Frida -fridasbetraktelser.blogspot.com[/url]

12 mars 2012 20:43

Stark behöver man inte vara i en situation som eran! Jag önskar att er flicka piggar på er snart och att ni får hjälp att bearbeta alla känslor.

Sara

12 mars 2012 21:06

Så hemskt det måste vara för ett att inte kunna VETA mer om vad framtiden har att ge..
Men jag tycker verkligen Denise har visat vilken enorm vilja hon har och kommer klara upp detta galant. Hon är ju verkligen ett Mi-Rakel!! Kramar

Ulrika

12 mars 2012 21:25

Stor kram!

petra

12 mars 2012 21:27

jag förstår att du vill klappa till varenda lyckliga person i hela världen!! Fan vad livet är orättvist!!!
Så underbart söt din älskade dotter är!!
Massa styrkekramar

tänkte höra om det är okej att jag skriver ett inlägg om din situation o din blogg?
STYRKEKRAMAR

Emma

12 mars 2012 21:29

Hej! Min son föddes också för tidigt, inte alls så mycket som eran lilla tjej. Men, jag känner igen mej i mycket av det du skriver. En hysterisk bergochdal-bana av känslor. Kom ihåg att det är sunt att känna som du känner, bli arg, ledsen, besviken, ja allt. Få det ur dej. Skönt att du kan skriva av dej och jag hoppas du har familj och vänner du kan prata med om allt. Tänk också på vilken otrolig resa ni redan har gjort! Lilla Denise som har sådan kämparvilja! Den resan har ni klarat tillsammans för att ni är starka, du, din man och Denise!
Jag håller alla tummar att Denise piggar på sej fort så hon får må bra!

Terese

12 mars 2012 22:21

Känner med er!
Har själv två prematurbarn
Skickar massa STYRKA till er

Yvonne Kvant

12 mars 2012 22:30

Dessa svängningarna tar på krafterna helt klart. Som sagt så klarar inte vem som helst av dessa situationer, bara dom starka.Man orkar inte ta en dag i taget hur länge som, utan som du säger vill man kunna planera det är ju bara så mänskligt. Tänker på er.

Anci

12 mars 2012 23:09

Såklart du ska kunna få vara arg och avundsjuk på resten av världen som går omkring och är lyckliga!
Du har inte kunnat slappna av och fått känna den där stora lyckan det egentligen är att få barn, du har varit på helspänn i fyra månader nu och varit en hårsmån från att dö själv och fruktat för din dotters liv så många gånger. Alla runtomkring är så bekymmerslösa och lyckliga och "ingen" har en aning om att livet är så kaosartat för er! "Sjukvården är så duktig nu för tiden" "vad de klarar av" "åh, men huvudsaken är ju att hon växer, då ordnar sig allt"...
MEN ingen kan ge dig lycka bara så där, du måste kämpa dig till den, en ständig kamp... och just nu kanske du inte orkar kämpa just för "lyckan" för din egen skull? Du har rätt att känna dig bitter ibland, just nu, lyckan kommer till dig sen, lita på det <3 <3 <3

Jennie

13 mars 2012 00:32

Styrkekramar till er <3

Elin

13 mars 2012 01:01

Klart du får känna så, vem skulle inte göra det i den situationen ni befinner er i med all oro som följer med. Nu har ju blivit snuvade på det här med att få barn nästan. För när man slungas in i en sån situation och så mycket för tidigt född så finns inte en chans i skogen att man kan få njuta som man SKA göra egentligen. Lunginflamation stackars liten gumma! Jag antar att det tar på mycket på en sån liten tjej. Kramar till er!

Anna

13 mars 2012 08:34

Jag förstår dig! Livet är verkligen orättvist. Jag kan känna sådär fortfarande ibland. Främst irriterar jag mig fruktansvärt på kvinnor som är gravida i typ vecka 32 och klagar som fan på att det är så jobbigt och att de vill att bebisen ska komma nuuuu... De vet inte vad de snackar om! Själv skulle man göra vad som helst för att få vara gravid i 40 veckor! Du är inte ensam om att känna som du gör och det är inte konstigt att du känner så heller!
Kramar

Tina

13 mars 2012 13:17

Har följt er ett tag nu, men här kommer första kommentaren.

Du ÄR stark, tänk så mycket som ni gått igenom och som ni kämpat! Skickar en styrkekram och hoppas att Lillan kryar på sig fort!

Kram Tina

sandra

13 mars 2012 14:38

Jag tycker inte alls ditt behov av att vilja klappa till en å annan överlycklig, är konstig. Så kan jag själv känna, även fast jag inte ens är i närheten av en så frustrerande vardag som du är. Men behovet av att vilja "ta ner männskor på jorden" kan jag känna igen mig i. Kanske pessimistiskt eller mindre omtänksamt, men va f*n...Känns som att vissa bara lever för att visa andra att deras liv är guld o gröna ängar tamefan hela livet igenom! Aldrig har dom svackor.. Det kan enligt mig inte vara möjligt! "Lycka är överskattat, man ska vara nöjd över att ens får vara glad emellanåt, haha!:P Tänk om man kunde ta lite lycka från någon som har onödigt mycket, och ge någon som verkligen förtjänar det. Robin Hood-tänket liksom.

Julia

13 mars 2012 15:52

Det är okej att vara bitter. Jag har varit bitter i över 1 år, men sakta men säkert accepterar man orättvisor och sen börjar man själv skratta och prata om jättepyttesmå-problem. Det kommer en dag då du också kommer att göra det, bli irriterad på små problem, skratta åt töntiga saker. Men just nu så får du vara bitter. Ut med all frustration, för du ska orka att vara mamma resten av livet.
Håller tummarna för att Denise piggar på sig snart! <3

J

13 mars 2012 19:19

Ha tålamod. Jag ska berätta att när min dotter kom runt vecka 30 och hamnade på prematuravdelningen så var inte ens min man i Sverige. Han hade jobb utomlands och kunde inte ta sig hit förrän 2 månader senare när vi redan blivit utskrivna. Jag fick gå igenom allt själv, och levde i ett vaccum hela den tiden. Nu börjar jag återhämta mig, men självklart faller jag ibland. Men något jag lärt mig är att alltid le, oavsett om jag mår bra eller inte. För på så vis lurar jag omgivningen så att de lämnar mig ifred, för det var det jag behövde under den tid som var svårast.