Det har varit en ganska tung dag idag. Jag har gråtit mycket och känt mig väldigt ledsen. Men det är bra! Jag som aldrig gråter annars, jag har nog en hel del gråt som ska ut som jag samlat på mig genom åren. Så jag kan gråta lite extra nu när jag verkligen har en anledning, det gör inget.

Har varit mycket hos Denise idag.. Jag vet inte om jag är där mest för min egen skull eller hennes skull. Fast jag vet ju att hon mår bra av min närvaro, så det är nog för bådas skull. Hon var lite orolig ikväll. Varm, lite spattig och andades snabbt, så jag ville knappt gå därifrån. Jag grät en skvätt på vägen därifrån, sen kändes det lite bättre. Jag vet inte hur jag skulle klara det här utan min mamma! Hon finns här hela tiden och stöttar och bara håller om mig när det blir jobbigt! Hon är en klippa min mamma, det ska ni veta!

Hoppas på en lugn natt utan konstiga drömmar.. Vaknar alltid med en konstig känsla och jag drömmer våldsamma drömmar. Det är blod och det är mord och det är bara en massa elände. Usch, sånt vill vi inte veta av!

Sen har vi ju det här med aptiten.. Usch, jag mår illa bara jag känner lukten av mat. Gjorde ett tappert försök att äta lite middag idag, men nej! Två tuggor, resten åkte i soporna.. Ja får se det som en rejäl bantnings kur!

Blir lite förvånad över hur snabbt dagarna går.. Jag har ju bara små hållpunkter.. Några tider varje dag att passa, då jag går till Denise och pysslar. Men det blir ju att man är kvar där en timme eller två vid varje tillfälle, så tiden går..

Skönt att ha varit ut en sväng idag, frisk luft var längesen jag andades! Har även skickat in Denises papper med namn till skatteverket.. Fick ju ett sånt fint förslag på ett andra namn av Marica som vi faktiskt bestämde oss för att ta. Hon fick även ett släktnamn från Fredriks mamma. Så nu kommer hon att heta:

Denise , Lova, Mi-Rakel Decker   Hon ska aldrig få glömma att hon är ett mirakel! Tack för förslaget Marica!

Det blev lite ändrade planer med mitt boende eftersom jag fortfarande måste ta prover varje dag.. Så jag får flytta ner ett par våningar till anhörigboendet istället för att flytta till patienthotellet. Känns faktiskt rätt skönt. Då är vi iaf fortfarande i samma hus jag och lillan, och mamma är ju med också!

Nu är det snart dax för vändning och ompyssling igen. När jag kom ner till henne tidigare så såg jag direkt att det var lite förändringar gjorda. Dom hade äntligen lagt om hennes såriga mage. Hon har fått en liten brännskada av spriten dom använde när dom skulle sätta navelkatetern, och det är väldigt rött och irriterat. Men nu är det omlagt. Dom hade även flyttat sonden från munnen till näsan, så nu kan man se hennes lilla mun mycket bättre! 

Man börjar lära sig hur det funkar, och hur det ska se ut på alla olika manicker och apparater nu.. Ja, inte allt då förstås, men dom enklare grejjerna iaf. Och jag blir inte lika rädd varje gång det piper och larmar, för det är oftast ingenting farligt, bara något som måste justeras.

Första steget ut i friska luften på 10 dagar! Det går framåt..

En vecka gammal... eller en vecka ung. Grattis Denise till din första vecka i livet!

Idag känns det tungt. Lyckoruset från igår har lagt sig och sorgen känns mer påtaglig. Det är alltid värst på förmiddagen. Jag drömmer konstiga drömmar och vaknar upp som ett stort orosmoln av jobbiga känslor!

Har precis varit nere på Barn 4 och skött om min lilla tjej. Blöjbyte, vändning, smörjning, temp och bara hålla handen en stund. Hon är varmare i temperaturen idag än igår och det känns bra, men idag har jag känslorna och nerverna utanpå kroppen så jag grät mest hela tiden och det var en liten pöl av tårar på golvet där jag suttit.

Imorgon flyttar jag till Hotell Björken. Patienthotellet som ligger en liten bit bort. Känns lite jobbigt att inte vara i samma hus som Denise,men det är inte så långt, så det går nog bra. Jag är ju så pass frisk nu så jag behöver inte ligga inne på någon avdelning.

Jag föröker att inte tänka hur det skulle bli om hon inte överlever. Jag tänker mindre och mindre på det för var dag som går. Annars skulle jag inte orka. Jag var väldigt rädd för att ha minsta lilla hopp de första dagarna, men jag Måste ha hopp, annars orkar jag inte. Om något skulle hända, så är det bättre om jag iaf kunnat njuta lite och känna lite hopp under den korta tid jag fick ha henne hos mig. Man får försöka göra det bästa av den värsta situationen.. Fast ibland känns det omöjligt, men jag måste försöka... Måste!!

Vill tacka er läsare för alla fina och uppmuntrande kommentarer! Det värmer mitt hjärta att veta att vi finns i tankarna hos så många människor!