Åsa Stenslökken

21 december 2011 08:47

Hej!

När jag va mitt i allt så skrev jag varje dag om vad som hände och inte hände inte i en blogg dock utan i en dagbok... det har hjälpt mig mycket både då och nu.
Så fortsätt som du gör skriv skriv skriv både för din egen skull men oxå för Denise, hon kommer vilja läsa när hon blir stor och förstår mer om vad ni alla 3 gått igenom.

Va jag minns från vad kompisar berättat va det riktigt mysigt å fira jul på Barn4 så jag tror ni kommer få en riktigt mysig och lugn jul:-)

Kram

Lisa

21 december 2011 08:59

ja, jag tror att det är nyttigt att skriva och ha kvar det sen. Jag har ett dokument på datorn också som jag skriver i, för riktigt allt vill man ju inte skriva på bloggen faktiskt, även om jag utlämnar mig ganska mycket här också!

GOD JUL!

sofie

21 december 2011 09:08

jag tänkte preceis samma sak, hur ska man någonsin kunna gå vidare och har varit så nära döden och allt som har hänt? o visst det har tagit tid men med styrka av dottern och min karl ( som var med hela tiden, tror de betyder mkt att man inte är helt ensam i det här) har jag klarat det hyffsat ....jag tror det är viktigt att prata om det länge efter man kommit hem så folk inte bara tror att "jahapp nu är det hemma nu är allt bra o nu sa allt hemskt glömmas" det är så klart i samband med att man börjar slappna av en massa tankar väller över en. Stort lycka till till er! jag vet det kommer gå bra!! :)

Marlene

21 december 2011 10:05

Du är så lik mig med dina katastroftankar Lisa , undra om det är något som hör ihop med adhd:n. Tycker många som har det är överkänsliga. Jag behövde vara lite barnledig nu jag och ladda batterierna och gårdagen var bara såna tankar. Tänk om nåt händer NU då jag bett om att han ska få åka, borde jag inte orka lite till m.m m.m Skrev också om det i bloggen igår. men som du skriver tankens kraft kan vara stark och jag jobbar på den biten med och förstår att om jag ska vara den mamma jag vill och "bör" så måste jag vila och få göra lite "roliga saker " själv. Är ju mest bara mamma nu och hans intressen har ju blivit mina , meen det känns helt ok det med :)
Kramis Bananis hälsar Sundsvall ......

sabina-tårtgalen

21 december 2011 10:23

du är underbar och så stark.. efter detta klarar du allt!!

Sofia & Isabella

21 december 2011 13:31

Hej. Vill bara lämna en liten kommentar. Följer din blogg slaviskt sen en tid tillbaka. Har själv legat på neo på Huddinge sjukhus med min dotter som kom till världen i vecka 31+2. Vi blev kvar i 3 veckor. Känner igen mig sjukt mycket i det du skriver att du får "panik" när du ska hålla din dotter. Det tog mig ungefär en månad innan jag blev mamma på riktigt. När man väl blir det så är det HIGH FIVE! Keep up the good work! Kärlek till er!

Lisa

21 december 2011 14:18

Tack! Ja, på ett sätt så vet jag ju och känner att jag är mamma, men samtidigt så kan jag ju inte ta hand om min dotter så som en mamma ska ta hand om sitt barn, så det blir så konstigt allting. Känns som om jag har delad vårdnad med sjukhuset ungefär..

Maria

21 december 2011 14:09

Framtiden vet vi inget om. Men det jag vet är att oavsett hur det blir kommer du absolut bli lycklig igen. Fina lilla Denise får all vård hon behöver, men se till att du får det stöd DU behöver också. Finns det möjlighet till kurator? Jag vill bara önska dig all lycka och en god jul!

Lisa

21 december 2011 14:16

Ja det finns en kurator här, hon brukar komma in på salen och kolla läget med jämna mellanrum, men jag har så svårt för att prata. Det känns ungefär som ett förhör och att jag förväntas säga nånting som jag inte alls känner.. Nä, jag har så mkt lättare för att skriva.. Konstigt nog

Anna från FTF på FB

21 december 2011 16:17

Kära du, att få ett barn alldeles för tidigt är en sorg. En stor sorg som tog mig ganska lång tid att komma över. Jag var avundsjuk på alla stora magar, ville skika JAG HAR OCKSÅ EN BEBIS, fast på sjukhus :( Just den sorgen försvann inte för att man blev utskriven från sjukhuset utan den tog sin tid att bearbeta. Det måste den få göra, det går inte att forcera.

Likaså är det om man förlorar ett barn, vilket jag också gjort 2006. Denna sorgen är annorlunda än att få barn för tidigt. Djupare, mörkare och "elakare". Åtminstone var det så för mig. Men återigen, man överlever! Man gör det! Fråga mig inte hur jag klarade mig igenom första tiden, men på nåt vis gick det. Och idag kan jag säga att jag är lyckligare än någonsin! Med en lillebror på 1,5 år till min ängel och mina två andra barn som jag har i livet.

Ta känslorna och bearbeta efterhand som dom kommer. Lev i nuet! Ta inte ut rädslor för framtiden i förskott, det kan faktiskt bli så mycket bättre än man anar. Och blir det inte det, då får man ta det då. Det blir inte lättare för att man tar ut saker i förskott (tro mig, jag har varit EXAKT som du i mina tankebanor).

Många kramar
Anna

Lisa

21 december 2011 17:18

Tack för dina tänkvärda ord!

marina

22 december 2011 07:29

Jisses så liten! Och så söt! Håller tummarna att hon växer på sig nu så ni får komma hem!