Lilla lilla plutten! Usch va hon var missnöjd och orolig ikväll. Man blir så maktlös och frustrerad när man inte riktigt kan göra nåt. Kan tänka mig att det är samma känsla för "vanliga mammor" när barnet är otröstligt. Man blir nog lika förtvivlad då.
Hon skruva på sin lilla kropp, sparka och fäkta som aldrig förr, och man kan se i hennes ansikte att hon skriker! Hon har liksom den där gråt-minen, men det kommer ju inga ljud!
Jag tror iaf att vi fick till det till slut. Hon fick lite morfin, lite hjälp med magen och en vändning.. Sen blev hon lugn.. Det är då man passar på att smita! Jag kan liksom inte gå och lägga mig med sista bilden av henne i huvet, när hon är sådär orolig. Hon måste ligga lugnt och stilla i sin toffel när jag går!! Sen kanske hon blir orolig igen efter en stund.. Men som man brukar säga: Det man inte vet, lider man inte av! Så, för att kunna sova gott på nätterna så måste jag alltid göra så här. Det funkar!
Ååååå va jag bara önskar att allt ska bli bra! Jag vill hem! Men det är en lång väg kvar dit! Saknar mitt hem, saknar att pyssla på där hemma som jag alltid gör! Städa, möblera, inreda och fixa och grejja. Det är ju en stor del av min vardag, men här finns det inte så mycket att pyssla med.. Men jag tror att det kommer kännas bättre på många plan när jag kan börja träna igen! Jag mår ju så mycket bättre både fysiskt och psykiskt när jag får ta ut mig ordentligt och "plåga mig själv" lite!! Och man blir gladare och känner sig friskare om man känner sig nöjd med sin kropp och sina prestationer. Just nu ser jag bara spegelbilden av mig själv och min tjocka hängmage, när jag sitter där vid kuvösen. Det är ett stort fönster där som man ser sin egen spegelbild i hur väl som helst!! Inte riktigt vad jag vill ha, så det ska vi ändra på!!
Jag ska vara en STARK mamma!

Lika stark som den här lilla plutten! (bilden är ca 1.5 vecka gammal)
Matilda
14 december 2011 20:53
Du ÄR en stark mamma!
Jag är helt tagen av din styrka, du gör ett sånt jävla bra jobb. Hoppas för allt i världen att sötDenise börjar krya på sig snart!
http://miniime.bloggplatsen.se
Lisa
14 december 2011 22:01
Tack! Ja jag önskar bara att hon kunde bli så stabil så att man kan känna sig "säker".. men vi får ta en dag i taget
Gunilla H
14 december 2011 20:54
Ni är starka som föräldrar. Ni kämpar så tappert även lilla Denise <3 Hon kan inte få bättre föräldrar som er Önskar er all Lycka till nu och för all framtid Många kramar till er alla tre Kom ihåg att ni är speciell
P.S) Följer din blogg varje dag flera gånger om dagen
Lisa
14 december 2011 22:00
Tack! Ja, jag hoppas hon fortsätter kämpa!!!
Tanna
14 december 2011 21:36
Kommer ihåg när vi var på neo, man hörde svaga "bäää bäää " typ när bebisarna grät. Dom grät så tyst och som små får... Första ggn när Jax grät som en "riktig " bebis hemma kändes så konstigt och högt !
ni finns i mina tankar väldigt ofta. Tänker på hur vi hade det på neo, även om Jax föddes 31+6. Han vägde 1675 g och jag tyckte han var yttepytteliten.... Hon är så söt eran lilla Denise.
Tänkte förresten när du skrev förut om karma, du har fått Denise som en gåva för att du KLARAR av det. Tänk så, du är speciell som fått en speciell underbar bebis ! Inte alla som får vara med om en sån speciell upplevelse. Hoppas du fattar vad jag menar. Visst alla barn är speciella, men prematurer <3
http://tannaodevil.blogg.se
Lisa
14 december 2011 22:00
Tack !! ja, jag kan inte tänka mig hur det kommer kännas om och när jag får höra Denise skrika! Förmodligen kommer jag gråta, men det börjar man ju bli van vid!
Kristin
14 december 2011 23:01
Hej!
Jag följer din blogg och det är många känslor som kommer tillbaka. Vår son Noah föddes 20/4 i vecka 24+3 (vi förlorade också Noahs tvillingbror Sonny samma dag). Vi var på neo i Uppsala till 29/7, men mycket har man redan glömt/förträngt. En av de saker jag tyckte var jobbigast var när man tydligt såg att han skrek men det kom inget ljud pga respiratortuben. Första gången jag kunde höra hans skrik tyckte jag det var helt fantastiskt! Det kändes som ett steg närmare en frisk och stor bebis. Trots en hel del komplikationer under neo-tiden är Noah utan bestående men idag (så vitt vi vet). Tänk om vi vetat det för sex månader sedan, vad mycket oro det hade besparat oss!
Jag håller alla tummar och tår för att det kommer att gå bra för Denise och att ni snart får en något stabilare tillvaro.
Lisa
14 december 2011 23:17
oj, det var härligt att höra, men samtidigt sorgligt att ni förlorade en av era bebisar! Ja det är sååå hemskt att se det där lilla skrynkliga ansiktet bli ännu skrynkligare, men inga ljud kommer :(
Längtar så mycket tills jag kan få höra henne skrika, även om bebis skrik kanske inte är det vackraste ljudet, så är det ju ändå naturligt!
Helén
15 december 2011 11:08
Du är så sjukt stark Lisa! Du ser det inte själv! Det är en stor ovisshet att få ett för tidigt fött barn o vägen att få komma hem känns oändlig...man lär sig genom att bo på sjukhus att leva här o nu vilket i sig är fantastiskt!! Ni är lika starka båda två o jag blir så rörd av din blogg, alla fina bilder o ord...Denise kunde inte ha en bättre o starkare mamma! Skickar all styrkeenergi jag har! O vi alla läsare är med dig på er resa! Vi är många som har gjort samma resa som du! kram H
Lisa
15 december 2011 11:51
Tack! Ja just nu känns det verkligen som en oändlig resa, men nån gång kommer den att få ett slut! Och det SKA bli ett lyckligt slut!