Home at last! Såååå skönt. Känner att illamåendet börjar komma mer och mer och mer..

Nu ska ja inte tillbringa så mycke tid vid datorn ikväll. Bara sitta här och mysa framför tvn med Mini & Fredrik.. och desperate housewifes :)

är äntligen klar och på väg! Trång bil, stora rumpor och dålig luft. Kan det bli bättre.. illamåendet sprider sig som en löpeld och känns snart i varenda kroppsdel.. ja det är ju inte precis ett drömläge att sitta så här i 20 mil direkt efter en cellgiftsbehandling. Men ibland har man inget val. längtar hem till mina älsklingar nu! hem till soffan och lilla mini som bara ska slicka en i näsan hela tiden, och fredrik som ligger hemma på soffan och är bak full. .

ligger i en säng där klockan är placerad mitt framför näsan. . Så helt ofrivilligt ser jag hela tiden den röda sekund visaren ticka i ögonvrån. men den har väl aldrig gått så där sakta förut? Tycker bara att den far runt runt utan att varken minut visaren eller tim visaren rör sig en enda millimeter. . märks det att jag är uttråkad eller? har nog ca en timmes liggande kvar och jag kan inte för mitt liv begripa varför ja inte somnar! armen börjar bli kall och stel, magen kurrar och rök suget börjar sätta in. . men en timme till får jag härda ut. . . i am super woman

ligger i den väl bekanta sjukhus sängen, i dom välbekanta lokalerna, med den gula välbekanta filten över benen. Dripp dropp dripp dropp. armen bränner och huvudet känns tungt. det tar lång tid, men kroppen är för orolig för att jag ska kunna somna. Som vanligt. när jag kom in till läkaren. . Nästan en timme för sent i vanlig ordning och hon tittade på mina provsvar såg jag en rynka träda fram i hennes panna. Hon tittar bekymrat på mig och frågar med sin myndiga läkar röst ... Hur mår du lisa? jag blir lite nervös och blir osäker på vad jag ska svara. Men hör mig själv säga. jo jag mår helt ok. proverna säger annat. . hade hon sett prov svaren innan ja kom hit så hade hon skjutit på behandlingen. . För det såg inte bra ut. men det var ett gräns fall. . Och eftersom jag åkt så långt så får jag mina cellgifter ändå. Så nu ligger jag här och funderar över livets stora frågor, men mest på hur jag kommer må efter den här omgången. . inget att oroa sig för. Det blir som det blir och jag får ta en dag i taget. Ibland en timme i taget. ska försöka vila mig lite nu. . Puss

Då var man ännu en gång i norrare delar av landet.. Imorgon är det dags för cellgifter igen. Känns lite jobbigt, men jag håller modet uppe!

Det går inte att göra annat med två små söta tjejer som bara TVINGAR fram ett leende på läpparna.. Mys Mys på hög nivå!

Har några dagar i vånda framför mig, men jag kommer uthärda det, precis som jag uthärdar allt annat!

Tänk vad mycket min stackars kropp har fått utstå! Snart kan man nästan börja tro att man är odödlig!

Nej, men kroppen tål mer  än man kan ana.. Det är jag ett levande bevis på.. Kanske inte alltid gått helskinnad och oförstörd genom alla händelser i livet, och livet kanske hade sett annorlunda ut om vissa saker inte hänt.. Allt som man går igenom påverkar ju framtiden på ett eller annat vis.. Det påverkar framtida val, framtida reaktioner på liknande situationer osv..   Undrar vem jag hade varit idag om jag inte gjorde dom val jag gjorde i mina unga år??

Onödigt att spekulera, för det får jag aldrig nånsin veta. Är ganska nöjd med den jag är idag, och börjar lära mig att leva med mig själv och alla mina fel och brister..

Nu ska ja umgås med familjen  heeela kvällen!  <3  Puss

Superstjärnan

Ha kommit på att jag har en märklig musiksmak. Jag lyssnar på allt från hiphop till svenska visor och hårdrock.. Men det är väl bra att man kan variera sig.

Jag fastnar oftast inte för en speciell artist. Jag fastnar för låtar. Melodier och texter som får mig att känna nånting, eller som bara gör mig sugen på att höja volymen och sjunga med!

Vaknar upp...Känner bara hur ögonen trycks ihop i samma stund som jag försöker öppna dom.. Kroppen vill bara sova. 'Somna om' säger djävulen på axeln!

Men jag öppnar ögonen sliter åt mig telefonen och inser att jag försovit mig mer än två timmar..   Så var den dagen förstörd.

Sur som en ättiksgurka stapplar ja upp ur sängen och muttrar medans ja drar på mig kläderna..  Tar motvilligt den där välbekanta promenaden upp till sjukhuset utan frukost i magen!!  En Lisa utan frukost är detsamma som ett ilsket åskmoln!  Promenaden genom buskar och snår gör min näsa till en läckande kran och mina ögon till rödsprängda pingisbollar.. Jag känner vreden, irritationen och ilskan växa och växa. 'Möter jag en människa nu kanske jag stryper henne'.....

Men allt är väl.. Nu är jag hemma igen och har precis slevat i mig min filtallrik och allt är frid och fröjd igen.  :)