Jag trodde jag hade varit rädd förr i mitt liv.. Men med facit i hand så kan jag påstå att jag aldrig varit riktigt rädd för nånting.. Inte förrän nu.

Vad händer om Denise dör? Hur ska jag kunna leva vidare? Vad händer med mig? Vad händer med Fredrik? Vad händer med oss? Hur ska livet bli? Kan man återgå till livet efter något sånt här?

Jag är rädd för vad personalen nere på Barn 4 tycker och tror om oss.. Dom kanske tror att jag inte bryr mig om min dotter. Jag sitter ju inte hos henne hela dagarna, jag orkar inte! Gör andra föräldrar det? är det jag som är självisk? Borde jag reagera på ett annat sätt? Borde jag fråga mer, vara mer involverad? Dom kanske tror att Fredrik inte bryr sig, att han tycker att jobbet är viktigare än oss.. Dom kanske tycker att vi agerar konstigt? 

Jag kan inte göra mer än jag gör just nu. Min kropp orkar inte, och mitt psyke orkar inte. Fredrik tar det i sin takt och jag förstår honom utan att han behöver säga någonting!

Jag är bara så rädd för att göra fel. Tänk om hon dör inatt! Då kommer jag för evigt ångra att jag inte tog mina sista krafter ikväll och åkte ner och höll hennes hand en sista gång! 

Jag kommer inte kunna sova gott inatt. Har en olustig känsla i hela kroppen. Som om något hemskt kommer att hända om jag somnar...

Nu blev det plötsligt sådär jobbigt igen.. Jag får små perioder då jag bara tappar allt hopp, och jag vill bara lägga mig ner och stirra in i väggen. Men jag ska inte göra det! Jag måste hålla modet uppe för Denise´s skull! Om hon kämpar, så måste jag också kämpa!

Har varit där en gång till nu på kvällen och jag fick hjälpa till att sköta om henne lite. Hålla henne medans doktorn tog ut en nål, byta blöja och lära mig hur jag ska bädda runt henne för att hon ska ha det bra. Han ville att jag skulle bädda så som jag tyckte att hon såg ut att trivas. Det skulle kännas bra för mig .. Och jag tror att jag lyckades få till det ganska bra. Hon ska ju ligga på ett sätt så att det ska kännas lite trångt. Hon ska inte kuna sträcka ut armarna och benen ut i tomma luften. Det ska liksom ta emot nånting, för att få det så likt mammas mage som möjligt. Så man spänner ett litet band över armarna så det blir lite motstånd när hon trycker uppåt med händerna, och benen sätter man fast lite försiktigt med en snuttis.. Låter lite hemskt, men när man står där vid kuvösen så förstår man precis varför, och man ser på henne att hon blir så mycket lugnare och tryggare om man t ex lägger handen över henne när hon försöker sträcka ut armarna, så att hon inte har så mycket plats..

Ja, det är lite annorlunda mot för att sköta om ett vanligt spädbarn. Jag ser alla nyblivna mammor här på BB som går omkring med sina Jätte Bebisar, och jag blir lika förvånad varje gång.. Jag har liksom bara Denise i huvet och det börjar konstigt nog nästan bli normalt för mig att bebisar ska vara så små..

Snart är jag nog van vid att hantera henne där inne i hennes lilla vrå. Det känns mindre och mindre jobbigt för varje gång jag tar i henne nu. Visst, man känner sig osäker och det känns som att hon ska gå sönder, men det går ändå bättre och bättre, och man har alltid nån från Barn 4 som står bredvid och hjälper till om man ska göra något, så man är aldrig ensam med barnet. Det känns tryggt!

Ja då har snart ännu en dag passerat.. Dagarna blir längre och längre.. Idag har inte varit nån bra dag för mig. Vaknade med ett blodtryck på 165/120 och en sprängande huvudvärk.. Har varit darrig i kroppen hela dagen och känt mig allmänt dåsig! Men jag har suttit hos Denise i en timme och beundrat henne iaf! Första gången ja lyckats gå dit utan att bryta ihop. Jag satt med båda mina händer i kuvösen, omslutna runt hennes lilla kropp, och jag bara tittade på henne och log. Hon är så fin, så vacker, en helt fulländad liten människa. Hon har till och med dom här fula vecken och ränderna som vi har under fötterna och i handflatorna. Allt är färdigt, fast i mini mini format! Jag brukar lägga toppen av mitt lillfinger i hennes hand, då griper hon tag med sina små taniga fingrar och håller fast en stund.

Nä, nu känner jag att jag vill gå dit igen.. Så nu får Fredde köra iväg mig i rullstolen!! Man får liksom ett inre lugn när man kommer in på Barn 4. Alla är tysta och nästan viskar till varandra. Inget spring, ingen stress. Det känns som att komma in i en annan värld!