God morgon! Lyckades sova ända till 10.40 idag.. Helt sjukt, men förmodligen så behövdes det! Nu blir det snabb frukost och sen upp på barn 4 och kika till min lilla skrutta! Som vanligt alltså!

Så här snygg var jag ett par timmar innan vi ringde ambulansen.. Helt sjukt!

Svällde upp som en ballong, och jag fattade ju att nåt var fel, men ingen ville ju lyssna på mig!

Orolig dag för lilla stumpan.. Hon behöver mycket syrgas just nu och syresättningen har varit väldigt svajig idag. Särskilt nu på kvällen. Hon skruvar på sig, sprätter och blir väldigt orolig när syresättningen sjunker, så till slut gav dom henne lite morfin för att lugna ner henne lite. Det hjälpte, lite grann. Men bara en liten stund. Hoppas att hon får börja med kortisonet så fort som möjligt, då kanske allt blir bättre! 

Man blir så orolig när man sitter där och det bara piper och plingar hela tiden. Sköterskorna försöker med allt. Dom vänder henne, höjer syrgasen, suger luftvägarna, men ingenting hjälper nån längre stund. Jag blir så frustrerad! Vill bara krympa mig själv och hoppa in i kuvösen och ge henne konstgjord andning! Sen kunde jag ligga kvar där och hålla om henne så hon kände sig trygg..

Nu ska jag snart gå upp igen, en sista gång ikväll.. Ska lämna hennes fina vita snuttis med hennes namn på, som hon fick av Moster. Jag ska lägga den i värmeskåpet så den blir riktigt torr och varm och skön, så kan hon ha den imorgon! Har tagit upp alla nallar hon har fått också, och ställt på hennes skåp.. Inte för att hon märker nåt, men det ser lite mysigare ut!

Jag kan inte riktigt fatta.. Ibland känns allting så overkligt. Ungefär som om det här har hänt någon annan och jag sitter bredvid och tittar på. Det är som om jag klivit ur mig själv för att orka hantera hela situationen.

Det måste vara någon slags överlevnadsinstinkt, och jag ska vara väldigt glad att jag är välsignad med den förmågan. Hur skulle jag annars klara av det här? Men ibland så kommer allting ikapp och det sticker till i hjärtat och allt känns sådär övermäktingt jobbigt igen. Det kommer nog att vara så under hela den här tiden. Nån gång varje dag så kommer den där ångesten, den där känslan av att inte kunna stå på benen längre, känslan av att vilja ge upp och bara lägga sig ner och dö. Men då behöver jag bara tänka på min lilla kämpe som ligger en trappa upp och kämpar och kämpar. Jag måste kämpa med henne, ingen tvekan om saken! Kan hon, så kan jag!!!

Jag ska sätta mig och rengöra och sprita kameran nu, så jag inte behöver vara rädd att den har en massa äckliga baciller på sig. Sen lovar jag att det kommer mer bilder på min lilla 620 gram, 29 cm stora bebis!

Tills vidare så kan jag bjuda på.. Två halvkassa mobililder på mina nya inköp idag! Visst är jag bildskön?

Ja, nu kan jag lugnt påstå att jag unnat mig! Har varit till Ersboda och spenderat lite pengar.. Egentligen har jag ju så många vinterjackor, och även vinterskor, men jag tyckte jag kunde unna mig lite nytt! Men jäklar va dyrt det är med dunjackor alltså! Huvva! Man får inte va snål om man vill ha en varm jacka nu för tiden. Men nu har jag en ny jacka, nya fina, vita, supervarma vinterskor, en halsduk och lite smink.. Nu är det bara vintern som fattas! Jag unnade mig till och med en vin flaska, så ikväll ska jag och mammzen ta oss ett glas vin. Vi kan nog behöva slappna av lite!

Doktorn kom och meddelade att "ductus-kärlet" på lilla Denise har blivit mycket mindre! Medicinen har alltså gett effekt. Nu hoppas vi att det håller sig och inte öppnar upp sig igen.. 

Idag ska dom göra ultraljud på hennes hjärna igen.. Dom verkar göra det med jämna mellanrum,och det är ju bra. Och om ett par dagar ska hon börja med en ny medicin. Kortison. Som hon ska få i c:a 10 dagar för att förbättra hennes lungor, så att hon kan få slippa vara intuberad inom en snar framtid! Självklart finns det en massa bieffekter även på den här medicinen, så det är inte helt utan oro.. Men min lilla fighter-tjej fixar nog det också! Det håller vi tummarna för!! Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sen springa upp och hålla om henne en stund!

Ännu en dag... Har alltid samma konstiga känsla i kroppen när jag vaknar och inser vart jag är och vad som har hänt.  Idag är Denise två veckor! Klockan 11.31 för att vara exakt. Grattis min skrutt! Chanserna till överlevnad ökar :) 

Ja då har man vinkat av Pappa Fredrik då.. Och byter ut honom mot mammzen igen!

Känner mig såååå irriterad i halsen! Inte bra! Man känner sig som en stor smitthärd när man är uppe på Barn 4. Jag vågar inte andas mot kuvösen, och nästa sväng tror jag fasen att jag drar på mig ett munskydd. Lillan kan ju dö om hon skulle få en massa baciller. Ja, det är mycket man ska tänka på. Kan ju säga att jag trodde jag var beroende av handsprit förut.. Det är INGENTING mot för vad jag är nu. Sprita, sprita sprita, ända upp till armbågarna hundra gånger om dagen! Sånt är livet på Neonatalen.

Har suttit och sjungit lite för gumman nyss. Brukar ofta sitta och nynna lite tyst när jag sitter där, och det blir ofta samma melodi.. En låt som jag höll på att ta ut ackorden till, och memorera texten bara några dagar innan jag blev sjuk. Den här låten kommer ALLTID att vara Denises låt!

Denises mått idag: Längd: 29 cm.  Huvudomkrets: 21 cm.

Hennes huvud har växt 3cm på dessa 13 dagar. Hennes längd är aldrig mätt förut, så där ha vi inget att jämföra med