Ska väl lyckas få ordning på det här känns det som. ..vissa stunder. Andra stunder känns det som att hela livet skall rasa. Idag blev det så.. skyndade mig ut och bara gick och gick och gick. Träning och motion är alltid min bästa medicin mot dåligt mående. . Nu hade jag turen att Denise inte sover hemma inatt så jag hade möjligheten att bara gå ut och andas. . Något jag måste göra oftare om livet ska fungera.
Idag har jag iaf varit på BVC med stumpan. Vikten var väl inte nåt att hurra för men längden har dragit iväg lite. 82.7 är hon nu.. lilla plutten min.

Önskar så mycket att jag kunde ge henne mer! ! Skulle vilja plocka ner alla stjärnor på himlen och ge till henne men man får inse sina begränsningar! För mig har det här varit den största skammen och den värsta skulden och erkännandet jag nånsin behövt göra för mig själv och andra. Att som mamma inse att man inte klarar av att ta hand om sitt eget barn själv känns som ett stort jävla misslyckande. Jag vet egentligen att det inte är så, men jag känner mig typ omyndigförklarad.. Jag har liksom erkänt att jag har misslyckats. Vi har varit med om mycket och självklart behöver jag hjälp. Det ÄR inget misslyckande, men den där känslan finns där ändå. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp. Det är något jag måste lära mig! 

Att be om hjälp INNAN man kraschar.. INNAN det händer något.. Att bara ta lite tid för sig själv och inte känna att det är fel att be någon ta över för en stund. Att bara släppa in människor lite mer inpå livet. Det tjänar man på i slutändan.