Monica

21 april 2012 20:11

Skickar lite styrkekramar!

Anna

21 april 2012 21:44

Hej. Har följt din blogg ett tag, härligt att läsa om din dotters framsteg. Men du själv verkar inte att må bra, jag känner igen mig själv. Jag fick trillingar, som föddes för tidigt, dom låg också på neo, sen fick dom börja komma hem lite, och till slut så var dom plötsligt hemma alla tre. Jag ställde alldeles för stora krav på mig själv, krav som tog all min energi att leva upp till, jag hade mina drömmar om hur det skulle bli, och hur det skulle vara när dom kom hem.. Men verkligheten är inte som man tänker sig att den ska vara. Jag brände ut mig. Jag fick diagnos förlossningsdepression. Efter 8 månader fick jag hjälp, efter att min sambo tog kontakt med min barnmorska. Det du skriver är så likt hur jag mådde. Du mår inte bra, som jag uppfattar det. Det är inte fel att be om hjälp. Du/ni har gått igenom ett trauma, dina hormoner kom i rubbing, det påverkar hela din kropp, ditt mående. Mitt råd till dig är, kontakta din barnmorska, så får hon remittera dig till en psykolog på vuxen psykiatrin, det är inte fy sakm att få hjälp därifrån, det är inte fy skam att äta antideppressiv medicin... Din dotter behöver dig, du behöver din ork. Du är ingen super mamma, du är mänsklig. Ta inte detta fel nu, vill dig bara väl.Känner så väl igen mig i allt du skriver om ditt eget mående. Många styrke kramar ifrån mig till dig och din fina familj.

Anna

21 april 2012 22:48

Önskar jag kunde skriva något som får dig att må bättre!
Skickar styrkekramar i alla fall!

Majjja

22 april 2012 09:08

Är det slut m pappan till Denise? Skönt att din mamma ställer upp! Å följ ditt hjärta..

ungdomstankar

22 april 2012 17:09

Är ny läsare, fin blogg! Hoppas din ångest släpper, inte roligt att gå runt och bära på den! Jätte söt liten tjej ni har! :)

Johanna

22 april 2012 21:48

Hoppas du mår bättre snart :) söt hon är er dotter:)

Men får man vara nyfiken och fråga vart Denise pappa är?

Kerstin

22 april 2012 22:10

Snälla Lisa, du måste prata med en psykolog. Vet att många sagt det åt dig och att du har Denisé operation i skallen nu men detta håller inte. Medans ni är i Umeå, sök reda på kuratorn på barn4 och be att få prata. Du kanske behöver ett nytt samtal med läkarna och dom som gjorde din op. Man kan inte ta in allt då man har det första, alla frågor kommer ju senare. Du kan inte må så dåligt, Denisé känner ju av det. Kan inte låta bli att läsa din blogg men tårarna trillar varje gång. Jag vet ju hur det känns då man är helt trasig inombords.
Kram/Kerstin

Malin

23 april 2012 09:50

Jag brukar inte lämna kommentarer i bloggar. Men din blogg har berört mig, kan inte föreställa mig hur det känns. Men det känns rätt självklart att du mår som du gör nu, efter allt som hänt. Var rädd om dig! Och våga prioritera dig själv, bort med skuldkänslor och tänk att du gör det för din dotters skull! Är pappan kvar och kan avlasta dig bättre?

Betty

23 april 2012 11:16

Jag tycker ibland att det är fullt upp med ett barn som inte kräver speciell omvårdnad som Denise kräver. Skickar styrkekramar jag mé och tycker absolut att du ska följa rådet som Anna skriver! Hoppas att det löser sig!