Uppe med tuppen (läs: Denise) och känner mig sådär lagomt nostalgisk. Men kolla på filmen! Jag kan liksom inte fatta att det är samma unge! Tänk så hon har växt på sig. 

Jag minns den här tiden och att jag tyckte att hon var världens sötaste lilla prematur (vilken mamma tycker inte det) Jag minns att Fredrik sa att hon såg "konstig" ut, men jag höll inte alls med.. hihi.. Så här i efterhand så kan jag nog hålla med lite. Nu var det så längesen jag såg en sån här liten prematur så nu ser dom jätte ovanliga ut i mina ögon, men för några månader tyckte jag att det var SÅ som bebisar såg ut.. Tänk så snabbt man glömmer. Det syns ju fortfarande på Denise att hon är prematur, men nu är hon baaaaara söt! Om ett par år tittar jag väl tillbaka till dagens datum och tycker att hon ser väldigt "ovanlig" ut..  Det var mina morgontankar!

Känner mig lite sådär aktiv nu på morgonen. Så nu har jag äntligen fått fingrarna ur, och fixat ett konto till Denise dit alla bloggpengar åker in. Fram till nu så har dom bara åkt in på ett av mina sparkonton, men nu får hon in dom på ett EGET konto!!  

Nä, en dusch nu kanske så man inte luktar svett hon naprapaten sen!

Ibland måste man faktiskt få skriva av sig.. Ni som följt den här bloggen ett tag vet ju det. Ibland kommer det sånna där långa djupa inlägg där jag bara vräker ur mig allt det som är jobbigt. Men ibland måste man ju faktiskt få skriva av sig om BRA tankar också! Ja, ni läste rätt! Jag tänker inte klaga!!

Jag mådde ju rätt dåligt förra veckan. Fysiskt dåligt alltså. Jag hade värk överallt i kroppen och mest i bröstet som då gjorde att jag blev andfådd så fort jag rörde mig. Jag vill ju alltid skylla allt på ryggen, men faktum är att jag kände igen känslan och symtomen hela tiden. "Pleurit" alltså, vätska i lungsäcken. Jag får det lite då och då, och ibland kan det bli extremt smärtsamt.. Jag tog saken i egna händer i söndags och ökade drastiskt min dagliga kortisondos och har fortsatt med den dosen. Jag känner mig som en ny människa! Energin är tillbaka. Jag känner mig pigg och glad och allt känns inte sådär jobbigt som det har gjort dom senaste månaderna. 

När tröttheten och sjukdomen kommer krypande sådär lömskt så hinner man liksom vänja sig vid att må skit, så till slut märker man det inte ens själv. Jag har trott att jag varit lite deppig och nere bara, efter allt som hänt det senaste halvåret..Att det är därför jag känt mig trött och inte haft lust till nånting. Men pang bom, nu känner jag mig som den RÄTTA Lisa! Hoppas att det håller i sig. Jag har fortfarande inte kontaktat min läkare, men jag tänkte ta prover på måndag och sen ringa och meddela vad som händer.

Så idag vaknar jag med ett leende på läpparna och känner att DAGEN ÄR MIN! Känner mig glad, snäll, pigg och tycker inte alls att det är sådär superjobbigt att släpa med sig en syrgastub och saturationsmätare överallt. Det kunde varit värre!

Nu ska jag ge mig på den, näst intill omöjliga uppgiften.. Att försöka få Denise att sova klockan nio. Frågan är då om jag ska hålla henne vaken nu, eller som jag ska låta henne somna en stund och sen ge henne mat och ta ut henne i vagnen och promenera tills hon somnar och sen gå till hörcentralen.. hmm..  Dom vill nämligen helst att hon ska sova då dom gör undersökningen!

Hoppas nu att jag lyckats sprida lite glädje för en gångs skull! Att jag kanske smittar av mig till dig som sitter där lite surmulen med morgonkaffet i handen och önskar att du hade fått sova ett par timmar till!

Min tjej vill ha lugn och ro! Alltid när vi är på lite stojigare ställen med höga ljud och många olika röster så blir hon helt förtvivlad. Jag tror alltid att hon har ont i magen och klappar henne på rumpan, men så fort vi kommer hem så blir allt bra igen. Lill strumpan min!!

Vi har nyss kommit hem efter att ha hälsat på Freddes jobbarkompis och hans familj. Gott fika. MASSOR med olika kakor och bullar såklart.(tyvärr bara jordgubbar och grädde för min del, men det tar jag igen på lördag) och trevligt sällskap. Synd bara att Nisen blev så ledsen! Men nu i hemmets trygga vrå och den älskade spjälsängen, tutte och snutte så är allt bra!

Här kommer lite ögongodis innan det är dax för sängen!

Gullrumpan!! Kärt barn har många namn!

Stolt mamma på andra sidan skärmen! Imorse åt Denise en hel portion gröt, och hon sölade INGENTING! Konsistensen är perfekt för henne och smaken verkar inte heller vara fy skam! 4 timmar senare åt hon en halv vällingflaska så det verkade som att det var riktigt mättande! 

Denise går upp i vikt och mamma går ner! Precis som det ska va. Ok, jag vet att det bara är vätska, men det är ändå kul att ställa sig på vågen när man gått ner 3kg på 3 dagar. Heeeeelt okej!

Jag och Nisen har varit ute sen nio imorse! Först långprommis, sen BVC, sen en massa ärenden och strosa på stan. Jag var in på hälsokost och köpte Björksocker som jag kan söta med när sockersuget slår till. Ser precis ut som vanligt socker, men påverkar inte blodsockret och inehåller nästan inga kolhydrater och kalorier. Kanon!! Men DYRT!

Nu tänkte jag försöka ha lite fotostudio här hemma! Om Nisen behagar hålla sig vaken dvs. Hon har en sovdag idag, men hon är inte lika snorig som igår iaf och det är jag glad för!

Ja, så var ännu en måndag avklarad. Dagen har spenderats mestadels i telefon och med en massa pappersgöra.. Min hjärna gillar INTE papper och blanketter, men sånt måste också göras.

Denise var snorig imorse och kräktes en del. OJOJOJ vad orolig jag blev! Men jag har låtit henne inhalera natriumklorid ett par gånger idag, gett henne näsdroppar och sugit näsan och nu låter hon inte snorig alls.. Men både jag och Nisen nyser hela tiden.. Var iaf in på barnavdelningen och fick en till klocka till syrgastuben som kan ge lite mera syrgas för hon nöjer sig inte riktigt med 0,1 nu när hon sover.. Det känns bra att ha den på nätterna.

Så till besöket hos dietisten! Hon tyckte att det var kanon att vi börjat med smakportioner och från och med nu så ska Denise äta gröt morgon och kväll om magen inte säger ifrån. Jag hade redan gett henne lite gröt imorse och nu har hon fått ett mål till. Nu sitter man typ och väntar på att magen ska börja knasa med henne. Men det går nog bra. Hon är ju en riktig hårding så!

Idag hämtade jag ut canvastavlorna som jag beställde! Åååå jag kommer beställa mååånga fler! Synd bara att dom är rätt dyra. Men man behöver ju inte ta alla på en gång. Så här såg den ena ut iaf-

Galet söt min lilla prupp!!

Nu ska vi mysa och nysa oss till sömns! Imorgon blir det BVC, torsdag: hörcentralen och måndag Provtagning och läkarbesök.. Vi är stammisar på sjukhuset!

Förresten.. Jag har börjat med LCHF igen. Andra dagen idag och det känns bra. Jag är bättre på att planera och förbereda maten när jag har en linje att följa. Annars blir det liksom.. fil och flingor eller meal bars till lunch och sen är man sötsugen som bara den framåt kvällen.. Fast jag vet inte om jag ska kalla det "äkta" LCHF egentligen.. Jag överdriver inte fettet direkt, men jag undviker det inte maniskt heller. Ja, vi får se hur länge jag pallar innan jag faller för mitt älskade GODIS!!!

Vill dela med mig av en text som kändes så träffande. Läste den i en av grupperna på FB för oss prematurföräldrar som jag är med i.

Texten beskriver på ett  fint sätt hur det är att få ett handikappat barn, och det stämmer även in på hur det känns att få barn så  här extremt tidigt.

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. 
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: 
Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. 
Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. 
Allt är väldigt spännande. 
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. 
Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. 

Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland." 
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? 
Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. 
Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien. 
" Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna. 

Det väsentliga här är följande: 
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. 
Det är bara en annorlunda plats. 
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. 
Och du måste lära dig ett helt nytt språk. 
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött. 

Det är bara en annorlunda plats. 
Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. 
Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... 
och upptäcker att Holland har väderkvarnar... 
och Holland har tulpaner. 
Holland har till och med verk av Rembrandt. 

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... 
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. 
Och i resten av ditt liv kommer du att säga 
"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat". 
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... 
därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust. 
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, 
kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, 
det väldigt härliga... med Holland.

Ursäkta att jag skryter.. jantelagen och allt det där.. Men min dotter är faktiskt sötast i världen!!!!

Tankarna snurrar kring traditionen att döpa sitt barn. Nu är det ju inte lika "strikt" tradition nu som det var förut, men många döper ju fortfarande sina barn, utan att vara religiös. Bara liksom ett fint barndop..

Jag tycker att dop i kyrkan är fina, nästan sådär så att man vill gråta...

Dopet är ju nu för tiden ett sätt att säga "välkommen till världen" till det nya lilla barnet. Folk gratulerar och ger barnet presenter osv.. För mig personligen så handlar kyrkan och dopet om religion. Jag kan liksom inte komma ifrån det. Dop är ju egentligen en religiös handling och genom dopet blir man medlem i svenska kyrkan. 

Jag själv är inte medlem i Sv. kyrkan och Fredrik är på väg att gå ur eftersom det medlemsskapet enbart betyder extra skatt att betala varje år. Vi går ALDRIG till kyrkan, så för oss känns det ganska naturligt att INTE döpa Denise.  Vill hon bli medlem i svenska kyrkan senare i livet så får hon såklart det om hon vill..

 Men vad ska vi göra isället då???

Jag vill ju på nåt vis fira att hon finns, och hon är värd allt firande i världen efter allt hon kämpat sig igenom!

Nu har ju Denise funnits hos oss så länge så att det inte är långt kvar till hennes 1 årsdag! Eller tjah, ca 4,5 månader är det ju dit, men det går så fort! Men jag vill nog fira henne före det, så jag funderar på att dra ihop ett litet "Denise-kalas". Kanske när vi flyttat och fått lite ordning i lägenheten. Fixa lite gott fika och bjuda hem lite folk bara. Bara lite enkelt sådär. Det behöver ju inte vara stort och pampigt och uppstyltat. Ja vi får se.. Det är nåt jag har gått och funderat på i några veckor nu..