God Morgon?? Kunde INTE somna igår, även fast jag var helt slut och knäckt av all oro under dagen.. Nej jag låg och vred och vände tills klockan var fyra.. Och klockan sju ringde väckarklockan. Sweet! 

Men nu har jag hunnit med både blodprov, kaffe, frukost och dusch.. Det blir en lång dag idag!

Hoppas att Denise mage krympt ihop lite! Jag är så rädd att hon ska få fel på tarmen.. Den är ju så skör och omogen i den här åldern. Hon är ju faktiskt bara lite mer än 25 veckor.. Tarmen kan spricka hur lätt som helst! Usch, hemska tanke!!! Positiva tankar! Positiva tankar!

Ha en trevlig Fredag! Det ska vi försöka ha, trots allt..

Mys Mys Mys   Ja nu har jag suttit med Denise på mitt bröst i två timmar. Följt av lite annat pyssel med henne! Såå mysigt, och hon mådde så bra hela tiden. Hon låg helt stilla, inte sådär orolig och skruvig som hon brukar vara i kuvösen. Hon låg stilla och sög på sin napp och bara mådde gott!

Mormor Susanne var fotograf!

Mys Pys! Känner mig lite krasslig i halsen och hostar och så, det är därför jag har munskyddet på mig!

Nu ser jag fram emot morgondagen.. med lite skräck såklart, men jag litar på att doktorn vet vad han gör! Han kom och tittade till oss när vi skulle sitta känguru och då log han och såg så snäll ut och drog till och med ett litet skämt och frågade om jag verkligen orkade med den där vikten på mitt bröst. haha. Dr Robot kanske inte är så illa ändå. Han börjar mjukna. Men det viktigaste är ju att han är en skicklig barnläkare, och många är imponerade av honom, så Denise är nog i väldigt goda händer!  

Nu ska vi ta oss en sväng till affären.. Måste fylla på mat förrådet lite...

Ha en bra kväll alla läsare!

Good Mööörning! Eller kanske inte.. Det spöregnar utanför fönstret och jag har legat vaken halva natten.. Men jag hade ställt väckarklockan, för jag blir så stressad om jag sover för länge. Halv tio fick räcka!

Här har vi suttit ett bra tag nu och knåpat ihop alla papper som ska iväg till Försäkringskassan.. hm... Med min enorma tur så är jag väl inte berättigad till en enda krona i ersättning.

Känner mig såååå krasslig! Hostar och hostar och jag är så rädd att jag ska komma med en massa baciller upp till bebisarna. Men hostan är som värst på natten och på morgonen, så jag hoppas det blir bättre snart.. Annars blir det munskydd även idag..

Det ska bli intressant att se hur hon mår idag. Om det blivit bättre. Har dom kunnat sänka syrgasen? Eller har dom fått höja den? Ska dom kunna ta bort respiratorn imorgon, eller kommer det att dröja längre? Jag är så spänd... Både skräckslagen och förväntansfull. Tänk om nånting händer? Tänk om nåt går fel? Nä, jag måste försöka att inte tänka så.. Jag har ju hittat mina favoritord när man oroar sig för mycket.. Jag får rabbla ramsan i mitt huvud!

Worry, is like a rocking chair! It gives you something to do, but it doesn´t get you anywhere!

Mormor har fotat lilla barnbarnet idag..

Som vanligt är det svårt att få till perfekta bilder genom kuvösen.. 

Så här strålande vacker var jag när jag vaknade imorse...  Sovit gott?

Nu ska vi snart bege oss till mariehem en sväng.. Bort från sjukhusmiljön en stund även idag...

Tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer än en gång! Jag uppskattar dom väääääldigt mycket och det värmer att vi får så mycket stöd och peppande ord!!   

Så här snygg var jag ett par timmar innan vi ringde ambulansen.. Helt sjukt!

Svällde upp som en ballong, och jag fattade ju att nåt var fel, men ingen ville ju lyssna på mig!

Jag kan inte riktigt fatta.. Ibland känns allting så overkligt. Ungefär som om det här har hänt någon annan och jag sitter bredvid och tittar på. Det är som om jag klivit ur mig själv för att orka hantera hela situationen.

Det måste vara någon slags överlevnadsinstinkt, och jag ska vara väldigt glad att jag är välsignad med den förmågan. Hur skulle jag annars klara av det här? Men ibland så kommer allting ikapp och det sticker till i hjärtat och allt känns sådär övermäktingt jobbigt igen. Det kommer nog att vara så under hela den här tiden. Nån gång varje dag så kommer den där ångesten, den där känslan av att inte kunna stå på benen längre, känslan av att vilja ge upp och bara lägga sig ner och dö. Men då behöver jag bara tänka på min lilla kämpe som ligger en trappa upp och kämpar och kämpar. Jag måste kämpa med henne, ingen tvekan om saken! Kan hon, så kan jag!!!

Jag ska sätta mig och rengöra och sprita kameran nu, så jag inte behöver vara rädd att den har en massa äckliga baciller på sig. Sen lovar jag att det kommer mer bilder på min lilla 620 gram, 29 cm stora bebis!

Tills vidare så kan jag bjuda på.. Två halvkassa mobililder på mina nya inköp idag! Visst är jag bildskön?

Kanske inte världens bästa bilder, men bättre än ingenting!

Lill-skruttan är så inbäddad jämt så det är svårt att få till nån bild på henne.

Och så här ser det då ut runt omring hennes lilla boning.. Apparater,sladdar,slangar och grejjer..

Idag kom dom in med en ny kuvös i salen, och transport-teamet åkte iväg med helikoptern. Så jag antar att det är en ny liten prematur på ingång. Stackars föräldrar! Usch! De första dagarna var verkligen en plåga! Jag trodde aldrig att det skulle börja kännas bättre, men konstigt nog så börjar jag sakta men säkert vänja mig.. Hur kan man vänja sig vid detta?? Konstigt hur anpassningsbar vi människor är. Jag är van vid tanken på att min dotter kan dö vilken dag som helst! Jag är van att sitta vid en kuvös och hålla handen på en liten liten kropp flera timmar varje dag! Jag är van att alltid vara på helspänn och aldrig veta från timme till timme vad som kan hända.. Jag kommer aldrig mer ta livet för givet! 

Har precis varit uppe på BB/Hemvård och tagit blodtryck.. Lite för högt, som vanligt.. Men inte farligt högt. Får fortsätta med medicinerna ett tag till.. 

Vill egentligen gå upp till Denise nu, men jag måste försöka leta upp var kem/Lab ligger nånstans.. Ska ta blodprov där nån gång mellan tio och tolv. Så det är bara att ta fram karta och kompass och försöka navigera sig fram..

Känner mig helt avtrubbad idag. Som en robot. Orkar liksom inte känna och tänka så mycket just nu. Orkar inte gråta.. Så jag stänger av en stund, och är en robot...