Idag håller dom på för fullt med min stackars tjej.. När vi kom upp var dom i full gång med byte av sond och tub. Tänk va obehagligt det ska kännas att bli intuberad! Usch! Men hon fick morfin innan för att lindra smärtan lite.
Det är planerat att hon ska börja med medicinen som ska sluta hennes Ductus-kärl i hjärtat, antingen idag eller imorgon.. Hoppas att hon fixar det, och HOPPAS att det funkar.. Det där kärlet, som kallas "fosterkärlet" ställer till så att syresättningen åker upp och ner hela tiden, och jag blir lika rädd varje gång det sjunker under 70... Idag var det som minst nere på 23% när dom höll på å grejja med henne!
Någon hade bokat en tid åt mig hos kuratorn.. Skulle tro att det var sköterskan som jobbade igårkväll. För då mådde jag verkligen dåligt, så hon blev nog lite orolig. Så klockan ett ska jag träffa henne. Det kan jag nog behöva.. Fast egentligen så vet jag inte hur nånting av det här skulle kunna bli bättre av att prata. Ingenting förändras av det. Situationen kvarstår. Men man kan ju ge det en chans iaf...
Malin
24 november 2011 12:28
Hej, jag känner med dig otroligt mycket!
Jag antar att din dotter är för tidigt född?
Min son Milton var fullgången när han kom till världen 20/7-11.
Men efter tre dagar blev han otroligt sjuk så vi fick tillbringa 2 månader på barnintensiven,ECMO och allt man kan tänka sig.Hans syresättning var inte heller på topp & låg också i resp osv. Hans liv svävade mellan himmel & jord, och man fann inga ord.
Vi har visserligen fått komma hem nu äntligen och börja stadga oss som en riktig familj utan dessa sjukhus miljöer.
Jag hoppas er all lycka & jag vet att ni snart kommer få komma hem med er friska lilla flicka!
Du kan gärna läsa min blogg också, jag började skriva den från första dagen min son insjuknade för att lätta på tankarna, det kan nog ge dig lite positivitet också!
Kram!
http://thelifeofmilton.bloggplatsen.se
Malin
24 november 2011 12:45
Jag vet inte riktigt hur jag ska svara (dom borde ha en litet 'blogg-chatt' tycker jag) men jag svarar här.
Kunde inte låta bli när du skrev det där med hopp, jag var så otroligt negativ, läkarna ska att min son inte skulle överleva och detså sämre han blev detså mer insåg man att det inte var långt kvar.. Men det fanns så otroligt många medmänniskor när man hamnade i den situationen och folk bad för en, och tillslut så blev han detså bättre & bättre. Så nu har jag verkligen insett att det finns HOPP och otroligt många människor (som man inte känner) som verkligen bryr sig och tänker på en.
Så nu när vårat 'äventyr' på sjukhuset har lagt sig ned, ska jag börja läsa din blogg och håller tummarna för er! :)
http://thelifeofmilton.bloggplatsen.se
Suss
24 november 2011 12:58
Det förändrar inte situationen, men det kan hjälpa en själv att få prata med någon utomstående. Någon som inte är inpå en i vanliga fall och som är neutral. Släkt och vänner är alla bra att prata med men de kan inte vara neutral på samma sätt som en utomstående. Ge det en chans för Denise. För att få kraft att orka. Du har en liten kämpe, och du gör vad du kan för att skydda henne, hjälpa henne om än bara genom att finnas i rummet och prata med henne. Prata mycket med henne. Om allt som finns. Hon behöver dig och du behöver henne. Du är stark, och din styrka får henne att må bättre. Men tillåt dig att bryta ihop komma igen! Man orkar inte bära allt själv... Massa styrkande kramar och tankar till dig och Denise...
kettunen
24 november 2011 19:18
Du ska se att det kommer att gå bra med ductus operationen. Dom gjiorde det på min son när han knappt va 2 veckor. För medicinen fungerade inte. Men han vart en helt annan unge när dom hade slutit den. han vart mycket piggare.
Men jag förtår din oro.
Många kramar
// Sussie