Ja då har snart ännu en dag passerat.. Dagarna blir längre och längre.. Idag har inte varit nån bra dag för mig. Vaknade med ett blodtryck på 165/120 och en sprängande huvudvärk.. Har varit darrig i kroppen hela dagen och känt mig allmänt dåsig! Men jag har suttit hos Denise i en timme och beundrat henne iaf! Första gången ja lyckats gå dit utan att bryta ihop. Jag satt med båda mina händer i kuvösen, omslutna runt hennes lilla kropp, och jag bara tittade på henne och log. Hon är så fin, så vacker, en helt fulländad liten människa. Hon har till och med dom här fula vecken och ränderna som vi har under fötterna och i handflatorna. Allt är färdigt, fast i mini mini format! Jag brukar lägga toppen av mitt lillfinger i hennes hand, då griper hon tag med sina små taniga fingrar och håller fast en stund.

Nä, nu känner jag att jag vill gå dit igen.. Så nu får Fredde köra iväg mig i rullstolen!! Man får liksom ett inre lugn när man kommer in på Barn 4. Alla är tysta och nästan viskar till varandra. Inget spring, ingen stress. Det känns som att komma in i en annan värld!

Undrar hur många tårar en människa kan gråta? Det känns som om dom aldrig kommer att ta slut Dom kommer när jag minst anar det. Imorse vaknade jag av att jag knappt kunde andas för jag grät så mycket i sömnen.. Dagen har gått förbi ganska smärtfritt.. Att jag får gråt attacker varje gång jag ska besöka lilla skruttan, det tycker jag inte är så förvånande. Men attackerna som kommer helt utan vidare, dom hade jag gärna sluppit!

Jag och Fredrik gick in till henne tidigare idag, men vi var tvungna att gå ganska snabbt. Det blev för jobbigt. Jag grät och grät och grät tills jag knappt orkade sitta upp längre. Nu har vi precis varit in och sagt godnatt. Det gick bättre den här gången. Inga tårar, och jag bytte en liten bajsblöja och tvättade hennes rumpa för första gången. 

Det kommer nog kännas bättre och bättre ju mer involverad man blir i vården av henne tror jag. Meningen är ju att vi ska vara med på så mycket som möjligt ju längre tiden går..

Idag har jag börjat skriva.. Har bestämt mig för att skriva varje dag om mina tankar och känslor. Jag tänker intr lägga locket på, inte skämmas för nåt, bara skriva och skriva och skriva.. Sen får vi se vad det blir av min låååååånga berättelse. Kan hända att det blir en ny blogg, som bara handlar om detta.. En berättelse som kan vara till stöd både för mig själv och för andra kvinnor i samma situation..

Hade gärna kunnat skriva slutet redan nu, men tyvärr så är jag bara i början av mardrömmen än så länge.. Mycket kan hända och vi har en lång väg framför oss!

Jag är så tacksam för allt stöd både från släkt, vänner, bekanta och helt okända! Otroligt vad många som bryr sig och tänker på oss!!! Känns varmt i hjärtat!

Nu har jag fått flytta upp till BB iaf. Mina värden är så pass stabila nu, så dom kunde släppa mig hit! Snart kommer Fredrik med tåget och då blir det direkt ett besök till barn 4 och titta till vår lilla kämpe !! Av den informationen vi fått idag så kan man inte kalla Denise för annat än en fighter!! Det är ett under att hon överlevde så länge som hon gjorde i min mage!  Nu hoppas vi att kämpar glöden håller i sig!!! 

Vem är du? När jag ser mig själv i spegeln så ser jag en skugga av mitt forna jag. Ögonen hänger och livet ser ut som att det har runnit ur mig. Det här har varit en lång dag. Det måste betyda att jag mår bättre... Men mardrömmen är fortfarande ett faktum. Min dotter kämpar fortfarande för sitt liv. Här sitter jag, maktlös, livlös och slits mellan hopp och förtvivlan. 

Idag känner jag mig som den stora svikaren... Jag har övergett. Jag har lämnat. .. Hon ligger där uppe, utanför min mage där hon egentligen ska ligga.   Det går inte att med ord beskriva känslorna som kommer.. Och idag har jag varit så sjuk så jag har inte kunnat åka upp och tittat på henne ens.. Jag känner mig verkligen som att jag har svikit henne.. 

Fprtfarande svullen, men mår mycket bättre! Har precis duschat och fått plocka bort katetern så nu kan jag kissa själv :)  Blev dålig i morse med kramper i magen igen, men efter en spruta så släppte det och jag fick sova några timmar till.. Nu har mamma åkt o besitta bilen, så jag är helt ensam.. Blir nog en sväng upp o kika till lilla Denise när mamma är tillbaka, känner att jag skulle behöva titta på henne för att känna att hon fortfarande lever .. Det är så overkligt för mig, så jag kan inte förklara ...

Vår lilla Denise kämpar så tappert. Kom till världen ca 17 veckor för tidigt och väger 399 gram. Vi är i goda händer på Umeå sjukhus och vi hoppas på det bästa... En timme i taget.

Idag är det ryggläge som gäller! Och det är inte alls kul att heta Lisa idag.. Har haft så ont inatt så jag låg och grina. Huvva! Ni skulle inte känna igen mig idag tror jag. Har totalt tappat ansiktsformen och är svullen som en ballong.. Vila, vila, vila.... Ta mina mediciner, härda ut, och vänta på bättre tider.. 

En sak kan jag säga: INGA fler barn efter det här!!