Idag fick jag känna känslan av en gnutta hopp! När jag satt hos Denise så kom en av sköterskorna och frågade om jag skulle kunna tänka mig att släppa in ett par besökare. Ett par med tvillingar som legat just på den salen, just på Denises plats för ett tag sedan. Tvillingarna var födda i vecka 23 och var nu 11 månader gamla, och världens charmigaste små pojkar...

Jag kände lite hopp för en stund, men jag tillät mig inte att känns för mycket hopp.. Att dom överlevde, betyder inte att Denise kommer att fixa det. Jag vågar inte tro det.

Har suttit hos henne nu och vänt henne och grejjat lite innan vi gick ner till vårt rum.. Doktorn höll på att tejpa om tuben när vi kom. Hon kräks ju så mycket nu så tejpen luckras upp snabbt, och tuben lossnar.. Han sa även att de är svårt att få till intuberingen på ett bra sätt eftersom hon är såååååå liten, så nu vill jag bara att hon ska växa! För om inte tuben funkar så får hon ju inte luft, den Måste funka!!!

önskar att jag hade haft lite nya bilder att lägga upp.. Men jag har tyvärr ingen kamera här, och mobilen kan man inte ta med sig in på Barn 4.. Så det blir samma gamla bilder hela tiden, men det får duga!

Nu ska jag försöka sova gott inatt, och imorgon bitti kommer Fredrik. Ska bli intressant att se om han tycker att hon har växt något sen sist han såg henne!

Ja, så här ser det ut strax utanför vårt rum..  Just nu är vi hos syster, men jag kan inte sluta tänka på min lilla skrutt som ligger där och kämpar. Skulle kunna sitta där hela dagarna, dygnet runt, men det skulle ju inte gå. . Ååååå jag är så arg för att det blev så här!! Vet inte vem ja ska vara arg på, men ja måste försöka att inte va arg på mig själv iaf.. 

Läget fortsätter att vara stabilt.. Man får torka kräk lite då och då, men hon håller sig stark och hon verkar ha en väldigt stark vilja. När hon väl har bestämt sig för att hon inte vill ligga så som hon ligger så ger hon inte upp förrän vi vänt henne, eller bytt blöja, eller vad det nu kan vara som är fel. Det är ju iaf ett bra tecken!

Jag pratade nyss med en kille som också bor här, och han frågade mig hur jag hanterar det här.. Man går ju omkring varje dag, beredd på att ens barn kan dö, när som helst..

Jag fick tänka efter, men jag kom fram till att den här bloggen har STOR betydelse för hur jag hanterar det här. Jag skriver ner allt jag känner och tänker.. Ja kanske inte allt, men jag skriver ju även i dokument som jag sparar på datorn, som ingen annan läser. Jag har ju lite svårt att prata och sätta ord på mina känslor, men när jag skriver så är det som att orden bara sprutar ur mig! Sen att jag får så mycket gensvar och fina kommentarer, och stöd från andra som varit i samma situation är också guld värt!!

Idag tänkte vi försöka ta oss utanför sjukhuset. Hämta Nellie och Tyra på skola/dagis och sen käka middag hos syster. Får väl se hur länge man kan slappna av innan jag känner att jag måste tillbaka hit igen..  Fast egentligen så måste jag ingenting. Denise är i goda händer, men samtidigt så vet jag ju att hon alltid börjar må så mycket bättre när jag sitter där och håller om henne, så jag vill vara där så mycket som möjligt!

Så här bor vi.. Igår fick vi äntligen en tv!!!