Hoppar ner i sovpåsen och säger god natt!

Hej på er! Vad tycker ni om mitt kassa bloggande? Har helt enkelt inte riktigt samma lust att blogga just nu när jag mår som en påse skit. Men ett inlägg då och då ska jag nog kunna bjussa på!

Denise har skrikit oavbrutet i två dagar.. Så jag bestämde mig för att prova att göra en ändring i maten. Hon har ju en sort på dagen och en på natten av praktiska skäl. Men nu har jag lagt ihop så att det är lite av varje i alla mål.. Plus att jag ger henne 2 droppar Niferex på morgonen och den tredje lite senare på dagen.. Vet inte om man "får" göra så egentligen, men jag får kolla med sjukhuset imorgon. Denise är iaf som en ny bebis idag. Snäll och go´och har sovit i två timmar i sträck nu!!  Så skönt att se hennes "vanliga" jag igen! Nu vet jag ju inte om det är maten eller Niferexen som gjorde susen, men jag vågar inte chansa, så nu fortsätter jag så här tills någon säger nåt annat!!

En sak kan jag säga: Ett OVÄRDELIGT knep jag lärt mig av den här långa tiden på sjukhuset. SOCKER!!! Så fort man ska göra något som bebisen tycker är obehagligt, spruta lite sockerlösning i munnen och stoppa in nappen så blir det såååå mycket bättre! Fungerar smärtstillande, men även avledande. Det är det bästa knepet av alla när jag ska göra överföringar eller byta stomi påsen! Annars hade det nog ALDRIG gått!

Känner mig lite sliten

Då har man sovit, och sovit och sovit och sovit! Mamma kom hit lite akut igår när jag fick ett smärre nervsammanbrott. Så hon har hjälpt mig inatt. Hon somnade med Denise på soffan ända till halv fyra imorse. Själv gick jag och la mig halv tio och har nyligen kommit ut ur sovrummet. Sååå skönt!

Mamma kommer att stanna och hjälpa mig ett tag nu, för jag orkar verkligen inte det här själv. Det funkar inte. Men jag vill inte vara på sjukhuset heller! 

Tack för alla fina kommentarer!! Känns skönt att veta att det faktiskt inte är helt onormalt att känna att man håller på att bryta ihop av irritation och måste samla sig.. Man vet ju inte själv vad som är "normalt" och inte.. Vad som är vanligt och ovanligt och vad som kan vara en varnings signal på att allt inte står rätt till i skallen. JAg går omkring och är rädd att jag ska bli psykotisk, så jag är uppmärksam på varenda litet beteende hos mig själv som kan vara konstigt.

Nä, jag vet precis vad jag behöver. Sömn!! Stöd och hjälp!! Vänner!! Samtal!! och kanske även anti depressiva för att komma upp ur hålet jag hamnat i.. Har faktiskt funderingar på om vi måste ta vårt pick och pack och flytta hem till Sollefteå igen. Vi får se, men jag behöver verkligen familjen och vännerna lite närmre än så här. 

Knubbis

Ja vad ska man säga? Just nu känner jag mig fysiskt och psykiskt TOTALT slutkörd. Jag ser bara mörker och det känns inte som att jag är kapabel att ge Denise den kärlek hon behöver. Jag gör det jag ska. Matar henne, byter blöja, ger henne alla mediciner osv, men jag har bara inte krafterna att vara den där gulliga snälla mamman som bara vaggar och sjunger för sin lilla bebis. Det går bara inte just nu, och det gör så ont i mig! 

Inatt var Denise väldigt missnöjd och hon knorrade, skrek och var ledsen.. Jag tog upp henne, men jag fick lov att lägga henne  i sängen och sitta och samla mig en stund. Samla krafter, räkna till tio, ta djupa andetag.  Jag blev bara såå frustrerad och riktigt irriterad och det är inte likt mig.. Ska det vara så att man blir på så dåligt humör att man måste lägga ifrån sig sin bebis?

Just nu skulle det nog inte krävas mycket för att få mig att rasa.. Det skulle nog räcka med ett litet skitproblem här hemma. Att något går sönder eller att jag glömmer något. Så känns det just nu. Varje liten motgång känns som ett stort jävla berg!!

Har iaf varit upp på sjukhuset och pratat med kuratorn och hon skulle prata med BVC och se om jag kunde får träffa psykologen där, och jag kanske behöver börja käka nånting anti depressivt..Det här funkar inte

Denise har träffat kusinerna idag! Fick spontan besök av syrran och hennes familj. Så vi har umgåtts och varit ute på stan lite.. Nu har alla åkt.. Mammzen åkte nyss också och nu känns det alldeles tomt här hemma! Bara jag, Fredrik och lilla Denise.

Har verkligen förstått nu vilket behov av avlastning jag egentligen har! Mamma har ju tagit hand om Denise väldigt mycket, och suttit med henne i famnen mest hela helgen så att jag har kunnat göra annat.. Jag är helt slut ändå, eftersom jag sover väldigt dåligt på nätterna så jag kan ju bara tänka mig hur det varit om jag hade haft Denise helt själv hela dagarna också... Jag har ju fortfarande sjukhuset att luta mig mot i nödfall. Om jag verkligen inte orkar så kan jag alltid gå upp dit och få hjälp. Vi är ju trots allt fortfarande inskrivna, även om jag helst är hemma. På helgerna är ju Fredrik hemma, men på vardagarna är det tungt.

Det kommer bli liiiite lättare om ett par veckor! Då stomin är borta så försvinner ju en massa praktiskt jobb iaf.. Men det kommer självklart inte bli guld och gröna skogar men ett STORT stressmoment försvinner och jag tror att jag kommer kunna slappna av mer, och sova bättre på nätterna. Som det är just nu så tömmer jag påsen varje gång hon ätit, och ibland gör jag till och med en överföring på natten, bara för att slippa göra alla under dagen sen.. JA, det blir lite för mycket för mig ibland med allt, och ibland undrar jag hur man ska orka.. Men jag kommer att orka, jag kommer att fixa det!! VI kommer att fixa det!

Dålig sömn=trött mamma!