Hemma i den lugna vrån igen då! Det är nu man sätter ner arslet i soffan och börjar fundera på vad som egentligen hände.. Jag har liksom förmågan att bara stänga av allt och bli hur lugn som helst när sånt här händer. Jag blir inte skräckslagen, jag får inte panik, jag blir inte stressad. Jag bara gör det som förväntas av mig och jag vet på nåt vis exakt vad jag ska göra och jag bara tar det lugnt..

Mina tankar när jag åkte in på Lördagväll var ju såklart att det här är nånting som är väldigt väldigt fel.. Och nånstans i bakhuvet så visste jag ju att det är samma tecken som man får vid en hjärnblödning.. Ändå ville jag intala mig att hon nog bara blivit trött i nacken av att åka på cykeln. Det kändes liksom lättast att tänka så..

När jag frågade doktorn om hon trodde att vi skulle bli inlagda och hon sa ja.. Då började jag vakna upp lite, för då kom jag på att Sollefteå inte har någon barnavdelning och jag hörde prat om Umeå.. Inte Sundsvall? Nä.. Umeå... Ja, då måste dom se allvarligt på det här. Då började jag bli mer orolig.

Det bästa av allt var när vi kom tillbaka när dom gjort MR och vi skulle gå med Denise till uppvaket och jag hör doktorn säga att dom inte sett några förändringar på hjärnan.. Kändes som  att benen skulle vika sig typ.. Och då var klockan typ fem på morgonen och varken jag eller mamma hade sovit en blund.. Jag somnade till slut sittandes på en pinnstol bredvid sängen där Denise låg på UVA (ja, det var inte IVA..utan UVA.. vad nu det står för)  Dom fick lov att ge henne nånting för att få upp hjärtrytmen när hon skulle vakna för sköterskan tyckte att hon andnades alldeles för långsamt och pulsen var alldeles för låg. Men när hon väl vaknat så såg jag ganska snabbt att hon var sitt gamla jag igen.

Blåstuckna armar och händer, plåster överallt men det glada humöret har hon ändå i behåll!

Tror vi blev lika glada att komma hem båda två! Jag började direkt att städa och plocka, för det såg ut som ett slagfält här hemma. Denise hälsade på alla sina nallar och kramade dom och pratade långa meningar med dom. Sen stack vi iväg på gymmet.. Och nu har vi precis varit ute på en promenad.. Det var mindre bra för mig för nu är foten VÄLDIGT ond.. Men det var det värt! Behövde verkligen frisk luft!

Kommer sova väldigt gott inatt i min egen säng!

Som sagt, så finns en massa bilder på Instagram.. Har varit en riktig instagram-nörd dom här dagarna. (Lisadex heter jag där)