Jahapp.. Då va Denises CRP på 22 idag då. Så nu sitter jag här med ett stort orosmoln över mig! Tankarna snurrar och plötsligt känns det inte alls okej att vara hemma! Just nu känner jag bara: Hur ska man nånsin bli normal efter det här!? Hur det än går och vad som än händer så kommer jag ju en dag att återvända hit, flytta hem och börja leva igen. Jag kommer aldrig bli mig själv igen. Det här kommer att prägla mitt liv på ett eller annat sätt. Jag vet, och känner redan nu att jag har en massa rädslor.. Rädslor när det gäller min egen hälsa! Inbillar mig en massa saker och känner efter och blir rädd att jag ska bli jättesjuk och dö! Hur ska det då bli? Ska Fredrik ta hand om Denise helt själv då?? Men jag har ju trots allt varit väldigt väldigt sjuk, så det är väl inte så konstigt om man drabbas av nån slags dödsångest när man inte längre befinner sig innanför sjukhusets väggar! Här finns ingen som kontrollerar att allt är som det ska. Nu är det upp till mig att känna efter och höra av mig om jag känner att nånting är fel.. Jag måste försöka lita på mig själv nu.. Det bleknar väl och blir bättre med tiden... Hoppas jag!

Konstig känsla.. Det som kändes konstigast med att komma hem var att jag minns ALLT från de sista dagarna. Jag minns sista gången jag gick uppför backen mot huset och jag minns att jag varit på Apoteket och hämtat Levaxin. När jag kom fram till porten så minns jag hur jag låg precis där, på båren utanför ambulansen och vred mig i smärta! Väl uppe i lägenheten så ligger till och med anteckningsblocket kvar på vardagsrums bordet där jag skrivit små anteckningar under mina samtal med MVC, förlossningen och sjukvårdsrådgivningen.. Men nu när jag varit hemma en stund, sovit och vaknat... Då känns allt plötsligt som vanligt! Det känns som om allt det här hemska hände för flera år sen. Ja, det var nog bra att jag åkte hem, en stor del av bearbetningen..

Jag vill ALDRIG mer kliva upp! Har sovit sååå jäkla gott inatt! Hade glömt hur skön vår säng är och inser hur obekväma sängarna på sjukhuset är! Fredrik har precis åkt till jobbet och kaffet sprakar i kaffebryggaren i köket! Home Sweet Home .. 

Home sweet Home! Har precis duschat en lååååång stund! Smort mig med coconut body butter, tagit på mig parfym och tvättat kläder med mycket sköljmedel! Först nu inser jag hur mkt jag saknar alla goda lukter som man avstår från på sjukhuset! Nu blir det en kopp te och änglagård med min älskade man! ( jag har redan hunnit dammsuga, kunde inte låta bli)

Ligger just nu raklång på våran mega stora fat boy säck och tittar mig omkring. Det känns konstigt, men jävligt skönt att vara hemma. Hade glömt att vi har det så här fint! (finns massa bilder under hem&inredning kategorin för er nyfikna) Jag ringde nyss till barn 4 för att kolla hur det gick med proverna. Vi hann inte få svaret innan vi åkte. Till min stora lättnad så verkar det som att det var falskt alarm! Det såg bättre ut, så nu känns det helt okej att jag är hemma! Precis när jag ringde så stod sköterskan vid kuvösen och hade precis hjälp Denise att få ut EN MASSA bajs!!! Så, ett bekymmer mindre för min lilla tös! Nu ska vi bara ta det lugnt, se på tv och bara vara! Städning och packning kan vänta!

Känner mig som en jätte bebis! Bara gråter och grinar och är sådär jobbigt överkänslig! Vi satt där uppe när dom skulle ta det där provet i ljumsken. Sköterskan vände Denise och lillan började gny och gråta lite och då brast det för mig också, innan dom ens börjat! Sen skulle jag försöka byta blöja på henne efteråt men så fort jag kom fram till kuvösen så bröt jag ihop och Fredrik fick ta över en stund.. Doktorn kom fram och sa: Det var ingen stor operation! Och då kände jag mig ännu löjligare!! Det är ju bara för att jag har bestämt mig för att åka hem som jag är så här! Jag brukar väl ine bryta ihop av ett blodprov?! 

Nu ska jag snart upp och höra om CRPn hade stigit.. Men jag har betämt mig för att jag åker i vilket fall som helst. Jag kan ju ändå inte bota om det är en infektion, jag vet att dom ringer om det är nåt, och jag kan ta mig hit hyfsat snabbt om jag får ett samtal.. Om det inte är mitt i natten förstås..

Det kommer aldrig att kännas som "rätt tillfälle" att åka hem. Jag kommer alltid att tveka och det kommer alltid att kännas fel, men nu åker jag!!! 16.29 sätter vi oss på tåget! PUNKT SLUT!

Just idag.. Då jag bestämt mig för att åka hem.. Då visar det sig att Denise kanske har fått en infektion. Det är inte bekräftat än, men CRPn hade stigit, och det var även nåt annat värde som stigit, så nu ska dom ta nya prover klockan två och då måste doktorn sticka henne i ljumsken  

Nu vet jag inte om jag törs åka! Tänk om hon blir jätte jätte sjuk!! Jag måste fråga sen vad dom tror. OM det är en infektion, skulle hon kunna försämras jättesnabbt, eller skulle jag hinna tillbaka?? Känner mig grymt kluven. Men jag tror att det skulle göra mig gott att åka hem en sväng och samla lite krafter! Samtidigt så skulle jag ju aldrig förlåta mig själv om det skulle hända något, och jag inte var här! Tänk om hon skulle dö, och jag inte ens var här!! Usch, inte tänka så! Ska prata lite med personalen och berätta hur jag känner och kanske få lite råd..

Jag har inte alltid varit en linslus! Hi hi. Vet ni vad det är för dag idag? Förutom att det är första dagen på det nya året så är det första gången jag ska åka hem på 7 veckor. Första gången jag ska kliva innanför dörren utan en bebis i magen.. Nån gång måste jag ju. Så vi åker ikväll! Wish me luck!