa. Har själv legat på neonatal med min son, född tio veckor för tidigt. det finns inget bättre än när man får hålla de små liven första gången! Massor av styrkekramar till er!

Lisa

8 december 2011 09:49

Välkommen hit! Ja, då vet du vad vi går igenom och vilken värld man lever i just nu.. Som en liten bubbla!
Kram

Emmelie

8 december 2011 20:35

Min son föddes i vecka 29. Så jämfört med er lilla Denise så var han STOR! Han vägde 900 gram. Som minst 812 gram. Så jag kan bara föreställa mig hur liten er lilla kämpe var och är!

Sofie - Mamma till två små

9 december 2011 22:35

Vilka bilder... Man vet knappt vad man ska skriva eller säga...