Madde Persson

19 november 2011 23:01

Alla har nog ett eget sätt att klara av en sån sak som ni gör just nu, och inget sätt är fel!!! Ni finns i mina tankar hela tiden och vi håller våra tummar för er alla :) stora styrkekramar från oss!

Åsa Stenslökken

20 november 2011 00:09

Hej igen...

Tycker du reagerar precis jättenaturligt för en så onaturlig situation som ni är i. Känner igen mig så otroligt, kände mig jättekonstig å dum i början, va skulle alla tycka om våra val, om man va där förmycke lr för lite, hur man va som person osv osv. Men tro mig då du/ni blir mer "varm" i kläderna så kommer det kännas bättre, ni får en relation med alla på Barn 4, de är helt underbara å de dömmer ingen. Du ska veta att många av de som jobbar där även varit där med sina egna barn när de var nyfödd så de förstår.

När det kommer till hur din man gör med sitt jobb så är det er ensak, ni gör det som känns bäst för er å ingen annan. När vi var där så gjorde vi som så att jag va där jämnt å min man å sonen som fanns då kom upp fredag lunch å åkte hem måndag lunch... va endel som tyckte vi va knäpp men det funkade för oss å som sagt ni gör det som funkar bäst för er.

Det med BB är ett stor jävla hån mot oss som fått barn som behöver vara på barn 4, de andra har ju sina hos sig men inte vi + att vi å just nu du har så mycket känslor, funderingar, rädslor osv att det blir förmycke att behöva vara på bb... minns att det va en befrielse att bli utskriven å få bo på patienthotellt, rummet inredde jag eftersom så att det blev som mitt.

Kämpa på ingen tröst men du kommer att ha bra dagar å dåliga, det går upp å ner i början... å jag finns som bollplank om/när du behöver.

Kram från en som förstår... tror iaf att jag förstår lite iaf...

Lisa

20 november 2011 09:17

Ja, jag tror att du förstår VÄLDIGT väl vad vi går igenom! Skönt att veta att man inte är konstig och ensam om sina tankar, känslor och funderingar!!!

Tesa

20 november 2011 14:52

Skit i vad andra tycker och tänker. Det finns alltid en präktig skara som tycker och tänker en massa saker hela tiden, men de har inte ditt facit i handen. De har inte din sjukdom i kroppen, inte dina känslor.
Huvudsaken är att lillan lever, att du får hjälp med att både ta hand om henne och dig själv tills du är starkare igen.

Ta hand om dig!
Kram

Sandra - mamma till tvillingar födda i v 24

28 november 2011 23:45

Hej igen!
Har läst igenom och känner igen mig i så mycket!
Skriv skriv skriv!! Är så ledsen över att jag inte skrev ner vad som hände och mina känslor! Som tur var skrev min mor ner lite saker som jag berättade, tex när de tittade efter 10dagar, när de bajsade, vad mkt mat de fått osv.

Jag kan säga dig att jag kan skämmas än idag för att jag inte gjorde "rätt" när vi var på sjukhuset...kunde ha varit där mer, kunde ha gjort si och så.... Men saken är den att det är en sådan jävla sjuk sits man har hamnat i så hur fan ska man ha kunnat förbereda sig???!! Finns ingen situation som liknar den vi har hamnat i, det finns ingen fakta bok som berättar hur man ska känna och tänka!

Jag tänker på er och vill du så bli vän med mig på Facebook ifall du vill prata med någon som varit i samma sits! Känner verkligen med er & känner igen mig i vare ord och tanke som du delar med dig av.

Min mejl är miss__sandra1@hotmail.com (du kan även söka på mejlen på Facebook och få fram min användare )

En massa styrkekramar <3

Lisa

29 november 2011 11:25

Tack! Ja det är verkligen omvälvande det här, och precis som du säger så vet man int riktigt vad som är rätt och fel..Hur ska man vara? Vad ska man göra? Men jag tror att personalen på Barn 4 har sett det mesta och varit med om alla algs föräldrar, så man är nog inte konstigare än någon annan!
Är glad att jag skriver och får så otroligt mycket stöd! Mer än jag nånsin kunnat drömma om! Och att det är så många som varit med om samma sak är ju både sorgligt, och ger samtidigt hopp!

Ronja

3 februari 2012 15:22

Hej, jag har oxå en liten prematur (el ja inte så liten, 6,5 kg nu!!)
Du är jätte stark som orkar skriva om det och ta kort... jag får fortfarande stark ångest och massor av skuldkänslor pga av att jag verkligen inte orkade dokumentera tiden på Neo.
Min dotter Lykke föddes i v31 av okänd anledning, vägde 1434 gr och va väldigt frisk för att vara prematur.
Vi låg inlagda i 5 veckor och under dessa 5 veckor tappade jag mig själv, fanns liksom inte där. Jag förnekade ett tag att det va mitt barn, ville inte ha henne... hemsk med tanke på hur underbar hon är idag... ännu en skuldbörda att bära varje dag.
2 dagar efter att Lykke föddes så dog min momma, hon har alltid varit min extra mamma och det va nog droppen. Jag va beredd att lägga mig och dö där på fläcken.
MEN! Om jag bara kunde förklara för dig (jag pratade med en del prematur föräldrar under min neo tid och jag trodde helt enkelt inte på vad dom sa!) hur underbart det är att kolla tillbaka på den här tiden och inse att man har jäklar i mig klarat det! Att man har ett underbart litet liv som man älskar så att hjärtat värker, det är ibland ofattbart. Jag kan även kolla tillbaka och vara ledsen, känna orättvisa och sorg, det måste man tillåta sig.
Har tänkt tanken tusen ggr att jag borde sätta mig och skriva ner allt det jag har varit med om men orken har inte funnits.

Ang hur ni föräldrar väljer att vara på sjukhuset är ert beslut och ingen annans. Min sambo bodde hos oss ungefär varannan natt och varannan helg. Visst hade jag behövt honom mer men han va tvungen att jobba, livet fortsätter ju utanför sjukhusets väggar även om den ibland står stilla innanför.

Jag önskar er all lycka och hälsa!