Blir lite förvånad över hur snabbt dagarna går.. Jag har ju bara små hållpunkter.. Några tider varje dag att passa, då jag går till Denise och pysslar. Men det blir ju att man är kvar där en timme eller två vid varje tillfälle, så tiden går..

Skönt att ha varit ut en sväng idag, frisk luft var längesen jag andades! Har även skickat in Denises papper med namn till skatteverket.. Fick ju ett sånt fint förslag på ett andra namn av Marica som vi faktiskt bestämde oss för att ta. Hon fick även ett släktnamn från Fredriks mamma. Så nu kommer hon att heta:

Denise , Lova, Mi-Rakel Decker   Hon ska aldrig få glömma att hon är ett mirakel! Tack för förslaget Marica!

Det blev lite ändrade planer med mitt boende eftersom jag fortfarande måste ta prover varje dag.. Så jag får flytta ner ett par våningar till anhörigboendet istället för att flytta till patienthotellet. Känns faktiskt rätt skönt. Då är vi iaf fortfarande i samma hus jag och lillan, och mamma är ju med också!

Nu är det snart dax för vändning och ompyssling igen. När jag kom ner till henne tidigare så såg jag direkt att det var lite förändringar gjorda. Dom hade äntligen lagt om hennes såriga mage. Hon har fått en liten brännskada av spriten dom använde när dom skulle sätta navelkatetern, och det är väldigt rött och irriterat. Men nu är det omlagt. Dom hade även flyttat sonden från munnen till näsan, så nu kan man se hennes lilla mun mycket bättre! 

Man börjar lära sig hur det funkar, och hur det ska se ut på alla olika manicker och apparater nu.. Ja, inte allt då förstås, men dom enklare grejjerna iaf. Och jag blir inte lika rädd varje gång det piper och larmar, för det är oftast ingenting farligt, bara något som måste justeras.

Första steget ut i friska luften på 10 dagar! Det går framåt..

En vecka gammal... eller en vecka ung. Grattis Denise till din första vecka i livet!

Idag känns det tungt. Lyckoruset från igår har lagt sig och sorgen känns mer påtaglig. Det är alltid värst på förmiddagen. Jag drömmer konstiga drömmar och vaknar upp som ett stort orosmoln av jobbiga känslor!

Har precis varit nere på Barn 4 och skött om min lilla tjej. Blöjbyte, vändning, smörjning, temp och bara hålla handen en stund. Hon är varmare i temperaturen idag än igår och det känns bra, men idag har jag känslorna och nerverna utanpå kroppen så jag grät mest hela tiden och det var en liten pöl av tårar på golvet där jag suttit.

Imorgon flyttar jag till Hotell Björken. Patienthotellet som ligger en liten bit bort. Känns lite jobbigt att inte vara i samma hus som Denise,men det är inte så långt, så det går nog bra. Jag är ju så pass frisk nu så jag behöver inte ligga inne på någon avdelning.

Jag föröker att inte tänka hur det skulle bli om hon inte överlever. Jag tänker mindre och mindre på det för var dag som går. Annars skulle jag inte orka. Jag var väldigt rädd för att ha minsta lilla hopp de första dagarna, men jag Måste ha hopp, annars orkar jag inte. Om något skulle hända, så är det bättre om jag iaf kunnat njuta lite och känna lite hopp under den korta tid jag fick ha henne hos mig. Man får försöka göra det bästa av den värsta situationen.. Fast ibland känns det omöjligt, men jag måste försöka... Måste!!

Vill tacka er läsare för alla fina och uppmuntrande kommentarer! Det värmer mitt hjärta att veta att vi finns i tankarna hos så många människor!   

Vilket underbar kväll! Vilken underbar känsla att för första gången få ha sitt barn på bröstet, hud mot hud!

Det var ett långt stök och bök med alla slangar och kablar innan hon till slut låg på mitt bröst!

Mina nerver innan, var inte att leka med. Jag var så rädd.. rädd att jag skulle få panik, att jag skulle måsta kliva upp och springa därifrån. Men i samma sekund som Denise landade på mitt bröst så spred sig ett lugn i hela min kropp!

Hon var lugn hela tiden och mådde bättre och bättre för varje minut under våra två timmar. Dom fick komma och vrida ner syrgasen flera gånger och till slut behövdes den knappt.. Hon kände att hon var hos mamma  

Jag slumrade till flera gånger och varje gång jag vaknade till, så kände jag mig så avslappnad så jag nästan var yr i huvet! Nu har jag en liten dreggel fläck på bröstet som jag inte har tvättat bort än.. Den får sitta kvar en stund!

Jag kommer att sova gott inatt! Har några bilder här som syster knäppte idag när jag pysslade om henne lite! 

Lycka!!!!!

Så var det en ny dag igen då.. Vaknar upp och inser att allt är precis som det var igår. Det var ingen dröm, det har hänt på riktigt. Har precis varit och lagt min hand ovanpå ett varmt knyte på Barn 4. Hon låg så lugnt och stilla inbäddad i en blå Pluto-filt och sög på en napp som var lika stor som hennes ansikte.

Sköterskan sa att det är dax för vändning och lite ompyssling klockan elva och han ville gärna att vi skulle vara med då. Så nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli elva.. Lite nervös blir jag. Jag är ju så rädd att jag ska skada henne, att min hand ska rycka till.. Hon är ju så liten och skör!

Idag åker Fredrik hem till ö-vik igen.. Och mamma kommer hit istället. Jag hoppas på att få flytta ner till Barn 4 snart.. Det är faktiskt ganska jobbigt att bo på BB med alla nyblivna mammor och bebisar. Dessutom är det väldigt kort besökstid här, och jag vill kunna ta emot besök när som helst. Men vi får se vad doktorn tycker. Blodtrycket låg ganska högt  imorse också, så riktigt kry är jag inte än, även om det är på bättringsvägen!

Jag trodde jag hade varit rädd förr i mitt liv.. Men med facit i hand så kan jag påstå att jag aldrig varit riktigt rädd för nånting.. Inte förrän nu.

Vad händer om Denise dör? Hur ska jag kunna leva vidare? Vad händer med mig? Vad händer med Fredrik? Vad händer med oss? Hur ska livet bli? Kan man återgå till livet efter något sånt här?

Jag är rädd för vad personalen nere på Barn 4 tycker och tror om oss.. Dom kanske tror att jag inte bryr mig om min dotter. Jag sitter ju inte hos henne hela dagarna, jag orkar inte! Gör andra föräldrar det? är det jag som är självisk? Borde jag reagera på ett annat sätt? Borde jag fråga mer, vara mer involverad? Dom kanske tror att Fredrik inte bryr sig, att han tycker att jobbet är viktigare än oss.. Dom kanske tycker att vi agerar konstigt? 

Jag kan inte göra mer än jag gör just nu. Min kropp orkar inte, och mitt psyke orkar inte. Fredrik tar det i sin takt och jag förstår honom utan att han behöver säga någonting!

Jag är bara så rädd för att göra fel. Tänk om hon dör inatt! Då kommer jag för evigt ångra att jag inte tog mina sista krafter ikväll och åkte ner och höll hennes hand en sista gång! 

Jag kommer inte kunna sova gott inatt. Har en olustig känsla i hela kroppen. Som om något hemskt kommer att hända om jag somnar...

Nu blev det plötsligt sådär jobbigt igen.. Jag får små perioder då jag bara tappar allt hopp, och jag vill bara lägga mig ner och stirra in i väggen. Men jag ska inte göra det! Jag måste hålla modet uppe för Denise´s skull! Om hon kämpar, så måste jag också kämpa!

Har varit där en gång till nu på kvällen och jag fick hjälpa till att sköta om henne lite. Hålla henne medans doktorn tog ut en nål, byta blöja och lära mig hur jag ska bädda runt henne för att hon ska ha det bra. Han ville att jag skulle bädda så som jag tyckte att hon såg ut att trivas. Det skulle kännas bra för mig .. Och jag tror att jag lyckades få till det ganska bra. Hon ska ju ligga på ett sätt så att det ska kännas lite trångt. Hon ska inte kuna sträcka ut armarna och benen ut i tomma luften. Det ska liksom ta emot nånting, för att få det så likt mammas mage som möjligt. Så man spänner ett litet band över armarna så det blir lite motstånd när hon trycker uppåt med händerna, och benen sätter man fast lite försiktigt med en snuttis.. Låter lite hemskt, men när man står där vid kuvösen så förstår man precis varför, och man ser på henne att hon blir så mycket lugnare och tryggare om man t ex lägger handen över henne när hon försöker sträcka ut armarna, så att hon inte har så mycket plats..

Ja, det är lite annorlunda mot för att sköta om ett vanligt spädbarn. Jag ser alla nyblivna mammor här på BB som går omkring med sina Jätte Bebisar, och jag blir lika förvånad varje gång.. Jag har liksom bara Denise i huvet och det börjar konstigt nog nästan bli normalt för mig att bebisar ska vara så små..

Snart är jag nog van vid att hantera henne där inne i hennes lilla vrå. Det känns mindre och mindre jobbigt för varje gång jag tar i henne nu. Visst, man känner sig osäker och det känns som att hon ska gå sönder, men det går ändå bättre och bättre, och man har alltid nån från Barn 4 som står bredvid och hjälper till om man ska göra något, så man är aldrig ensam med barnet. Det känns tryggt!