Julafton slutade med att vi blev förflyttade till IVA och skruttan har seda dess legat med CPAP.. Sista alternativet innan man söver ner henne och lägger henne i respirator. Usch och fy jag har nog aldrig gråtit så mkt som den här omgången. Det känns värre och värre ju äldre hon blir. Lungorna faller ihop och hon orkar liksom inte blåsa upp dom. För er som inte vet vad BPD (lungskadorna) innebär så kan ni tänka er en ballong. Man måste liksom ta i ganska ordentligt för att blåsa upp den där första biten. Våra lungor håller sig ständigt uppblåsta, men hennes lungor faller ihop mellan varje andetag och hon måste kämpa för att blåsa upp dem igen. Ungefär så. Nu har hon en lunginflammation på höger lunga. Ingen bakterie, därav inget CRP, men nu får hon antibiotika och innan jag åkte därifrån ikväll så kunde hon ligga med grimma igen och CPAPen är förhoppningsvis ett minne blott.

Lillebror kom och avlöste mig ikväll och jag är nu hemma hos Fredrik som också ligger med 40 graders feber. Passar på att tvätta och duscha och så. Tar en öl och bara varvar ner och slappnar av. Att jag själv också känner mig febrig och sjuk, det får vi lägga åt sidan ett tag tror jag. Jag kan lägga mig och tycka synd om mig själv sen när allt ordnat sig.

God jul allihopa

Känner mig så jävla less och ledsen så jag funderar på vad det är för mening med allt.. Efter alla problem som varit så har iaf Denise haft hälsan i behåll.. Men nu. Självklart nu, Ja nu ligger vi på sjukhuset och  hon har just nu 1,5 liter syrgas och jag sitter här och funderar på hur det kan komma sig att jag sitter här ensamt ansvarig för henne när jag de senaste månaderna inte ens haft henne ensam hos mig över natten..,. Var har folk sin moral egentligen? Det funkar bra när alla andra har annat att tänka på, men andra dagar då blir man bedömd att vara olämplig,  Borde väl inte ens sitta och skriva om det här egentligen men det känns bara så sjukt alltihopa och jag har ingen att prata med så jag får skriva istället.

Självklart är jag glad att jag får vara med mitt barn, men jag vill vara med henne när vi mår bra och kan leva ett normalt liv. Inte bli inslängd som någon slags utbytare när det blir problem..  Om jag inte kan ge henne trygghet när hon är frisk, hur ska jag då kunna göra det när hon är sjuk??

Nä, ikväll känner jag mig sorgsen och ledsen. Önskar att livet vore annorlunda.. att JAG vore annorlunda och att allt bara kunde kännas normalt. Det här känns helt sjukt

ja då var det väl dax för ett livstecken igen då . Här rullar det på. Ikväll har jag nattat en väldigt överaktiv och sprallig liten tös som precis kom hem från pappzen där hon varit i ca tre veckor. ÅÅÅ va ja saknat henne! Imorgon hämtar jag henne från dagis vid två så vi kan mysa hela eftermiddagen innan hon ska iväg till morbror och sova.

Livet går upp och ner precis som allt annat men just nu är det så mycket bättre än vad det varit på ett bra tag. Det är bara oron för framtiden som står som hinder för att jag ska kunna känna lugn och ro i kroppen.

Igår låg jag här hemma med 40 graders feber och var totalt uppsvälld i hela ansiktet. Åkte till vårdcentralen men de fanns ingen läkare just då så jag fick komma dit idag istället,men idag var det mkt bättre så nu har jag bara lite ont i halsen så jag ska nog överleva.   Kvällen har spenderats med skolarbeten. Borde plugga mer egentligen, men jag orkar inte. Hjärnan bara säger STOPP, jag pallar inte mer, så nu är det natti natti och hoppas på en fin dag imorgon!