Mår sådär piss och skit ikväll faktiskt. En sån där kväll då jag bara känner att jag inte orkar!! Tänker på framtiden och ser bara ett enda stort mörker. Är irriterad på mig själv, att jag är som jag är. Skulle vilja vara mer framåt och ta för mig i livet. Önskar att jag kunde säga saker lika bra i verkligheten som jag kan skriva här i bloggen och inte vara så jävla mesig. Önskar att jag kunde tro på mig själv lite mer och inte alltid förvänta mig att folk tycker och tror det värsta om mig. Har alltid varit konflikträdd och har svårt för att stå upp för mig själv, svårt för att säga ifrån och svårt för att säga vad jag tycker när jag vet att alla kanske inte kommer att gilla det dom hör.. Vill liksom alltid vara alla till lags, men det går ju inte alltid.
Det här är kanske inte den bilden ni läsare fått av mig. Men faktum är att det är precis så jag är. Jag är jävligt duktig på att skriva och uttrycka mig i text och jag har många gånger fått skriva långa brev eller sms för att få fram det jag vill ha sagt, för jag pallar inte se folk i ögonen när jag ska säga det jag vill säga. Ett handikapp är det!! Men när det gäller min dotter så kan jag säga och göra vad som helst! Henne kan jag stå upp för, och för hennes skull kan jag säga ifrån. För henne skulle ju kunna mörda om någon kom ivägen!
är man inte konstig så säg?
Försöker ju ta hand om mig själv så gott det går men den senaste tiden har jag faktiskt varit rätt kass på det, och det är nog mycket det som gör att jag sitter här och tänker på allt det här just nu. Tappar lätt fokus och hamnar i helt fel banor, gamla mönster och dåliga vanor.
Du min lilla skruttfia!! Du får mig att vilja kliva upp på morgonen och starta dagen även när allt känns svart!
Lisa
21 januari 2013 11:39
hon är ett år och två månader
Angelica
21 januari 2013 10:27
Känner igen mig i det du skriver. Jag önskar också jag vågade vara lite tuffare i vissa situationer.
Men jag har blivit lite bättre på det en förr.
Har övat mycket på min självkänsla så det är mitt bästa tips!
http://fifflas.blogg.se
Lisa
21 januari 2013 12:55
Hej!
Blir så inspirerad av din blogg och dina recept. När du gör din blomkålspuré, hur gör du då?
Lisa
21 januari 2013 21:49
Kokar blomkål och mixar det med mixerstav
Mia
21 januari 2013 13:16
Det du skrev i går kväll det är inte den bilden utav dig man får när man läser modig men jag tycker du är en fantastisk kvinna och stark är det är inte konstigt att du mår dåligt i bland när allt blir precis som man absolut inte har tänkt sig men du måste tänka på att vinkelrät en gång och du måste leva och utrycka dig eftet ditt perspektiv du ör så himla smart o omtänksam jag tycker så mkt om hur du är som människa och smart är du du vet exakt hur du ska bemöta besvara frågor o svar ps jag är imponerad utav att du du är ensamstående och utrycker dig bra tex det att du inte skriver om denises pappa det kommet vara så skönt för Denise i framtiden när hon läser din blogg ta hand om di o Denise och så hoppas jag att du och Denise har den bästa framtiden framför er många kramar till er :-)
Lotta
21 januari 2013 19:09
Lisa,det är nödvändigt att man har dåliga dagar för att man skall uppskatta det goda i livet....! Du är en tapper mamma som kämpar för alla i din närhet. Jag tycker att det är bra att du berättade att du inte längre lever med Denise pappa, då har vi alla här ute, lättare för att förstå din situation. Starkt gjort!
Jag fortsätter att följa er här på bloggen skall du veta. Lotta
I
21 januari 2013 19:33
Ursäkta om jag frågar men har länge undrat varför man aldrig längre får läsa om Denise pappa? Träffar hon/ni inte honom? Är han aldrig hos er och tvärtom? När du var dålig efter din op så var det ju din mamma som hade Denise, varför var inte hon med sin pappa?
Lisa
21 januari 2013 22:00
Aha, det var så enkelt! Tack snälla! Här ska göras puré i morgon och steka "pankisar".
Kämpa på! Du gör ett fantastiskt jobb!
Ann-Mari
21 januari 2013 22:19
Hoppas att du mår bättre i morgon gumman.Tänker på dig.
http://URL
Irene
22 januari 2013 07:18
Hejja Lisa
Känner igen mig. Blir också förbannad på mig själv att jag inte kan vara lite mer framåt och säga saker utan att vara rädd att såra någon. Fast hellre det än vara en bitchig typ som inte har empati alls :D Men jag vet precis hur du känner och det är VÄLDIGT frustrerande ibland.
Ha det bäst// Irene
http://irresblogg.se
Marie
22 januari 2013 15:09
Hoppet är inte helt ute för dig ;) Tänk på att det finns de som inte ens kan sätta ord på sina känslor. Du kan åtminstone skriva av dig o sätta ord på dina tankar o känslor. Och det är inte försent att börja träna på att våga säga vad du tycker :) Ta en bit i taget :)