Alltså..är man tankspridd så är man. Bara att inse att minne och koncentration inte riktigt är vad det borde vara alla gånger. Eller så kanske man borde inse att det faktiskt är bra att sova middag ibland och att man kanske ska göra en sak i taget... Senaste tiden har jag bara gjort ALLT bak och fram och upp och ner och ibland står jag bara och garvar åt mig själv när jag ser vad jag gör.  Vi behöver ju inte gå in på detaljer här, men.. för att sammanfatta en av alla grejjer så körde jag ut till Graninge i förrgår och upptäckte att tempen blev lite väl hög på bilen. Ooops. Ingen glykol..(GLÖMT att fylla på of course) Ja, nu råkade det ju då bli så att när jag kollade fryspunkten på kylarvätskan idag då så låg den på -8 grader.. haha. Say no more! Men nu är det fixat iaf, och jag ska aldrig mer öppna huven på bilen utan att ha sovit middag, stängt av telefonen och fixat barnvakt! Jag kanske inte ens borde tanka? Tänk om jag tänker på nåt annat medans jag tankar och stoppar munstycket i avgasröret istället. Det SKULLE tekniskt sett kunna hända.

Så här ser kvällen ut här hemma

Fisen har redan somnat. Febrig och helt utslagen. Fick en penicillinkur som jag ska börja ge henne imorgon om hon fortfarande har feber då, för hon var röd och svullen i ena örat nämligen.

Hon har varit ganska slö och gnällig idag, men jag tyker ändå inte att det har känts oroligt och hon äter och dricker jättebra även fast hon är täppt och snorig.

Hoppas att kvällen och natten blir lugn.. Vill INTE se några fler kramper.. Men nu har jag ju iaf en fungerande sat.mätare och nu har jag sett kramperna förr.. Men hur vanligt är det egentlign att få feberkramper när man bara har 38.2 i temp? Men hon är ju lite känsligare än andra, och man kan kanske inte jämföra henne med "en vanlig bebis" när det gäller sjukdomar alla gånger.. 

Ja, gårdagen kunde ju ha slutat roligare faktiskt.. Denise fick lite feber på kvällen och jag gav henne en ipren innan hon fick lägga sig och sova. Vi satt och tittade på film i vardagsrummet när jag hör att hon ligger och gnyr och låter där inne, så jag gick in och tittade. Där låg hon och ryckte och vred kroppen i konstiga vinklar och hade ögonen öppna med verkade ändå inte vaken, så jag försökte få kontakt med henne, men det gick inte. Jag tog upp henne i famnen och gick omkring med henne lite och hon tryckte sig krampaktigt mot mig och ryckte och skakade i hela kroppen. Jag blev skiträdd och satte mig i soffan och höll henne så att jag skulle se ansiktet och såg då att läpparna var mörkblå och hon hade en panikartad blick.. Självklart så fick jag inte igång saturationsmätaren och stressen bara växte, men jag flödade syrgas och ringde en ambulans. TUR att jag inte var ensam hemma alltså, för då vet jag inte riktigt hur jag skulle ha gjort. Jag hade ju inte vågat släppa henne ur sikte!! Samtidigt som jag var tvungen att riva ur en hel grderob för att få fram syrgastuben och hitta alla slangar och grejjer!

Ambulansen var här på ett par minuter och Denise blev ganska snabbt bättre när hon fått ha syrgasen en stund, men hon var väldigt slapp och apatisk. Alla prover såg bra ut, men hon hade fortfarande samma temp även fast hon fått ipren, så hon fick en alvedon också.. Hon fick ligga med övervakning en stund och allt såg bra ut och vi kunde ta bort syrgasen. Sen fick vi åka hem!! Vet inte riktigt vad det var som hände egentligen, men eftersom hon blev pigg och eftersom jag har övervakning hemma också så kunde vi åka tillbaka hem.

Kändes som om jag sprungit ett maraton eller varit vaken i en vecka typ när vi kom hem igen.. Man biter liksom ihop ganska bra när det händer sånt här. Jag är ju inte en sån som blir hysterisk  och skriker och springer omkring, utan jag blir ganska sansad,( kanske lite väl sansad).. Men egentligen så vill man ju bara skrika rakt ut och gråta hysteriskt. En liten skvätt grät jag nog medans vi väntade på ambulansen då man hann stanna upp och tänka lite..   Det blev en lång sovmorgon idag för oss allihopa!

Nu ska vi snart upp och träffa doktorn en sväng igen och kolla så att allt är okej!

Skitunge! Man får inte skrämma oss sådär!