Så var man åter igen hemma med arslet djupt nere  soffan. Är så trött så jag känner mig som en vandrande vålnad. Det börjar kännas att man haft det slitigt länge nu. När jag ser mig i spegeln så ser jag bara två stora grå påsar under ett par hängande ögon, och jag tycker mig skymta ett par nytillkomna rynkor.. ajaj..

Ena dagen är man glad, nästa dag känns det som om hela världen vilar på mina axlar.. Ena dagen känner jag hopp och nästa dag är allt en enda stor förtvivlan. Ibland fantiserar jag om framtiden och hur det kommer kännas när vi kommer hem. Jag ser mig själv gå ner för backen mot stan med min fina dotter i vagnen.. Andra stunder sitter jag livrädd och väntar på att hon ska sluta andas och ser inte längre fram än två sekunder.. Så har livet varit i 17 veckor!! 17 veckor! Idag är Denise 40 veckor.. 

Ibland vill jag bara lägga mig ner och blunda och inte vakna förrän om ett år eller nåt.. Undrar hur livet ser ut om ett år? Var är vi då? Jag törs knappt tänka på hur jag ska orka ta itu med allt som måste ordnas och fixas.. 

Hela livet har ju faktiskt rasat, och nu ska man bygga ihop allt igen.. Bit för bit.. Det är ett pussel med många bitar, och man får försöka att ta dom viktigaste bitarna först, resten får vänta. Men vi vet ju alla att pusslet inte är klart förrän ALLA bitar är på plats..

Nu talar jag i gåtor här, men ni förstår säkert hur jag menar..

Bad update idag.. Men dagen har varit bra! Mini är pigg och vi har haft besök av farbrors fru, och syster med familj. Kusinen Nellie fick hålla Denise en stund och jag tror det var en väldigt stolt kusin :)  För övrigt så har jag gått nästan 7 km idag och ätit kyklingsallad både till lunch och middag... Good to know!

Nu är jag less på cpap! Jag klarar mig själv!