Usch vilken jobbig dag! Många tårar, katastroftankar och mörka moln runt mig. Allt känns omöjligt och jag orkar inte ens försöka hitta en lösning! Jag har känt mig som en vandrande zombie idag. Nån slags overklighetskänsla när jag mött människor. Ungefär som om jag vore drogad eller nåt.
Men "av en händelse" så kom kuratorn och knackade på dörren när jag satt där inne och mådde som allra sämst.. Jag satt där och matade lillan och tårarna rann, och så kom hon precis då.. Nån måste ju ha skickad dit henne.. Tack för det iståfall. Behövde verkligen prata av mig lite! Fredrik kom mitt under samtalet också, så han fick vara med lite på slutet sådär.
Sköterskan som jobbade kväll tyckte att vi skulle gå hem lite tidigare idag, så vi gick redan klockan sju. Sååå skönt! Vi har suttit på golvet i Denises rum och skruvat ihop hennes skötbord/hylla som legat där på golvet ett bra tag nu.
Fick även förslaget att jag kanske kan ta lite "varannan dag".. Att jag kanske kommer tidigt ena dagen, och går hem tidigt, och så kan jag komma senare nästa dag, och stanna lite längre. Det tycker jag lät som en bra ide´så man får någon slags variation på tillvaron. Nån gång ska man väl börja ta hand om Denise även natte-tid, men som jag mår nu så känner jag mig INTE redo för det alls! En anledning till att jag håller ihop är att jag sover gott om nätterna, så jag kan ju bara tänka mig hur jag skulle må om jag inte fick sömn. Det skulle inte gå!! Inte just nu iaf, men krafterna kommer nog, bara jag gör rätt saker och försöker att tänka i rätt banor.
Jag behöver inte vara perfekt och det är helt okej att bryta ihop ibland. Det är inte ett dugg konstigt att jag mår dåligt efter all skit som har hänt. Men det börjar bli fysiskt nu. Känner mig trött och slut i hela kroppen och ibland känns det som att benen ska vika sig, men vissa dagar känner jag mig som en stålkvinna!
Nu ska jag ta en lååååång varm dusch och inte tänka på nånting annat än vad skönt det är att ha varmt vatten forsandes nerför kroppen!
Ni får en bättre uppdatering om Mini´s status imorgon, men hon mår bra iaf!! Mammas skatt!
M
1 mars 2012 23:12
Åh. Jobbigt! Men jag får man känslan att du är otroligt stark i alla fall, längst inne. Det är som om det krävs en sådan styrka för att våga bryta ihop också ibland. Hejja dej! Kram
Nenne
1 mars 2012 23:32
Vet exakt hur det känns vissa dagar. Jag kunde bara vakna en dag uppe på Näl och grät för minsta lilla den dagen. Kunde vara att min dotter bara svajade lite extra i saturation så bröt jag ut i tårar som inte ville sluta. Men jag lovar dig att det blir bättre när ni får komma hem å allt blir mer normalt. Du är en stark mamma som finns vid din dotters sida, trots att vissa dagar är jobbigare än andra.
Undrar också vilken sida som man kunde tjäna pengar på sin blogg.
http://nennelies.blogg.se
Anci
1 mars 2012 23:39
Härligt, Lisa! Du vet vilka fallgropar som du kan hamna i och tar en liten omväg så att orkar hela resan! =) Se delmålen...!
Kramar!
Madde
2 mars 2012 00:08
Du är så stark och det är bara mänskligt att bryta ihop ibland.. Framförallt efter allting du och Denise gått igenom.. Och man vet inte när man når toppen om man inte har vart i botten ibland.. <3
Kram Madde, mamma till Malou
http://Malounellie.bloggsida.se
madeleine
2 mars 2012 07:17
du håller ihop för att du är mamma! du får styrkan av denise...man kan inte i sin vildaste fantasi förstå vad ni går igenom,men en sak är säker det är att vad man än går igenom som förälder...så laddar man sina batterier hos sina barn trots att det är dom som i grunden är boven i dramat ;0)det är dom vi lever för, ni fixar det här! du är fantastisk och denise har bara en mamma glöm aldrig det
Maria
2 mars 2012 07:50
Apuh...Vilken värld ni prematurföräldrar lever i! Har förstått att det inte är lätt men du har gett mej en ny inlevelse i hur ni har det. Mycket nyttig läsning för oss som hjälper er att ta hand om era små underverk! Och så skönt att läsa att du hade svaret själv; Du behöver inte vara perfekt och man måste bryta ihop ibland! Du har alltså inte blivit HELT sinnesförvirrad! ;) Krama sötnöten från Ume och hoppas ni får en underbar helg! SKÖT OM DEJ!!!!!!
Vanja
2 mars 2012 08:22
Det är väl klart att man bryter ihop. Ni har ju levt med sån oro för er dotter och inte vetat hur det ska gå. Nu när hon mår bättre så kommer nog psyket ifatt en!
Frida
2 mars 2012 08:29
När vi låg inne med våra, sa personalen till oss att passa på att sova om nätterna! Vaknätterna får man tidsnog. Så jag säger samma sak till dig! Passa på att sova! Låter som en bra idé med att komma varannan dag tidigt och varannan sent.
http://fridala.blogspot.com
Erika
2 mars 2012 09:42
Jag tycker du verkar stark, starkare än du själv tror! :) Tycker det är strongt att dela med sig på det sättet du gör, av både rädslor, känslor och allt. Jag tror att det är just det som gör att du orkar! Du kommer klara det galant, det är jag säker på!
Sirpa
2 mars 2012 12:12
Hej! Jag läser din blogg dagligen och känner igen mig i din kamp om att verkligen orka med allt ena dagen och andra viljan att bryta ihop. Våra dotter föddes inte alls lika tidigt, men i v 32. Jag fick också väldigt svår preeklampsi denna gång (HELLP med första barnet). Men den här gången var det nära att jag strök med. Dottern har hela tiden mått bra. Dock fick hon RSvirus och nu var det hennes tur att nästan stryka med.
Det jag egentligen vill säga är att jag förstår dina känslor och tankar, dels prematurt barn, men också den egna sjukdomen, som orsakade allt kaos.
Kämpa på! Och gråt när du behöver.
*Tänker på er*
http://www.emvil.se
Malin
2 mars 2012 12:18
Det är helt förståeligt att du känner som du känner! och ok! det är viktigt att tillåta sej stanna upp och känna efter, för att komma ut hel på andra sidan! I ert fall tror jag att ni behöver professionell hjälp på grund av den extrema situation ni befunnit er i länge! Stora kramar!!!
http://livetsbilder.blogspot.com