Iing-Britt

15 februari 2012 18:00

Finns en förklaring...DU har blivit MAMMA! Kram

Tina

15 februari 2012 18:39

Hej Lisa! Jag har följt din blogg länge och det känns dags att även jag gör ett avtryck här. Vi är från samma trakter du o jag men jag är äldre så du vet kanske inte vem jag är. Hur som, ni har en fantastiskt söt och viljestark dotter :-) och er dotter har en mamma som är fantastiskt:-) Hoppas det finns stöd runt dig så du känslomässigt får hand om det du upplevt, allt eftersom du behöver det. Ibland stänger man av för att överleva, men det är bra att ta hand om känslorna. Tycker därför att dina tårar är ett sunt tecken.
Bor idag i Umeå så jag har följt dig på ganska nära håll, men ändå på avstånd. Önskar dig och din familj all lycka.
Hälsningar
Tina Wallgren

simone

15 februari 2012 19:20

Förstår att du börjar bli nervös att det börjar närma sig hemfärd! Samma dag som jag fick veta att jag skulle få komma hem så blev jag skit nervös, vet inte exakt varför men det var väldigt läskigt tyckte jag. Hade bott på sjukhuset i 3 månader, (2månader uppe på bb med bebis i magen och 1 månad på neo) När jag väl kom hem så började jag gråta stora floder! Man kände att en stor sten lossnade från hjärtat, det var så himla skönt! Har även en dotter som jag knappt inte träffade under tiden på sjukhuset så det var helt fantastiskt att äntligen få träffa henne igen!

Den senaste tiden jag har läst din blogg så har man blivit så glad för alla framsteg hon har tagit. När jag läser din blogg så känner jag både lycka och sorg utav alla motgångar och framsteg ni har gått igenom!

Mila

15 februari 2012 20:15

Det är så härligt att läsa om era framsteg! Och Denise växer ju och utvecklas så det knakar, efter varje dip hon gjort så verkar hon komma tillbaka 100 gånger starkare, precis som du =) Det kommer nog vara nyttigt för dig att få komma "hem" det är ju underbart att få vara i hemma miljö! Men tänkte lämna en liten varning även om våra situationer varit väldigt olika och vi har olika vänner. Så vill jag varna om att det finns människor som inte inte förstår och kommer aldrig förstå och de kan finnas bland dem som trodde skulle ha mest förståelse. Så blev det för mig när vår dotter dog i vecka 21+2, men träffade på andra fina människor!

Carin

15 februari 2012 20:23

Så roligt att se att allt går framåt:-)) Och visst är det fantastiskt att man lär så länge man lever!! Jag är en hopplös lipsill vissa perioder....man får bära tårarna med stolhet...man behöver helt enkelt tömma kroppen ibland. Kram till hela familjen<3

carina felixon

15 februari 2012 21:04

Kära Lisa!!

Jag har följt dig och Er resa, genom bloggen och din mamma Susanne, från helgen när ni åkte in till lassa i Ö-vik. Tror faktiskt vi satt och chattade när hon fick ett samtal om att ni var på väg in....

Då jag själv fött 3 för tidiga barn, v 32, 35 och 30 här i Umeå, kan du inte ana hur varmt, innerligt och hjärtligt jag känt det när jag läst om Er kamp här i bloggen.

Att få följa hur ni, dag för dag, i med och motgång, blivit starkare och tajtare griper tag och gör mig så otroligt berörd av din och Er resa.

Ni kommer aldrig att bli Er lika som innan Denise´s ankomst. Ni är föräldrar nu och ni är en familj! En familj som genomgått ofattbara prövningar och unika dagar. En tid som dom allra flesta av oss utomstende aldrig behöver uppleva....

Era verkliga vänner kommer att välkomna Er hem till Ö-vik igen. Vissa kommer att vara rädda och blyga, men vissa kommer att med öppna armar välkomna Er tillbaka och vara en del av Er vardag, Er kamp och Ert liv framöver.

Fortsätt skriv, fortsätt glädjas och fortsätt att bryta ihop då och då. Då stärks både Du/Ni och även Dina/Era läsare.

Jag kommer med spänning att följa Er resa <3

Kram, Carina

Åsa Stenslökken

15 februari 2012 23:47

Hej, nu är det ett tag sen jag skrev men tro mig jag läser å följer er varje dag både i din blogg, facebook å i mina tankar.
Förstår att det känns konstigt å nervöst att få komma hem men samtidigt också säkert skönt.

Instämmer lite med Mila som skrivit här lite längre upp... nu har tack å lov inte du å jag samma erfarenhet lr jo erfarenhet av förtidigt födda men er är betydligt roligare:-)... men då vi kom var det endel som inte kom fram på stan å hälsade, undvek mig på affären osv osv. De nära vänner (tordde jag) finns inte längre, beror kanske delvis på mig för jag blev nog lite förändrad efter min tid på Barn 4, man får ju en annan syn på livet å hur snabbt allt kan vända å hända. Några vänner väntar fortfarande på att jag ska bryta i hop totalt, visst har jag haft å har mina stunder då det är jobbigare men brutit ihop har jag inte gjort än å har svårt att se att det ska hända, har ju gått 7 år snart. Jag/vi har däremot fått många nya fina vänner, både här istan å familjer från Barn4 tiden.

Jag brukar säga man har många kompisar men få vänner....

Jag har all min släkt i Ö-vik å tro mig om jag ser dig på stan någon av gångerna jag är där så kommer jag att gå fram å säga hej å ge dig en kram (om jag får).
Du är en otroligt stark människa å tårar är inget att "skämas" för se det som en styrka istället att du "törs" visa dina känslor.

Det du har gått igenom å går igenom gör dig starkare vilket kanske inte alla i din omgivning kommer att mäkta med... men skulle tro att du precis som jag å fler med mig som varit i vår situation har fått en annan syn på livet å att det på något vis stärkt oss kanske även gjort oss lite hårdhudade?!

Nu har jag "svamlat" färdigt... tycker det ofta blir sånt svamel då jag skriver, är så mycket jag vill skriva å tycker mest det bara blir enmassa som man inte riktigt förstår å hänger med på... men huvudsaken är ju att du hänger med i det jag skriver:-)

Kram, Åsa
(Hoppas du forsätter skriva i framtiden oxå)

Lisa

16 februari 2012 09:23

Jag förstår precis vad du menar!! Och du får gärna komma och krama om mig om vi möts nån dag!!

Sofie - Mamma till två små

16 februari 2012 12:48

Läser varje dag men är dålig på att kommentera. Så svårt att veta vad man ska skriva liksom...
Beundrar dig så för att du delar med dig om er resa! Är underbart att få följa er. Man gråter och glädjs med er om vartannat!