Skulle gå och lägga mig.. Men jag fastnade här.. Surfar runt lite och tänker och funderar.. Just nu vill jag bara skicka en massa varma kramar och alla mina tankar till alla mammor och pappor på landets alla Neo-avdelningar.. Mammor och pappor som kämpar varje dag, hoppas, förtvivlas, fylls av glädje för att några sekunder senare känna stor sorg.. Ja, det går inte ens med ord att beskriva för någon som inte upplevt det, vilken fruktansvärd känslomässig tortyr man tvingas gå igenom när man får ett barn så tidigt.. Och man har inget val. Man kan inte ge upp, för den möjligheten finns inte.. Det enda man kan göra är att finnas där och på nåt vis hänga med..
Just nu vill jag skänka lite extra omtanke till Ibukun och Noah och era föräldrar!! Er tänker jag på varje dag
Kämpa kämpa kämpa!
Mia
16 mars 2013 01:04
Lisa du värkar vara en helt underbar människa lyckliga Denise som har dig som mamma varje gång jag läser din blogg så beundrar jag dig starkt :-) du får värkligen mig till att kämpa läste sissta i lägget på bloggen o undrar om ibukun o Noah är de osså prematur födda ?
Lisa
16 mars 2013 06:50
Men tack, vad roligt att höra! Ja, det är två pojkar som kämpar tappert just nu på NUS.. Ibukun var jag och hälsade på för några månader sen och nu har han det väldigt jobbigt
Lisa
16 mars 2013 14:52
Det vet jag faktiskt inte
Viktoria
16 mars 2013 07:44
Haha jäkla telefon som byter ord, ibukun ska det såklart vara!
Mia
16 mars 2013 09:25
Hoppas hoppas med all hopp att han oxå klarar sig som våra flickor klarade sig hoppas bara att det är ett hinder som han komer över det är så synd om han man blir så tagen varje g man hör något sådant för man vet hur svår situationen är
Mia
16 mars 2013 09:27
Kan man läsa om dom två små liven någonstans ?
Lisa
16 mars 2013 23:23
föräldrar, anhöriga och vänner till extremt prematura barn
Lisa
16 mars 2013 23:13
Kämpa på!!

Moster M
2 april 2013 01:01
Hej. Hoppas allting är bra med dig och din lilla underbara tjej.
Jag känner mig bara tvungen att kommentera här. Jag hittade till din blogg via nätet, googlade om prematur barn, hamnade på familjeliv, ligger i sängen och har tryckt på så många länkar att jag inte ens minns längre. Jag ligger här sen några timmar tillbaka och bara gråter, över allt. Behövde bara ett svar på något, något långt bort. Letade efter något som kunde lätta på den smärta jag känner. Och jag fortsatte läsa din blogg sida efter sida och hamnade här och ser namnet Ibukun. Att du har skrivit om honom här och att jag djupt inne i sorgen ser hans namn får mig helt enkelt att känna att han inte vill att jag ska vara ledsen eller orolig. För vad är oddsen egentligen att jag hamnar hit från första början? Jag vet inte om du fortfarande läser min systers blogg, vad som har hänt och att vi förlorade honom alldeles för tidigt. Men jag ville bara tacka dig, för att du bryr dig. Tack så mycket, önskar dig och din underbara söta dotter all lycka i framtiden.
Ibukuns moster, Mia
Lisa
2 april 2013 07:12
Åh, jo jag har följt deras resa ända till slutet! Livet är så fruktansvärt orättvist och jag kan inte annat än vara otroligt tacksam att jag inte behövde genomgå den otroliga smärta som dom måste känna just nu!
Man önskar så att man kunde göra något. Dessa små mirakel ligger mig så varmt om hjärtat så att det gör ont!!