Kanske inte världens bästa bilder, men bättre än ingenting!

Lill-skruttan är så inbäddad jämt så det är svårt att få till nån bild på henne.

Och så här ser det då ut runt omring hennes lilla boning.. Apparater,sladdar,slangar och grejjer..

Idag kom dom in med en ny kuvös i salen, och transport-teamet åkte iväg med helikoptern. Så jag antar att det är en ny liten prematur på ingång. Stackars föräldrar! Usch! De första dagarna var verkligen en plåga! Jag trodde aldrig att det skulle börja kännas bättre, men konstigt nog så börjar jag sakta men säkert vänja mig.. Hur kan man vänja sig vid detta?? Konstigt hur anpassningsbar vi människor är. Jag är van vid tanken på att min dotter kan dö vilken dag som helst! Jag är van att sitta vid en kuvös och hålla handen på en liten liten kropp flera timmar varje dag! Jag är van att alltid vara på helspänn och aldrig veta från timme till timme vad som kan hända.. Jag kommer aldrig mer ta livet för givet! 

Så var det ännu en dag i Neo-landet.. Denise har skött sig snygg inatt! Dom har börjat med en ny metod för att ventilera hennes små lungor nu. Skakningar! Respiratorn är inställd så att den vibrerar. Känns lite skumt när man tar på henne, för hela hon skakar ju, och jag kan tänka mig att det är ganska obehagligt. Men det verkar ju funka iaf!

Hoppas att hon kan få cpap inom en snar framtid!! Det är så jobbigt att se henne i respirator hela tiden!

Har precis varit och handlat lite på dyr kiosken här på sjukhuset.. Tog utevägen så vi skulle få i oss lite frisk luft. Både jag och Fredrik känner oss lite irriterade i halsen.. Lite smått krasslig sådär. Man är så ju så jäkla rädd att man ska smitta lillan med nåt, så snart är det munskydd som gäller!

Nu har jag äntligen kameran här! Så snart ska ni få se nån ny bild på lillan.. 

Idag har mina tankar varit ett par veckor bakåt i tiden.. Har tänkt mycket på själva sjukdoms förloppet och allt som hände. De gick ju så snabbt allting, så jag har knappt hunnit reflektera över det..

Skulle väl nästan kunna säga att allting började på Tisdagen, då värken i händerna kom. Alla sa att det var karpaltunnelsyndrom, men nånstans så kände jag på mig att såååå jäkla ont kan väl inte det göra? Och värre blev det.. På Onsdagen var jag på Spec MVC och gjorde UL.. Allt såg bra ut (?) Hur kunde dom missa att mitt barn var ALLDELES för litet? Jag sa till läkaren att jag var så rädd för havandeskapsförgiftning, så jag fick lämna ett urinprov och ta ett blodtryck.. Det visade sig att jag hade protein i urin och högt blodtryck. Så dom tog ett par prover och kollade vikten, sen skickades jag hem. Jag fortsatte må skit och jag svällde mer och mer. På Fredagen ringer läkaren och säger att jag har för långsam sköldkörtel, så jag ska börja med en medicin.. Jag blev lättad och pustade ut när hon sa att det inte fanns några tecken på havandeskapsförgiftning.. Skönt!

På Lördagen är värken i händerna värre än nånsin. Jag har gråtit av smärtan halva natten och jag är helt slut i hela kroppen! Jag ringer förlossningen och berättar mina symtom, men dom säger att det inte verkar akut.. Jag ligger hela dagen, och runt åtta på kvällen så fick jag helt plötsligt Jätte ONT i sidan av magen! Så ont så jag slängde mig på soffan och grät, kunde inte ligga stilla. Fredrik ringde en  ambulans DIREKT, och dom var hos oss på ca tio minuter.. Trodde ja skulle dö av smärta i ambulansen, men nånstans så trodde jag att det var gallsten..

Väl på sjukhuset så släppte smärtan ganska snabbt, utan smärtlindring. Läkaren trodde också att det kunde vara gallsten.. Men jag hade nu gått upp ytterligare 3,5kg sen i onsdags, hade ännu mer protein i urinen, och blodtrycket låg på 180/130..  Fredrik åkte hem, eftersom allt verkade lugnt, men på natten blev allt värre. Jag fick en sån fruktansvärd huvudvärk som vägrade släppa. Jag spydde galla hela natten och hela morgonen och nu var trycket uppe i över 200. Då började jag förstå att jag var väldigt sjuk. Jag fick ett par sprutor och blev skjutsad ner på IVA. Där sattes genast tre olika dropp och jag fick kiss kateter (USCH) Sen tog det bara några minuter så låg jag i en ambulans med blåljus på väg mot umeå.. Fredrik, stackarn blev lämnad kvar i övik med mina väskor, han fick ta sig upp på nåt annat sätt. 

Väl framme i Umeå, hamnade jag på förlossningen. En läkare kom in och sa att jag nog har Hellp syndrom och kommer bli liggandes på sjukhus ända tills barnet kommer.. Men inom en snar framtid så förstod jag ju att dom skulle måsta plocka ut mitt barn ganska snart.

Efter det här är allt ganska luddigt.. Minns bara alla olika dropp jag fick, och alla besked om allt som var fel på mig. Det var bara mer och mer och jag blev sjukare och sjukare. Ett tag tänkte jag att jag dör nog. Det här går ju inte.. Och när ultraljudet gjordes och dom upptäckte att mitt barn inte fick näring.. Då fick jag panik!! Men dom kunde inte snitta förrän jag var lite mer stabil, jag skulle ju överleva också.. Så dom väntade till Måndag morgon. Då var det dax. Jag fick PANIK när jag insåg att jag skulle måsta vara vaken under snittet. Jag ville ju bara slippa! I panik så ville jag bara att mitt barn skulle få ett namn. Skulle hon inte få leva så skulle hon åtminstonde ha ett namn. Vi bestämde oss för Denise, sen var det dax...

Glömmer aldrig känslan när jag ser att dom plockar ut henne, känner hur dom klipper navelsträngen, och jag ser hur mamma tittar förskräckt på henne och säger: så liten! och tårarna rinner.. Jag trodde aldrig att hon skulle överleva, att jag skulle få se henne. Aldrig!

Resten av dagen, och natten fick jag tillbringa på IVA med tusen olika dropp, syrgas, morfin och gud vet vad. Allt är så luddigt, så jag vet ingenting..

Vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här berättelsen.. Skulle kunna fortsätta skriva tills jag kom fram till dagen idag. Men efter det här så började ju allt gå framåt för  mig. Jag blev piggare, med ett par bakslag, men jag överlevde iaf! Och min dotter lever än så länge, snart två veckor!! Undrar om jag nånsin vågar bli gravid igen efter det här?

Hatar att blogga från mobilen men jag ska försöka sammanfatta dagen. Var väldigt orolig tidigare idag, tuben läckte o hon fick väldigt dåligt med syre. Doktorn beslutade att byta tuben till en större storlek och det blev kanon bra! Efter bytet har syresättningen varit ok. Sen hade vi då möte m doktor och ssk och dom tycker att Denise sköter sig bra! Han tycker att hennes chanser är goda!! Det behövde vi verkligen höra! Just nu är hennes största problem att lungorna är så omogna, men det brukar gå att ordna bara man har tålamod. Nu jobbar dom för att hon ska få slippa intuberingen så snabbt som möjligt och byta till cpap. Hoppas det går fort fort fort så jag kan börja sitta känguru utan en massa stök och bök! Det känns okej idag. Känner hopp, och det är skönt att ha min man vid min sida!

Dålig uppdatering idag.. Har inget internet på rummet idag. Denise har fått ny tub igen och allt blev då mkt bättre. Hon var väldigt svajig innan. Dom har röntgat magen och den såg bra ut. Nu har ja o Fredrik nyss haft möte m doktor Stellan. 

Tog en Rejäl sovmorgon idag! Eller.. ja.. 9.40 vaknade vi av att mammas telefon ringde. Så länge har jag inte fått sova sen jag kom hit. Det har ju alltid varit sköterskor som kommit in på morgonen och vill sticka mig, och nu i veckan har det varit blodtryck varje morgon. Men inte idag! Skönt!

Snart kommer Fredrik också, så jag tror jag väntar här nere tills han dyker upp, så kan vi gå upp till gumman tillsammans sen.. Jag får påminna mig själv att så länge dom inte ringer från Barn 4, så behöver jag inte vara orolig! Jag behöver inte vara orolig att hon ska dö iaf... Men jag oroar mig ju för andra saker. Tänk om hon vill vända sig och har blöjan full med kiss och bajs och dom inte märker det på en gång? Tänk om hon kräks så de blir alldeles blött under huvet och all personal står vid en annan kuvös? Om jag är där så tar jag ju rätt på det direkt!! 

Nä, nu ska jag inte tänka så. Ska försöka ha en bra helg nu. Försöka ta mig iväg och köpa en ny jacka, försöka!!  Har så jäkla svårt att slita mig härifrån! Men jag lär mig nog med tiden!

Idag fick jag känna känslan av en gnutta hopp! När jag satt hos Denise så kom en av sköterskorna och frågade om jag skulle kunna tänka mig att släppa in ett par besökare. Ett par med tvillingar som legat just på den salen, just på Denises plats för ett tag sedan. Tvillingarna var födda i vecka 23 och var nu 11 månader gamla, och världens charmigaste små pojkar...

Jag kände lite hopp för en stund, men jag tillät mig inte att känns för mycket hopp.. Att dom överlevde, betyder inte att Denise kommer att fixa det. Jag vågar inte tro det.

Har suttit hos henne nu och vänt henne och grejjat lite innan vi gick ner till vårt rum.. Doktorn höll på att tejpa om tuben när vi kom. Hon kräks ju så mycket nu så tejpen luckras upp snabbt, och tuben lossnar.. Han sa även att de är svårt att få till intuberingen på ett bra sätt eftersom hon är såååååå liten, så nu vill jag bara att hon ska växa! För om inte tuben funkar så får hon ju inte luft, den Måste funka!!!

önskar att jag hade haft lite nya bilder att lägga upp.. Men jag har tyvärr ingen kamera här, och mobilen kan man inte ta med sig in på Barn 4.. Så det blir samma gamla bilder hela tiden, men det får duga!

Nu ska jag försöka sova gott inatt, och imorgon bitti kommer Fredrik. Ska bli intressant att se om han tycker att hon har växt något sen sist han såg henne!

Ja, så här ser det ut strax utanför vårt rum..  Just nu är vi hos syster, men jag kan inte sluta tänka på min lilla skrutt som ligger där och kämpar. Skulle kunna sitta där hela dagarna, dygnet runt, men det skulle ju inte gå. . Ååååå jag är så arg för att det blev så här!! Vet inte vem ja ska vara arg på, men ja måste försöka att inte va arg på mig själv iaf..