..ja. att vara på ett behandlingshem innebär många saker. Det brukat oftast innebära långa dagar med oändligt många grupper, möten, läsning, uppgifter och sinnesroböner. För mig har mina tidigare behandlingar endast förknippats med en massa måsten, tvång och inpräntning av saker som jag egentligen inte tror på. Man tvingas tycka och till och med säga saker rakt ut som inte stämmer. . Bara för att man till slut ska ändra sig och känna att det är sanningen som man lärt sig. . Jag minns när jag blev tvingad till behandling (LVU) när jag var 19 år.. Första dagen fick jag lär mig att varje gång jag skulle prata så måste jag först säga : Lisa, alkoholist och narkoman. .INTE bara narkoman eller beroende. . För är man narkoman så är man också alkoholist även om alkohol aldrig varit ett problem. Just det där är en grej som förföljt mig så fort jag haft med tolvstegsprogrammet att göra. Även att alla sinnesförändrande mediciner är droger, så har man tagit sina adhd mediciner, Ångestdämpande eller värktabletter så har man tagit återfall. . Ja.. den behandlingsmetoden passar helt enkelt inte alla.
Där jag nu befinner mig har jag blivit lämnad mkt ifred. . Jag har inte alls haft några krav på mig förutom att vara drogfri och allt jag deltar i är på eget initiativ. Jag har varit här i snart tre månader och jag känner själv att jag utvecklats mer än jag någonsin gjort förut. Bara av att få ta saker i min egen takt när jag själv orkar. . Att få landa i sina egna känslor och att få komma fram till saker själv känns som ett bättre alternativ än att bli tvingad. Visst är det jobbigt att vara här ibland och man måste verkligen ha bestämt sig för vad man vill om man ska fixa det här när man har så mkt eget ansvar men det här var precis vad jag behövde för att vakna till.

Känner mig pigg och glad. Börjar bli intresserad av saker igen och jag ser fram emot att få vakna upp till en ny dag när jag lägger mig på kvällen.
Jag har en dotter som jag gör vad som helst för och som jag älskar till månen och tillbaka, och det finns inte en drog i världen som kan mäta sig med känslan i kroppen när jag känner att Denise även älskar sin mamma.
Jag har 5 veckor kvar här nu och jag känner mig stark nog att åka hem och börja leva igen!
Ville bara säga det! ! OCH! ! Jag hade ALDRIG klarat det här utan min fina familj. Mamma som aldrig ger upp hoppet och ställer upp i ur och skur. Och Per och Emma som öppnat sitt hem och tagit hand om Denise som sin egen och gett henne all den kärlek hon behöver. Älskar er allihopa!