Har haft en  jävligt tung dag idag! Mörka moln har cirkulerat kring mitt huvud och jag har gråtit oavbrutet i flera timmar.. Lyckades med en kraftansträngning göra ett litet gråt uppehåll när jag skulle knäcka ryggen, men sen var det samma visa igen.

Det har inte hänt något speciellt men jag är bara så fruktansvärt trött. Jag vill så mycket men orkar så lite. Jag VILL ha min dotter hemma, men jag känner mig så fruktansvärt stressad och kan inte slappna av en enda sekund.. Operationen känns låååångt borta och jag vill bara kräkas på allt som har med stomi att göra!! Det är jobbigt för Denise, och det är jobbigt för mig.

Nu när allt har lugnat ner sig och Denise mår bra, då brakar jag ihop. Precis så som jag blivit varnad för, och som jag själv har varit rädd för.

Nä, just idag känns INGENTING bra. Önskar att jag kunde få byta liv med någon för ett par dagar, bara för att få känna hur det känns att må bra och vara glad. På riktigt!

Jag går på tomgång, sparlåga, reservtank.. Kalla det vad du vill, men mina krafter var egentligen slut för länge länge sedan, men jag är ganska duktig på att hålla skenet uppe.

Kanske känns det bättre imorgon??

Idag har vi en 3201 grams bebis att tampas med! En riktig tungviktare..

Ja, som ni såg i förra inlägget så är jag numera blåhårig och kan klassas som punkare! hihi. Nä, men jag la i en silver-toning imorse när jag tvättade håret, och det fastnar ganska mycket pigment där håret är poröst och slitet, så jag har några blå/lila partier.. Men men, det brukar försvinna rätt så snabbt.. Fast just idag känner jag mig som en smurf.

När jag klev utanför porten till vårt hus imorse så se jag att det ligger en plånbok på marken. Helt dyngsur. Det var Fredriks! Herre gud vilken tur att ingen tagit den. Han jobbade till sena natten så han var nog trött när han kom hem. 

Idag stannar vi här på sjukan tills i eftermiddag. Ska knäcka ryggen klockan tre och sen hämtar jag hem min lilla tjej för en övernattning. There´s no place like home! Och jag börjar ha det lite mer "Denise-vänligt" hemma nu. Har flyttat in skötbordet till vårt sovrum, köpt lampa till det, fixat lite speciella ställen för hennes matgrejjer och mediciner och sånt där. Spjälsängen har fått en given plats tätt intill min sovplats. Men en sak ska jag göra! Köpa en till sån där uppblåsbar skötbordsmadrass. Jag vill ha en i badrummet också som jag kan lägga på tvättmaskinen.. Våtservetter i all ära, men ibland beöver man faktiskt ha tillgång till vatten när det blir riktigt MESSY!!!   

Oops! Råkade visst bli blå hårig :/

Ikväll tänker jag somna med den här bilden på näthinnan!

Älskade barn!

Goder Afton! Då var snart ännu en dag till ända. Jag tror Denise får sova här på sjukan inatt också Jag kanske är fit 4 fight igen imorgon efter jag knäckt till ryggen IGEN.. 

Var på vårdcentralen idag iaf och kollade upp vad det är för åkommor jag går omkring med.. Har ju lite smått ont i halsen också och man tänker ju på halsfluss och allt snusk man kan bära på, och hur Denise skulle reagera på det. Halsen såg okej ut, bara lite rodnad i svalget, men det är inget konstigt när man är förkyld. Samma sak i örat. Ingen öroninflammation, men det var väldigt rött där inne. Fick iaf Rinexin för örat och bihålorna, så nu hoppas jag att svullnaden i slemhinnorna ger sig!!!

Denise har varit lite kinkig idag.. Kan inte riktigt komma till ro. Men det är klart man måste få ha sånna daar också när man är bebis. Hon slet ut sonden imorse, och hon har inte fått någon ny. Vi tänkte väl att vi provar att vara utan och se om den verkligen behövs. Hon äter ju så pass bra. Men jag provade att ge henne Natrium i munnen.. Hon har ju det morgon och kväll.. haha. Hon tyckte inte att det var så gott, så hon sparade det i munnen ända tills hon satte det i halsen och se kom det lite kräk.. Inte alltför lyckat alltså.

Jag är trött och less!!! Förbannat trött och less. Funderar mycket på hur livet har blivit och undrar hur framtiden kommer att bli.. Kommer det nånsin att bli bra igen? Kommer man att hålla hela vägen?

Jag saknar mina vänner och min familj i Sollefteå. Jag har liksom ingen här. Ingen att prata med.. Det blir ofta ganska ensamt och jag drunknar lite i mina egna tankar och funderingar.. men men.. det blir väl bättre nån gång. Så här kommer det ju inte att vara för evigt i alla fall.. Det är ju inte så här det ska vara att skaffa barn. Visst, det är säkert en påfrestning att få barn på "normalt sätt" också. Nyfödda bebisar är krävande, så är det bara.. Men vi glömmer liksom bort att Denise är "nyfödd". För oss är ju hon snart fem månader, men i "verkligheten" är hon ju bara ett litet spädbarn på en månad.. Det blev en låååååång spädbarnstid för oss. Det är bara att hoppas och be att hon inte får en massa kompikationer och problem i framtiden. Att hon utvecklas som en fullgången bebis och inte har en massa skador.. Man vet ju ingenting, och ska jag vara ärlig så har jag inte läst så mycket om det heller. Det är bättre att inte veta. Vi får ta en dag i taget. Denise är unik, och kan inte jämföras med något annat barn.. 

God morgon! Nu för tiden så väger jag över 3100 gram, sådeså! Jag mår bra, men mamma är krasslig.. Ont i bi hålorna, örat och kanske lite feber också.. Och då ska vi inte tala om ryggen, så imorgon ska hon till farbror Stanleys Chiropraktik igen!!! // Denise 

Egen tid... Ja, då har man varit på sjukhuset och brytit ihop en stund då..  En del människor ser bara rakt igenom min fasad och då blir jag plötsligt så medveten om vad som egentligen hänt, hur jag egentligen hanterar det här och var det kommer leda mig om jag fortsätter så här.

Tänk att en människa som jag träffat tre-fyra gånger ser precis vad det är som händer med mig.. Att ja går på nån slags sparlåga.. Jag ler, fast jag gråter inombords. Jag försöker se fräsch ut fast jag känner mig som ett ras. Jag är glad och trevlig fast jag egentligen bara vill skrika rakt ut. Jag klarar allt själv och jag ber inte om hjälp.. Jag försöker vara superkvinnan. Jag vill liksom vara som jag tycker att alla andra mammor verkar vara.. Duktiga på allt, orkar allt, kan allt utan att fråga nån.. Jag ser ingen annan mamma som lämnar sin dotter på sjukhuset och går hem själv och sover.. Alla andra mammor verkar klara av stressen och pressen och allt som hör till.. men jag glömmer en viktig sak: JAG är inte "alla andra mammor".. Alla andra mammor har inte spenderat 5 månader på sjukhus med en dotter vars liv hängt på en skör tråd. Alla andra mammor har inte blivit så sjuka att dom nästan dött av sin graviditet.. 

Jag vet inte vad jag förväntar mig av mig själv. Men när till och med utomstående människor ser att jag ställer så orimliga krav på mig själv så att jag håller på att rasa samman, så är det nåt som inte stämmer..

Många saker jag gör är för att andra inte ska tycka att jag är dålig på nåt vis. Jag vill bevisa för mig själv och alla andra att jag klarar det här! I mitt huvud så står folk på sidan om och väntar på att jag ska misslyckas. Dom visste hela tiden att jag inte skulle klara det, men jag ska bevisa motsatsen!! 

Självklart så är det inte så!! Men jag beter mig som om det vore så. Vem är det jag vill bevisa nåt för??? Nä, dags att börja tänka logiskt, känna efter vad jag behöver och sluta bry mig så mycket om vad andra tror och tycker.. Ingen som inte gått i mina skor kan veta vad det innebär..

Inatt sover Denise på sjukhuset, jag tar en paus. En paus från ALLT!