★ 399 gram ★

Direktlänk till inlägg 16 april 2012

Rubrik saknas

Av Lisa - 16 april 2012 13:15

Ja vad ska man säga? Just nu känner jag mig fysiskt och psykiskt TOTALT slutkörd. Jag ser bara mörker och det känns inte som att jag är kapabel att ge Denise den kärlek hon behöver. Jag gör det jag ska. Matar henne, byter blöja, ger henne alla mediciner osv, men jag har bara inte krafterna att vara den där gulliga snälla mamman som bara vaggar och sjunger för sin lilla bebis. Det går bara inte just nu, och det gör så ont i mig! 

Inatt var Denise väldigt missnöjd och hon knorrade, skrek och var ledsen.. Jag tog upp henne, men jag fick lov att lägga henne  i sängen och sitta och samla mig en stund. Samla krafter, räkna till tio, ta djupa andetag.  Jag blev bara såå frustrerad och riktigt irriterad och det är inte likt mig.. Ska det vara så att man blir på så dåligt humör att man måste lägga ifrån sig sin bebis?

Just nu skulle det nog inte krävas mycket för att få mig att rasa.. Det skulle nog räcka med ett litet skitproblem här hemma. Att något går sönder eller att jag glömmer något. Så känns det just nu. Varje liten motgång känns som ett stort jävla berg!!


Har iaf varit upp på sjukhuset och pratat med kuratorn och hon skulle prata med BVC och se om jag kunde får träffa psykologen där, och jag kanske behöver börja käka nånting anti depressivt..Det här funkar inte

 
ANNONS
 
Ingen bild

Malin b

16 april 2012 13:33

Låtet som en varningsklocka på förlossningsdeprission. Mvc eller bvc brukar vara jätte bra på sådant.

 
fante

fante

16 april 2012 14:17

Tröttheten ställer också till med mycket problem.

http://fantefante.blogspot.com

 
Ingen bild

linda - mamma till alva & tyra

16 april 2012 15:01

Hej. Ja självklart kan man behöva lägga ifrån sig sitt barn för att få andas lite. Vet hur det är, har tva döttrar, på 2 1/2 år respektive 6 mån. Men som overstående skrev så liknar det symptomen på Förlossnings depression tyvarr. Prata med någon. Ja tycker ni e så starka och jag onskar er all lycka. Massa kramar från oss

 
Ingen bild

Linda, med den vinkande dottern

16 april 2012 15:10

Med tanke på allt som ni gått igenom tycker jag inte det är ett dugg konstigt att du är nere och mår dåligt! Det blev en massa komplikationer när vår dotter föddes (juli11). Vi gick och pratade med en psykolog, inte så mycket om vad som hänt egentligen utan mer om tiden innan och efter. Jag kan bara tala för mig själv men de hjälpte något enormt faktiskt, vi fick förklarat för oss att kroppen reagerar si eller så på den sortens stress osv. Och jag kan också säga att både jag och mina vänninor har känt oss riktigt irriterade och tom arga och det är ok! Så länge man inte känner att man inte kan kontrollera sig så klart. Massa kramar!

 
Ingen bild

Marica

16 april 2012 15:20

Det du skriver låter normalt.. Så var även jag när jag fått Alexander... Visst att jag då inte gått igenom allt ni varit
Med om men även jag kunde behöva lägga ifrån mej honom vissa gånger då jag kände att
Jag behövde samla
Mej för att jag var oxå trött. Räkna till 10 och sedan ta upp honom och trösta. För dom
Gångerna jag vart stressad och trött så kunde jag inte trösta pga den sinnesstämning jag var i då.. Det kände han av och hur mkt jag än försökte trösta så fick det inte... Inte förrän jag hade lugnar mej kunde jag få honom lugn :)
Kan nog vara skönt att prata med någon om allt...
Kramar!

 
Anna

Anna

16 april 2012 15:48

Kan du inte få lite avlastning? Hjälp så att du får sova. Sömnbrist kan få även den bästa att rasa.
Är ni hemma båda två?
Om inte, har ni möjlighet så passa på nu när båda får vabba.
Styrkekramar från Gävle

Och förresten, det är ju inte konstigt att du känner dig slutkörd och lite tom. Så som du levt sen Denise föddes vore det snarare en varningsklocka om du inte mådde dåligt. Förstå mig rätt där...

http://www.wockatzmirakel.blogspot.com

 
Ingen bild

Förstår dig.

16 april 2012 15:56

Känner igen det där. Vet inte hur många gånger jag gav upp med att vara mamma och dumpade dottern i sambons famn och bara stängde in mig i sovrummet. Men hann bara sitta där en liten stund, hörandes på dottern, känslorna kom över mig och jag gick tillbaka och kämpade vidare med en kolikskrikande dotter. Känslorna sa ena stunden att jag inte klarar av att vara mamma och i nästa stund att hon var det sötaste på denna jord. (Skulle verkligen göra allt för henne och nu är hon 8år)
Har fått äran att bli mamma ytterligare en gång, underbart men katastrof inne i mig. Stark fasad utåt, men hemma grät jag hela tiden. Kraven på mig själv var enorma, taskig förlossning och bebis med skador... Tog mig många månader att komma på fötter, toppen att du sökt hjälp, det gjorde tyvärr inte jag. Hoppas på att du får all hjälp du behöver.
Tack för att du delar din dag med oss i din underbara blogg :)

 
emma

emma

16 april 2012 16:12

Inte för det är till någon tröst. Men jag har en son som är född i v 42+2 en jättepojk på8 veckor och 7 kilo. Han har haft en period när han illrålast i 6 tommar per dag.man känner sig inte tillräcklig när man knappt orkar bära när han gråter. men det har börjat vända nu. jag är helt slut men börjar känna hlädje igen. lycka till kram!

http://emma

 
förlossningsdepp

förlossningsdepp

16 april 2012 16:25

Låter som en förlossningsdepp. Vet hur du har det, hoppas att det snart vänder. Kan inte de på sjukhuset ta över lite utav ansvaret så du har möjlighet att vila? För om du inte får vila så kommer det nog bara bli värre.. Och om du skulle börja med antideppresiva så se till att du får mycket avlastning den första tiden, för den första tiden kan man må mycket sämre en innan man började ta dom.. På min blogg har jag skrivit lite utav min förlossningsdepp om du är intresserad. Lycka till! DU ÄR STARK!

http://inmyfuckinghead.bloggplatsen.se

 
Ingen bild

Anci

16 april 2012 16:28

Hoppas du får hjälp från psykologerna på föräldrabarnhälsovården (BVC). Jag har träffat (och samtalat med) båda som jobbar där (den ena efter Edvin föddes och den andra efter Eira föddes och jag väntade Elise) och jag hade inte överlevt psykiskt om jag inte fått den möjligheten. Tyvärr strulade det med allt INNAN jag fick hjälpen båda gångerna. Hoppas på bättre och snabbare hjälp för dig...
Man FÅR lägga ifrån sig barnet för att samla sig själv, du älskar henne lika mycket ändå även om du känner dig helt tom och slut och som att din kropp och knopp aldrig kommer att bli normal någonsin igen. Någon dag/vecka/månad framöver kommer du helt plötsligt känna hur mycket bättre du mår och kanske fälla en tår över minnet av hur dåligt du mådde just nu. Det ÄR tufft att få extremprematurbarn, problemet är att omgivningen ska behöva ta in och förstå hur och varför man reagerar när barnet mår bättre och allt verkar "lugnt" utåt.
Kram, kram, kram (och ring om du behöver). Jag vet inte när jag ska till stan nästa gång, men jag hör av mig för att få träffa dig och Denise <3

 
Emmie

Emmie

16 april 2012 16:57

Jag förstår verkligen att du mår dåligt. Det ÄR supertufft att vara småbarnsförälder, att dessutom få en så tuff start som ni nyss fått gör verkligen inte saken lättare. Det är OK att bryta ihop!

Det finns inget facit för vad som är rätt eller fel. Det är ER resa, ER unika erfarenhet. Även om det känns jobbigt att vara så himla ledsen så är det verkligen inte fel. Det här är vad du har gått igenom och ditt unika sätt att reagera, inget konstigt.

Du gör så klokt i att ta lite hjälp från psykolog/kurator. Även om du inte har lust att sitta och älta det ni gått igenom så kan dessa personer hjälpa dig med hur du ska tänka när det blir jobbigt, och kanske framför allt hjälpa dig att förstå varför du reagerar som du gör och hur man kan hantera det.

Allra största kramen till dig, och Denise såklart! :)

http://emmieliving.blogg.se

 
Alexandra

Alexandra

16 april 2012 17:31

Låter precis som mig när min lilla va liten. Det är helt normalt och jag tror alla går igenom det! Folk pratar inte öppet om det bara, man känner ju skuld. Man är ingen robot och det tar mycket på krafter med en liten, speciellt när msn inte får sova! Min dotter hade kolik i nästan 4 månader och jag var ensam med henne. Du klarar det utan massa mediciner! :) hatade när folk sa åt mig att det blir bättre.. Men tro det eller ej, det blir bättre :) stå på dig och vila alltid med Denise!

http://Anordvall.blogg.se

 
SjungandeMamman

SjungandeMamman

16 april 2012 18:03

Usch, jag känner igen det du skriver väldigt väl och som många skriver så är du inte ensam om att ha behövt lägg ifrån dig din bebis och samla dig. Det behöver man göra ibland utan att det innebär en depression! I tio månader har jag nu kämpat mot svår sömnbrist p g a min lilla prinsessa som har stora sömnproblem och att inte få sova är som tortyr. Varken kroppen eller knoppen orkar och många dagar har jag varit totalt knäckt och minsta lilla motgång har varit katastrof. Samtal hjälpte mig bra och hoppas du får snabb hjälp. Man klarar det mesta trots allt men det går inte att alltid vara en glad, pigg och kärleksfull mamma när man är uttömd på energi. Du är fortfarande en bra mamma, glöm inte det!

Jag hejar på dig och känner med dig!

http://sjungandemamman.blogspot.com

 
Tina

Tina

16 april 2012 18:32

Med tanke på allt ni har gått igenom så är det inte alls konstigt att du mår som du gör gumman! Det är jättebra att du vågar söka hjälp. Ta all hjälp du kan få gumman, det är inte fel eller fult att ta emot hjälp! Jag tycker du är så stark som har kommit så här långt i Er resa. Massor av kramar!

http://familjenrosmer.blogspot.com

 
Ingen bild

Mia

16 april 2012 19:44

Har läst din blogg ett tag..... Du är jätte stark.... Kämpa på.... Du är en jätte bra mamma.... Massa syrkekramar till dig.....

Www.olhed.wordpress.com

 
Emmelie

Emmelie

16 april 2012 19:58

Det är inte det minsta konstigt! Bara hela denna resa som ni gått igenom är en orsak. Även om man inte gjort en sådan resa som ni gjort så kan man rasa ihop. Visst, det är underbart med barn men även jobbigt. Jag tror nog dom flesta föräldrar någon gång känt så som du beskriver. Men man är absolut ingen sämre mamma för att man fått stanna upp och räkna till 10 några gånger.

Sedan tycker jag att du ska sätta ner foten och be om hjälp. Släpp stoltheten och be om hjälp. Jag känner så igen mig. Vi bor i Stockholm och varken jag eller sambon har släkt här. Alla bor 40 mil bort. Så när vi kom hem från sjukhuset med Philip var det bara vi två. Jag hade ALDRIG klarat den första tiden hemma om inte min sambo varit lika delaktig. Den dagen när han började jobba så var jag så pass trygg i det nya livet med liten och Philip så pass stor att livet börja bli normalt igen. Vi var båda hemma från det att Philip föddes i Maj fram till Sept. Det behövdes! Det är inte lätt när man inte har vänner och familj i samma ort. Så mitt råd är att ta hjälp att prata med någon och var hemma båda två! Ni behöver varandra! Styrkekramar!

http://emmelie.blogg.se

 
Ingen bild

Annika

16 april 2012 20:56

Jag tycker det är jättebra att du får någon att prata med! Ni har varit med om väldigt mycket så det är inte konstigt att du reagerar när det börjat "lugna ner sig" lite. när vi var i samma sits, mådde jag precis som du, men då fick vi beviljat från en läkare att vi båda kunde få vara hemma med tillfällig föräldrapenning ett tag.. så att vi skulle orka. så det kanske ni kan kolla upp? Stor kram!

 
Ingen bild

Julia

16 april 2012 21:14

Det är väl självklart att du, efter allt du gått igenom, reagerar såhär! Ja, det kan vara en förlossningsdepression.. Men kanske är det "bara" den pressen du varit utsatt för och varit tvungen att förtränga just där och då, och så nu sömnbristen. Min dotter som är född i vecka 33, började inte sova hela nätter (dvs. 6 timmar på raken) förrän alldeles nyss, 1½ år. Så i 18 månader sov jag max 4 timmar per dygn, ej sammanhängande. Jag är ensamstående. Efter första året kände jag att jag inte stod ut längre. Ingen ville hjälpa mig. Jag ammade och fick aldrig vara ifred. Samtidigt var jag så trött så att bara mata dottern blev en utmaning. Tillslut sa läkarna ifrån; mina värden hade blivit så dåliga av sömnbristen och stressen av att ha hand om ett barn, så immunförsvaret blev så dåligt. Lymfkörtlarna svullnade upp, blodtrycket steg, hade en vilopuls på 120 s/min, svimningsattacker, kräkattacker osv. Men fick jag någon avlastning? Nej. Jag trodde att jag skulle gå under..
..Men det gjorde jag inte. Efter att få sovit hela nätter sedan en månad tillbaka, har jag fått livet åter! Och jag överlevde trots all skit. Det är fascinerande. Så även fast det känns förjävligt NU, så kommer det en tid (ja, jag vet att det är lätt att säga det i efterhand) som du kommer att må bra. Du kan se till så att du mår bra. Ställ krav på de i omgivningen! Självklart behöver du få prata med en psykolog, men du måste få någon som låter dig sova minst en natt ifred i veckan. Det är INTE för mycket begärt! SOV!

Lycka till, står på din sida! <3

 
Åsa, 21 år och 2barnsmamma

Åsa, 21 år och 2barnsmamma

16 april 2012 21:40

Jag tycker du är stark! Och med tanke på allt du varit med om så gör du helt rätt! Man kan inte ta hur mycket som helst bara för att man är mamma. Och det är då bättre att sätta undan bebisen och ta djupa andetag, än att låta humöret gå ut över bebisen :) Kämpa på, du klarar det! :)

http://minifjun.blogg.se

 
Linda - Hugos mamma

Linda - Hugos mamma

16 april 2012 21:43

Skickar en styrkekram <3

http://enlitenbebisimagen.blogg.se

 
milagoss

milagoss

16 april 2012 22:08

Haha..känner precis likadant, kände att det lika gärna kunde varit jag som skrev inlägget:-) tror att det bara skulle skiljt 2veckor på våra små OM de hade kommit då de var beräknade!

http://milagoss.blogg.se

 
Ingen bild

sanna

16 april 2012 22:17

Låter precis som förlossningsdep. jag drabbades också och det är såå bra att du sökt hjälp!

 
Ingen bild

Sofie

16 april 2012 22:56

Det är helt ok att lägga ifrån sig sin bebis. Bvc säger t.o.m att man ska göra det för att samla sig lite, inget som barnet tar skada av en stund. Alla bli vi irriterade och lite smått tjuriga, enligt mig heeeelt normalt. Vi är inte bara mammor utan människor också! Det tar tid att hitta ro och rutin.

 
Ingen bild

Cicci

16 april 2012 23:23

När min dotter var liten hade hon magknip i ca 3 månader. Av bara de kändes de jätte jobbigt. Hon skrek mest hela tiden. Jag gjorde precis som du och la ifrån henne ett tag och tog sedan nya krafter. Ett tips när hon blir lite äldre att kanske låna av någon du känner, en vibrerande babysitter. Se om hon tycker om den. Den har hjälpt mig många gånger när man själv känt att man inte riktigt klarat av de. Ingen är en dålig mamma bara för att man inte orkar alla gånger. n stor kram till dig!!

 
Ingen bild

Jenny

17 april 2012 08:18

Hej Lisa!! Skrev en låååång kommentar igår...men hade glömt skriva i säkerhetskoden...så den försvan...attans! Men men... Ser att många många skrivit ungefär det jag tänkte... Du kämpar på jättebra, men det är inte konstigt att orken tar slut... Även utan alla bekymmer som ni har så ÄR det en jobbig omställning att bli förälder - även om man älskar barnet så det gör ont... Det är inte alltid skoj, å man orkar inte.. "alla andra" orkar inte heller - men på nåt vis håller man skenet lite uppe bland andra människor, man hinner inte "inte orka" å får lite extra energi kanske? Man blir galen trots att man inte vill, trots att man förstår att den lilla skriker ju knappast på rent jävelskap...men man blir ju bara så trött!! Men du märker ju av det, du lägger ifrån dej lillan å då är det ingen fara!

Känner inte dej men följer din blogg och är övertygad om att Denise får ALLT hon behöver av sin mamma.... Men - kanske behöver du ändå lite hjälp? En liten boost t ex av antidepressiva för att inte bara "klara av det hela" utan även orka njuta och tycka att det är mysigt och roligt... Personligen tycker jag inte man ska vara rädd för antidepressiva, behöver man hjälp ska man ta den!

KÄmpa på tjejen!

 
Ingen bild

Therese

17 april 2012 09:16

Du är så stark å gör det så bra! Jag tror ine jag hade pallat som du gör! En förebild!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lisa - 8 juni 2016 15:54

Ja ibland har man verkligen otur. Har varit frisk länge nu och var inte alls orolig för att börja jobba.. Och så får jag ett bett av något slag.. Som växer och växer och till slut kan ja inte sitta på ena skinkan (där bettet sitter) . Slutade med...

Av Lisa - 5 juni 2016 22:34

            Igår!!! Det var längesedan jag skrattade så fruktansvärt mycket. Dom är ju helt sanslöst roliga mina Småstads-grabbar! Jag bara älskar dom. Det var inte så mkt att fundera på när man hörde att dom skulle hit. Hade docl gärna stann...

Av Lisa - 1 juni 2016 20:36

Sommar än en gång! Känner mig glad och lycklig och full av hopp idag! Det har varit ett tufft år och jag har inte riktigt fått ordning på alla bitar än, men är på god väg.     Hej jag heter Lisa, och jag är en beroende! Ja, så presenterar jag m...

Av Lisa - 19 februari 2016 19:29

Tror ni den här lilla tjejen lägger sig lycklig ikväll? Första ridturen En bra dag med hundar hästar och kaniner. ...

Av Lisa - 17 februari 2016 07:45

Hej på er! Det var längesen jag visade mig här, men nu kikar jag in och bjuder på en låt som jag gjort..  Eller.. texten har min syster skrivit och den handlar om mig. Melodin har jag gjort. och det är jag som står för sång och gitarr     https...


11-11-14 föddes en krigare i vecka 23! Här kan ni läsa om vår Neo-resa och livet som prematurmamma. Jag delar även öppet med mig om hur livet kan se ut ur en missbrukares ögon, och min kamp mot att få den hjälp jag behöver för att bli hel igen!

Instagram

 

 

 

 

        

Mer läsning

Denise,Lova,Mi-Rakel

   

 

 

 

 

 

  

 

 

Prematur Bloggar

Kategorier

399 gram

     

 

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21
22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< April 2012 >>>

SLE bloggar

Min&Syrrans låt


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se