Det blev inte sååå många kassar ändå. Upptäckte dock att alla tåg är inställda idag, så det blir buss istället!! Bye bye Umeå och tack för den här tiden! Nu börjar ett nytt kapitel i vårt liv, och en ny kategori här i bloggen "vägen hem"

Är det så att jag ska åka hem idag??? Det ve jag inte än.. Vet inte om tågen går, vet inte hur lillan mår.. Vet faktiskt ingenting. Men jag ska strax springa upp och ta reda på om allt är bra med min älskade dotter, sen är det nog bara att börja packa. Tur att det inte är långt till tåget härifrån. Det blir värre när jag kommer fram i Övik, men då får jag hoppas att min man kommer och möter mig!

Jag är nervööööös!!!

Instagram.. 

Har suttit och tänkt en massa idag.. Blev sådär sorgsen ett tag och tänkte på allt som varit, är, kunde varit och vad som komma skall..

Känner liksom att jag har blivit snuvad på min graviditet. Jag fick ju bara en halv! Jag har blivit snuvad på den där "babylyckan".. Det där som man hör alla nyblivna mammor prata om. Lyckan som uppstår efter förlossningen. Kärleken man känner när man får sitt barn på bröstet för första gången. Den där lilla bubblan man lever i den första tiden då hela världen krymper och allt bara handlar om bebisen..  Det har jag  blivit snuvad på! Vågar fortfarande inte känna total lycka.. Kan inte riktigt vara helt lycklig över att jag blivit mamma. Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt blivit mamma! Jag är mamma, det är MITT barn! Allt blir ju så knasigt när det är så här! Denise har spenderat större delen av sitt liv i en kuvös.. Det är svårt att knyta det där speciella bandet till sitt barn när man bara kan kika in genom en lucka, när det enda man kan göra är att lägga en hand på en liten kropp och hålla den stilla så att inte huden ska skadas.. Men nu är det annorlunda! Det är först nu, när jag kan ta upp Denise i famnen som jag vill, trösta henne när hon är ledsen, vagga henne till sömns och bara vara den där mamman som jag velat vara i tre månader. NU kan jag känna att jag faktiskt är hennes mamma! På riktigt! Jag trodde att jag kände det den första tiden.. Men med facit i hand så kan jag säga att det var bara med hjärnan, inte med hjärtat.. Känns lite hemskt när jag tänker på det, och skriver det, men det är faktiskt så.. Det är svårt att känna sig som en mamma när man inte ens kan hålla sitt barn i famnen.. Och jag klarade inte ens av att sitta känguru med henne mer än ett par gånger. Det har jag mått så dåligt över! Jag har anklagat mig själv för att vara egoistisk och elak som inte kunde lägga mig själv och mina känslor åt sidan för en stund. Jävla skit ångest!!! 

Jag kanske får min babylycka när vi kommer hem! Men hur ska man nånsin kunna slappna av och inte vara orolig?? Hur ska jag nånsin kunna släppa henne med blicken när hon inte har övervakningen kvar? Hur ska jag kunna lita på att hon inte slutar andas? 

Det här kanske är min sista natt här på anhörigboendet.. Observera mitt KANSKE.. Tar som vanligt ingenting för givet. Vi får se hur Denise mår imorgon. Det kan fortfarande svänga så jäkla fort och man hinner inte alltid med i svängarna, men jag är redo att åka!! Jag tror att dom kan ta hand om oss i Övik också!

Natti Natti