Känns lite bättre nu.. Efter att ha spenderat lite quality time hos min dotter och gjort en stor pöl med tårar på golvet så känner jag mig lite lättare i sinnet!

Vi vände henne, och hon protesterade! Hon hade ögonen öppna i några minuter och flaxade lite med armar och ben! Kan det vara så att hon sakta men säkert börjar återhämta sig?? Infektions-värdena har ju stannat av, så hon har rätt antibiotika! Känner jag min dotter rätt så ligger hon i respirator MAX ett dygn till, sen står hon inte ut längre!!

Imorgon ska jag vaccinera mig! Skulle inte alls vara bra om jag fick influensan! Tänk om jag skulle bli super sjuk och inte kunna vara hos Denise på en vecka, eller mer! Hemska tanke! Men jag brukar bli lite tagen av vaccin också, så jag kan nog räkna med lite värk och feber imorgonkväll.. Men då vet jag ju iaf vad det beror på!

Tänk så liten hon var här!!! Mammas lill-plutt!

Har ett till bloggtips till er.. Det är en 25-årig trebarnsmamma som fått diagnosen Dödlig Fetma.. Jag följer hennes kamp mot ett sundare och friskare liv! Kika in HÄR

Oj oj oj vad jag är trött! Allt känns riktigt riktigt tungt just nu. Såååå jobbigt att se henne ligga där helt utslagen. Man blir glad varje gång man ser ett livstecken. Varje gång hon rör sina små ben så känner jag lite mer hopp.. Hon SKA fixa det här, hon behöver bara vila i några dagar!

Nu har jag köpt månadskort på IKSU! Så skönt att komma bort och göra nånting och tänka på nånting HELT ANNAT! Vilket jäkla gym alltså! Jag blev lika förvirrad där inne idag som förra gången, och fick för mig att ALLA såg hur jag förvirrat irrade omkring bland alla maskiner och funderade på vart fasiken jag skulle hitta just den maskinen jag hade tänkt mig.. Tror att jag ska satsa på grupp-passen istället.. Det finns ju typ 300 pass i veckan att välja mellan, så jag ska nog hitta nåt!  Måste bara hitta rätt lokal också..

Idag blev det iaf 35 minuters kondition+ bröst! Alltid nåt att börja med!

Måste bara tipsa om en blogg.. Varje gång jag kikar där så längtar jag hem!! Jag älskar ju att baka, men här kan man ju inte göra mycket sånt.. (mina bakverk är bara goda, sällan snygga) Men SABINA, hon kan dom där grejjerna hon! OBS Ingen sida för sockermissbrukare      

Nu ska ja slösurfa lite innan jag går upp och sätter mig vid kuvösen igen... jag både längtar och bävar inför när hon börjar vakna till liv och protestera mot respiratorn! Usch, hon blir så panikslagen och det ser ut som om hon vill krypa ur sitt eget skinn! Men jag hoppas på att hon får bli extuberad ganska snabbt när den dagen kommer.. Nu ska hon först och främst ta sig igenom den här infektionen!! En timme i taget.....

Känns fel att använda det ordet i det här läget.. Men man får nog ändå säga att det känns ganska stabilt under rådande omständigheter.. Blodtrycket är okej, pulsen är bra, hon är lugn och hon syresätter sig.. Hon har visserligen fått lite morfin, men jag tror att det gör henne gott!

Ja, vi får se vart det här leder.. Men jag har en stark känsla av att hon kommer att fixa det här också! Sköterskan sa att vi kanske inte kan förvänta oss att hon repar sig lika snabbt som förra gången, så jag är beredd på att hon kanske behöver respiratorn lite längre än vad man skulle önska!

Jag är trött och slut.. Men samtidigt så känner jag att jag behöver komma ut och röra på mig! Så nu sticker jag till gymmet och SPRINGER bort allt som känns jobbigt!

Har väl sovit si sådär 4 timmar iaf.. Var hos Denise ända till klockan 4 inatt! På ett vis så kändes det lite bättre att komma upp till henne när dom lagt henne i respirator, för då kämpade hon inte längre! Pulsdipparna och saturationsdipparna var över och luften gick ner precis som den skulle.. Honvar halv-sövd och utslagen och låg med ena ögat öppet, så jag satt och försökte få henne att stänga ögat, men till slut fick vi sätta en strip över, och tejpa ihop ögat så att det inte skulle torka ut..

Mammas lilla kämpe. Tänk vad mycket hon varit med om, och ändå har hon bara levt i åtta veckor!!!

Har inte varit upp än, men jag samlar krafter nu och ska snart gå upp.. Jag tror och hoppas att hon inte blivit sämre! Den här gången känns respiratorn mer som "en vän" än förra gången..Det är nog för att jag var där och såg med egna ögon att det inte funkade längre.. Jag såg själv att hon inte orkade andas, och jag vill inte att hon ska behöva kämpa så hårt, hon behövde verkligen vila!

Jag är glad att jag åkte tillbaka! Hade aldrig kunnat sova och slappna av hemma inatt med gott samvete!!!

Har nu suttit hos min utslagna och otroligt trötta lilla kämpe.. Jag har hjälpt till att röntga henne, vi har smörjt henne, bäddat om henne, sjungit för henne och strukit henne på pannan.. Hon dippar i puls och saturation hela tiden och nu tog dom nyss en ny blodgas, och svaret på den gjorde att dom var tvungen att plocka fram den där hemska respiratorn igen! Så vi gick ner en stund, jag orkar inte se när dom intuberar.. Men jag kan heller inte lägga mig och sova. Jag måste upp och hålla om henne en stund till, och se så att allt är okej... eller, så pass okej som det kan bli i det här tråkiga läget!

Hon är precis som hon var förra veckan! Slapp i hela kroppen, jätteslö, och reagerar knappt på nånting man gör med henne. Det gör så ont att se henne och jag vill bara lyfta upp henne, krama henne och säga att allt kommer att bli bra! Men det går inte.. Nu ligger hon i kuvös igen, med en pipande respirator bredvid... Precis som förut. Den här veckan tog vi STORA kliv fram... och nu även stora kliv bakåt!

Ja det här är verkligen TORTYR! Önskar bara att man någon dag kunde få känna sig säker. Tänk att få känna att "nu är faran över", tänk att få pusta ut, inte oroa sig för nånting, bara veta att allt kommer att bli bra! 

Tänk om jag kunde känna mig säker på att jag har en dotter till sommaren, tänk om jag vågade köpa en barnvagn, barnkläder och kanske en bilstol. Jag har inte köpt ett skit! Jag vågar inte! Det känns som att smärtan bara skulle bli ännu större om vi förlorade henne och ska behöva sälja en massa nya oanvända bebis saker mitt uppe i all smärta!

Just nu känns det nattsvart! Hoppet är inte stort, och jag vågar inte tänka längre fram än några minuter åt gången. Tänk om hon dör NU, när dom intuberar henne?! Tänk om jag får ett samtal alldeles strax där dom säger att jag måste skynda mig upp, för Denise orkar inte kämpa mer!

Det är många "tänk om" just nu och mina reservbatterier håller på att ta slut!!!

Mamma & Pappa älskar dig!

Vill tacka alla fina läsare för era stöttande kommentarer! Det betyder mycket bara att veta att så många tänker på just oss!! Är som vanligt väldigt dålig på att svara, särskilt nu när allt är så här, men när jag har lugna stunder och lugnet i kroppen så brukar jag kika in på era bloggar också, och se vad ni är för filurer!