Emma

19 februari 2012 01:03

Hej! Jag snubblade över din blogg för några veckor sen, och fastnade. Jag är så gripen av ditt sätt att beskriva det du är med om och vad du känner. Det känns som om du skriver rakt ur hjärtat. Jag får uppfattningen att du är ärlig mot dig själv och det är så befriande. Du är en grymt bra mamma och kommer fixa det galant. Hoppas ni får flytta hem snart! Och sen vill jag säga, vet inte om det alls hjälper eller om det bara är dumt att nämna, men även i en 'normal' situation kan den första bebislyckan utebli, så var det för mig. Det var liksom mer mekaniskt än med hjärtat som jag tog hand om min dotter. Tror det tog cirka en månad, tills hon log första gången på riktigt, innan känslorna kom på riktigt, och efter det har de bara blivit starkare och starkare. Jag tror man får lätta lite på kraven på hur saker och ting borde vara/kännas när det gäller att vara förälder. /Emma

Cillan

19 februari 2012 04:33

Det du beskriver i ditt inlägg är så väldigt vanligt när man fått ett för tidigt fött barn dock inte viktiga för den sakens skull. Tycker det är jättebra att du sätter ord på dina känslor. Har du någon att prata med? Någon professionell som är van att bemöta föräldrar med prematura barn och deras tankar och funderingar? Kanske annars vore något att ta upp i Övik. Läser din blogg flera gånger i veckan och ibland får jag en känsla av att du är väldigt ensam, att det är du som fått ta det tunga lasset på avdelningen och alla känslor. Du är fantastisk som fixar allt, för det gör du. att få ett för tidigt fött barn är alltid skrämmande, dels vad gäller barnet om det ska klara sig, dels med alla sladdar och slangar men också att hantera just det som du skriver, babylyckan. För det är ju inte helt enkelt när det är personal runt omkring hela tiden och maskiner som piper, sladdar som trasslar och en så liten liten bebis.

Tänk alla gånger du suttit känguru (för det vet jag att du har gjort eftersom jag har läst bloggen) eller myst med händerna över Denise lilla lilla kropp. Tänk så bra hon mår när hon känner att du är där, känner sin mammas händer eller när sin mammas kropp när hon får ligga hos dig. Tänk så stark hon är som fixar infektion efter infektion. Det gör hon tillsammans med dig för att du ger henne stöd med din närvaro, för du är närvarande annars skulle vi läsare inte kunna läsa alla dina tankar och se bilder och filmer på Denise.

Du fixar det här! Å vad gäller babylyckan tror jag att den kommer att komma smygande mer och mer, för varje dag framöver. Som du skriver själv börjar du känna den nu! Wow vilken härlig känsla det måste vara! Tänk så mycket du lärt dig om ditt barn också och vilken resa ni haft tillsammans. En resa som ingen kan ta ifrån dig och Denise.

Förstår att mycket känns ovisst fortfarande och att du är orolig men det var mer konstigt om du inte var orolig, det gäller ju ditt barn. Tycker att du varit jättestark hela vägen. Tårar behöver inte alltid betyda att man är svag och i det här fallet gör det verkligen inte det. Tårar kan ge än styrka, styrka att övervinna rädslor och styrka att bearbeta något jobbigt. Tårar kan också ge lättnad och rensa upp alla känslor en stund. Så gråt hur mycket du vill och när du vill, det behöver du för att bearbeta.

Pussa nu världens finaste lilla Denise och låt babylyckan komma smygandes. Den kommer att komma mer och mer, det lovar jag.

Styrkekramar till er!

Hannele - mamma till två prinsar

19 februari 2012 07:45

Svar:
3000? shit..där vi var och kollade så ville dom ha typ 5000 oavsett vad för färg vi skulle välja :)
Men jag kände att jag hade lätt gett det för att jag är så trött på våra jäkla sovrumsgrejer..vill byta ut men det ville inte karln ;) hahaha..

Helena

19 februari 2012 07:51

Följer din fantastiska blogg! Förstår hur du tänker med snuvad, även om jag inte själv fått för tidigt födda barn. Men att man alltid känner lyckorus å total kärlek på en gång stämmer inte. Med mitt andra barn dröjde kärleken typ 3 månader... Trodde precis om du säger att jag kände det direkt. Men när den kom så förstod jag. Nästa tips är andningslarm i sängen. Har haft till båda barnen!! Så skönt att våga sova! Hoppas ni får åka "hem" i morgon!

Julia

19 februari 2012 08:08

Hoppas att allt kommer gå bra och att Denise mår bra idag!:) Hon är en riktig liten kämpe!

C

19 februari 2012 08:15

<3 <3 <3 Ingen är så underbar som du Lisa!!! Vilken fantastisk människa du är!! Rak å ärlig å helt igenom genom god!! <3 <3 <3

sofie

19 februari 2012 09:08

Jag var i somras gravid och superduperlycklig men vi fick ett sent missfall, nu är jag gravid igen men kan inte riktigt glädja mig åt graviditeten. Oron för att jag ska få missfall igen gör att jag ser till att inte inte vara för lycklig nu, lite för att skydda mig ifall något skulle gå fel. Dock känner jag var dag som går, allt eftersom att jag börjar tro att denna graviditet kommer gå vägen, att jag kan glädja mig mer och mer, lite i taget.

Du tror inte att det delvis kan vara så för dig också? Från början var det ju väldigt osäkert om Denise skulle klara sig så din kropp kanske skyddade dig genom att inte skapa för starka band till henne och genom att inte känna alltför mycket. Men nu, när Denise blir starkare och starkare för var dag som går så börjar din kropp och ditt hjärta känna mer för riskerna med att "känna" är inte lika stora längre...?

Stora styrkekramar till dig och till goa lilla Denise! Jag tänker på er varje gång jag går förbi sjukhuset!

Nilla

19 februari 2012 09:28

Hej
Ser här att det är flera som kommentarer som handlar om utebliven babylycka.
Jag blev mamma första gången för 30 år sedan och kommer så väl ihåg mina känslor som jag då trodde var helt galna och att jag var en stor egosist.
Första dagarna kände jag absolut ingen kärlek utan var bara orolig för hur jag skulle klara av ett barn och mitt barn var helt fullgången och det fanns inga komplikationer.
Dagen innan vi skulle åka hem fick min dotter så ont i magen och med det kom mina moderskänslor men inte infann det sig någon babylycka inte. Nä vet inte om jag hade det överhuvudtaget.
Två år senare föddes min andra dotter och jag kommer så väl ihåg hur jag innan funderade på hur jag skulle kunna älska en till lika mycket som jag då älskade min tvååring.
När nu dotter nummer två föddes fanns allt där som det skulle vara eller allt man hade förväntat sig.
Efter åtta år kom barn nummer tre, en son. När han föddes hade han navelsträngen hårt lindat kring halsen och de ville inte lägga honom till mitt bröst men jag fullständigt slet honom hur händerna på barnmorskan och tryckte honom till mig. De fick sedan suga honom och kolla status medans han låg på mitt bröst.
Tror att första gången mammor har lite svårt med känslorna, jag var dessutom bara 19 år gammal första gången.
Läser din blogg dagligen (ibland flera gånger per dag) och ser på de små filmsnuttarna och jag tycker att hon är så fin.
Det är så roligt för mig att läsa eftersom jag har en dotter som jobbar som sjuksköterska i Lund och tar hand om dessa små liv.
Hon älskar sitt arbete ockänner att hon gör nytta men ibland är hon helt slut både fysiskt och psykiskt och säger att hon inte kan förstå hur dessa små individer kan ta små mycket energi.
Tack för att jag får ta del av ditt liv1

OBS: idag är jag mormor åt en liten kille på 5 år och snacka om livets efterrätt.
Kram <3

Tanna

19 februari 2012 10:08

Så där kände jag också, att ha blivit snuvad på graviditeten och första babylyckan. Kan ibland när folk pratar om förlossning och när dom fick bebis upp på bröstet känna avund... Fast vi har en annan erfarenhet på neo, och det är speciellt som dom andra föräldrarna inte har. Hoppas ni får en bra söndag och får flytta imorgon !

Pauline Jonsson (fd Ramsele :-)

19 februari 2012 10:45

Alltså det där med baybylycka... det är väl mest sånna där glassiga tidningar för nyblivna föräldrar som pratar om det. Kärlek till sitt barn kan vara så mycket. När jag blev änka lärde jag mig att man ska strunta i vad man BORDE känna, för varje situation är unik. Håller helt klart med Emma om att man ska lätta på kraven.

Och Lisa - du är fantastisk, eller NI är fantastiska alla tre! Är kompis med Susanne på fb och har följt er hela tiden.

Jenny

19 februari 2012 15:26

Känner igen det du skriver och min dotter föddes i vecka 32+4 så det är ingenting om man jämför med dig. Man missade så mycket!

Marie S

19 februari 2012 20:38

<3

Lisa - mamma till Knut & gravid med nr 2

19 februari 2012 20:56

Du kommer att få uppleva den där babylyckan :) och sen blire helt annorlunda när ni väl kommer hem :) men jag förstår precis hur du menar! Knut fastnade i 1,5 minut innan dom fick ut honom och då sprang dom direkt iväg med honom. Han var ca 20 minuter gammal innan jag fick se honom för första gången. Så det där att få upp bäbisen på bröstkorgen direkt efter, är ngt som jag hade ångest över vid förra förlossnigen... jag hoppas att denna bäbis inte kommer att fastna och att jag får upp det på bröstkorgen!

Anci

19 februari 2012 20:57

Naturligt att känna sorg över snuvad graviditet och inte fått den rosa babylyckan... Jag vet ingen ept-mamma som inte känt så (mig själv inkluderat). Mammakänslorna tar tid eftersom man inte haft nio månader med bebisen i magen då man kunnat knyta an. Men du ÄR ju på god väg, det kämpiga är inte över än, men njut av känslan att få vara Denise nära NU =), livet pågår för er båda hela tiden, njut av livet och sörj det du inte fått. Du kan göra det samtidigt även om det blir stora känslokrockar! Kramar!

S

20 februari 2012 13:10

Jag kände mig precis som du, ändå blev jag skickad till kejsarsnitt bara två månader innan BF. Men min bebis hade inte mått bra under hela tiden i magen, så jag fick aldrig någon gravidmage. Fick aldrig några riktiga krämpor, ingen ond rygg, inga förlossningsvärkar, ingen foglossning, inga sparkar... Det kändes helt tomt när jag fick min bebis mot bröstet efter kejsarsnittet, och jag kunde inte ta henne till mig förrän några månader efteråt. Och idag är hon 6 månader och jag fick plötsligt en knäpp två månader efter hennes förlossning, det var som att någon spräckte hål på en bubbla. Efter två månader av att jag kände mig tvingad att ta hand om henne för alla sade att hon var min dotter, så tittade jag på henne som jag gjort tusen gånger innan men då var det verkligen som om någon gjorde hål på bubblan jag varit i och plötsligt överöstes jag med känslor för henne. Sedan dess har vi bara kommit närmre och närmre varandra, och nu när hon är 6 månader vet jag inte hur jag skulle kunna leva utan henne. Men det tog tid, det tog två månader innan jag började älska henne. Och då fick vi ändå komma hem från neonatalen redan en månad efter förlossningen för hon mådde bra, så det var ju ändå en hel månad hemma som jag inte kunde känna något alls för henne. Bara en skrikig bebis som höll mig vaken om nätterna. Söt var hon, men jag kände mig inte som en mamma utan snarare som en barnvakt som var tvungen att passa henne och tyckte det var kul till och från att passa henne. Sedan som sagt...då trillade slanten ner och alla pusselbitar föll på plats. Men än idag, och jag tror säkerligen för all framtid också, känner jag mig snuvad på graviditeten och första bebistiden. Men jag har lärt mig tänka positivt, jag har lärt mig att tänka att det sätt jag fick min bebis och den första tid vi fick ihop har varit så mycket mer speciell än andra mammors graviditeter och förlossningar och första bebistid. Vi är mer speciella, och vår kärlek är djupare på grund av de motgångar vi redan upplevt. Så känner jag idag, och det är något du måste tänka på hela tiden för att verkligen etsa fast i ditt huvud :)

Yohanna i Las Palmas

14 mars 2012 13:13

Hej!
Kom förbi här via Petra zupermamman som skrivit så fint om dig i sin blogg och vill egentligen bara skicka stöd, pepp och hopp. Jag tycker det är hemsk att läsa om det du är med om och jag bara sitter här och gråter. Ändå har jag ingen aning om vad det är som du går igenom.
Du är så stark och lilla gumman är så fin och jag hoppas verkligen att ni har det bra.

En barndomskompis till mig fick sin dotter samtidigt som mig (för 1;5 år sedan) bara det att hennes flicka kom förtidigt som din pga havandeskapsförgiftning och hon vägde 510 gram om jag inte minns fel.
Idag är de hemma och allt är bra med Jehlia som hon heter. Men jag har följt den genom deras kamp och allt som hänt dem, kängurustrumpa, flaskmatning, infektioner, ögonundersökningar, akutfärder, helikoperflygningar,andningsuppehåll ja du vet ;)
Och det blev bra till slut.

Många hälsningar och kramar i massor till er som är sånna kämpar.
Yohanna