"Inget är som väntans tider" Det är verkligen sant.. Särskilt när man inte riktigt vet vad som väntar, och vad som händer sen... Det enda jag vet är att jag ska iväg på ett behandlingshem. Jag vet inte när, jag vet inte hur länge, jag vet i att rnte hur det ser ut där eller vad dom har för regler... Jag vet inte hur livet kommer bli när jag är färdig där. Nä, jag vet ingenting. Det enda jag vet är att jag behöver det. Även om det känns tungt att lämna pojkvän och möjligheten att träffa Denise så måste jag göra det här för att ens ha nån möjlighet till att få ett drägligt liv igen..

Vissa stunder vill jag inte, andra stunder är jag bara förbannad på att ingen kommer och hämtar mig och skjutsar iväg mig! Livrädd för att förlora Tony och livrädd för att behöva möta mig själv och alla känslor som jag vet att jag kommer att behöva ta itu med..

Ja, så ser livet ut just nu. Jag väntar på att få ordning på allt. Jag bestämde mig redan i November och det var då jag hörde av mig till soc första gången och sa att jag var villig att åka iväg på en behandling... Men bara för att man vill så blir det inte lättare att styra upp allting själv. Man faller och reser sig, och faller igen.. Men nån gång vänder det.. och jag tror att det kan bli ganska snart.. Kanske till och med denna vecka, eller nästa vecka.  Håll tummarna!

Min tjej har blivit sååå himla stor! Hon går, hon pratar och hon kan göra sig förstådd även om det fortfarande är på ett till viss del påhittat språk som bara pappa förstår.. och jag (litegrann iaf) Har man spenderat dagen med henne så fattar man allt hon menar för då kan man liksom återkoppla till vad som hänt under dagen, men ska hon berätta något som hänt över telefon eller något dom gjort på förskolan så kan det bli svårare.    

På vår instagram finns världens sötaste klipp på fisen som sjunger Björnen sover där kan man höra en hel del av hennes egna språk (@lisadex)

Idag är det alla hjärtans dag! En dag som vi tyckte passade bra att gravera in i ett par ringar. Så grattis till oss som nu är förlovade... Även om det nu blev ett missöde. Ringarna skulle vara klara igår, men man kan inte styra allt, så vi får vackert vänta tills på måndag innan vi kan ta på oss dom. Men men. Det är tanken som räknas. visst?

Nu ska jag ta mig en promenad.. Har fått så ont i ryggen av att vara så stilla som jag varit ett tag, så det är välbehövligt med frisk luft och lite movement!

Jag blir lika förvånad och varmt överraskad varje gång jag loggar in här. Ni är ju många som har följt och följer oss och vår resa både från tiden då jag fick Denise men även dessförinnan och varje gång jag loggar in här så är det många som tänkt mycket på oss  och undrar hur vi har det. En del är oroliga och många tror att det hänt något. Det kan jag förstå. Jag har ju trots allt varit en väldigt flitig bloggerska i flera år.

Idag kan jag meddela er att jag mår JÄTTEBRA! För första gången så känner jag att framtiden har något ljust att ge mig och kan hända så är jag lite förblindad av kärlek men det är ju bara så underbart så jag håller hårt i den här mannen! I ca 3 månader så har jag enbart blivit behandlad som en prinsessa och jag har hittat jordens varmaste och mest omtänksamma människa som jag vill dela mitt liv med. Vi har många hinder vi ska ta oss över och vi är medvetna om att det inte alltid kommer bli lätt, men med siktet inställt på målet så kommer vi fixa det.

Jag har varit i Ramsele ganska länge nu, hos "svärmor". Här har vi liksom lite sinnesro och behöver inte kämpa lika mkt för att hålla oss på mattan. Mest troligt kommer vi båda börja en öppenvårdsbehandling och efter det så lämnar vi den här staden. Jag kommer aldrig få ett värdigt liv i Sollefteå igen. Det har hänt för mycket och det finns för många faror. I Övik har jag min dotter och hon behöver ha mamma nära, så ett nytt försök att försöka bygga upp ett liv i Övik är planen för mig och Tony.. Sitter och funderar och tänker fram och tillbaka och känner att det är inte alls några orealistiska mål och planer vi har. Jag tror det här kommer bli kanon!!!

Imorgon åker jag till Övik och hälsar på Fredrik och Denise i nya huset ett par dagar. Ska bli sååååå mysigt att få rå om henne alldeles för mig själv en hel dag! Känns som en evighet sedan. (fast det är det inte)

Nä, nu ska ja göra mig i ordning för jag ska ner på Hälsocentralen och lämna ett blodprov.  Tack och hej för mej!

Ja ibland blir natten inte riktigt som den borde.. För varje morgon jag vaknar här i ramsele så blir det tidigare och tidigare. Igår var det strax före nio.. Idag var det väl strax efter fyra vi klev upp och la oss i soffan. Halv sju var kaffekoppen i handen. . Håller man på att bli pensionär nudå eller? Hehe. Skämt åsido. Jag mår faktiskt jävligt bra här uppe och jag känner mig totalt avslappnad. Igår var jag och hälsade på mormor och då får jag så många minnen från barndomen. Jag tyckte att det var det mysigaste stället på jorden. Hos mormor! Bästa stället att vakna på och allting var allting så mysigt. Får fortfarande samma sinnesstämning när jag kliver in hos mormor.
Nu får vi se om det blir hemfärd idag eller om man väntar tills imorgon. Har en del att göra där hemma också men det dröjer nog inte länge förrän vi sitter här uppe igen och häckar. Skulle ha velat ta med mig fisen upp nån gång bara.. kanske nästa helg när hon kommer. Skulle vara sååå mysigt!

Ja idag har Denise fått ett hjälpmedel som jag ser redan på en liten filmandet att det kommer hjälpa henne.
Special-skor skräddarsydda för henne och med extra stöd för fotlederna. Balansen ser ut att ha fått sig en riktig uppsving!

Ett par inneskor och ett par uteskor. Så kul att se henne när hon lyckas med saker. Hon blir så stolt och glad precis som mamma. Nu sitter jag på bussen på väg upp till ramsele där jag ska spendera helgen.

Jag mår riktigt bra idag och känner för första gången på länge att jag har energi och attest faktiskt finns hopp om framtiden.

Har spenderat eftermiddagen med min fina.. tills pappzen dök upp, och nu blir hon borta till nästa helg. Sen får vi mysa igen.

Nu ligger jag nerbäddad i soffan hos mamma med värk i muskler och leder. . Men det är ju vardagsmat. Bara kroppen får vila och värktabletter så går det över.

Ja idag är nerverna på utsidan kan jag lova. Inte nog med att jag väntar på att få hjälpen jag så länge sökt.. Jag har fått bekräftat att jag kommer få åka iväg på behandling. Var det blir, när det blir och hur länge det blir.. det har jag inte en aning om. Men om livet någonsin ska bli som det ska igen så måste jag göra det här. För min skull, för Denises skull och för framtidens skull. Känner mig stressad över att behöva vara ifrån henne mer än jag redan varit, men jag måste försöka se det som ett måste. En medicin som jag måste ha för att överleva. Så är det bara.

Min älskade pojkvän är på sjukhusetoch mår inte alls bra. Jag bara väntar på att han ska ringa och säga att jag kan komma dit. Då åker jag dit direkt och stöttar honom så länge jag får! Är det någon miljö som jag är van så är det sjukhusmiljö, och jag har varit orolig för honom så länge nu så jag bara hoppas och önskar att dom kan hitta felet och fixa det innan han tynar bort!

Känns som att jag bara har jämmer och elände att komma med jämt, men det är så här livet ser ut. Inte bara för mig, men jag kanske är lite öppnare än andra och delar med mig inte bara av alla ljusa stunder, utanäven av mina mörka sidor.

Dom flesta som känner mig känner även till min problematik, och hur mitt liv såg ut förut.. Efter ca 4 år på helt rätt spår så föll jag pladask igen och har nu kämpat och ramlat om och om igen i över ett års tid. Vissa perioder har jagkännt hopp, och allt har gått bra, men utan att erkänna mitt problem och utan att få hjälp så har det för mig varit i stort sett omöjligt att få rätsida på livet igen. Många har blivit lidande av mitt sätt att leva. Inte minst min dotter. Men som tur är så har hon släktingar som älskar henne som sin egen dotter och en pappa som har klivit framoch tagit ett stort ansvar när jag inte själv haft förmågan. Kärlek saknar hon inte, men i framtiden kommer jag vara mer förmögen att ge henne all den kärlek jag har. Jag tänker göra ALLT för att vi ska bli lyckliga igen. Det går bra just nu, men det är inte hållbart förrän jag fårhjälp med att förstå mitt eget beteende och lära mig att undvika att falla om och om igen..

Härifrån kan det bara bli bättre. Det kommer inte att bli lätt, men det kommer att vara värt det!

Men god morgon (eller förmiddag)! Sitter här i soffan och tittar på min plutt som har fått en matvraks-attack. Inte likt Denise att be om mat så jag ger henne allt hon vill ha.. Köttbullar, clementiner, riskakor med mese och såklart mammas kaffe vill man smaka på! Blir så himla glad att se att hon har aptit, för den har aldrig varit särskilt bra.

Som så många andra prematurer så har Denise ett synfel.  Syrgasbehandlingen gör så att blodkärlen bakom ögat börjar växa "knorvligt" som hennes doktor sa. Därför undersöks ögonen ofta på småttingarna. Nu kollas hennes ögon va tredje månad ungefär eftersom man såg att hon hade ett litet fel i ena ögat. Det kan växa bort, men det kan även orsaka näthinne-avlossning, så det är viktigt att hålla koll på ögonen.

Om det inte växer bort av sig själv, eller om det blir värre så kan man laserbehandla ögonen.

Laserbehandling har ju blivit ganska vanligt nu. Många väljer det för att slippa använda glasögon och linser. Behandlingen ska tydligen vara ganska smärtfri och ett väldigt snabbt ingrepp.

Jag blev lite nyfiken på det här så jag kikade runt lite och hittade bland annat Novius som finns i Stockholm. Förundersökningen är gratis och man får träffa läkaren redan då. Det är bra, för om man bestämt sig för att göra ett ingrepp så vill man nog veta vad det är för en doktor som ska göra det..

Fåfäng som man är så såg jag  ju att man även kan göra ögonlocksplastik... Är det nånting som jag skulle kunna tänka mig att operera i mitt ansikte så är det ögonlocken! Dom hänger liksom ner mer och mer för varje år och på kliniken skulle man kunna strama upp dom och göra så att jag ser piggare ut. Jag ser ju ständigt trött ut och har ica kassar under ögonen. Tänk att slippa det!!!  

Ja, den dagen jag börjar se så dåligt så att jag måste ha glasögon jämt, då ska jag banne mig göra både laser och en ögonlocksoperation. Sådeså!!!