Fan vad jag har blivit dålig på att blogga alltså.. Tror jag tänker alldeles för mkt, så det känns som en upprepning att sitta och skriva ner det sen. För mitt liv är ju inte direkt så händelserikt just nu, så jag har ju aldrig något roligt att berätta.. Nä urs och fy va less man kan bli ibland!

Fast just nu känner jag mig mest bara orolig. Hur kunde det bli sådär? Jag kan inte fatta, kan lixom inte föreställa mig.. Nej, jag ser det som en gång var. Det lilla oskyldiga.. Men det var nånting jag missade. Nånting har hänt medans jag var helt uppslukad av mitt sorgliga liv.. Nånting som har fått allt att förvandlas till något helt annat än vad det var. Så mycket ilska och vrede måste komma från ett stort blödande sår nånstans djupt därinne.

Tänk om jag varit där, om jag inte missat dom där åren.. Jag kanske skulle ha sett och förstått och kanske kunnat hjälpa på något vis.. Kanske kunnat visa vägen.. en annan väg.

Men nu kan jag inte hjälpa. Så som livet vände sig så är min hjälp inget annat är ved på brasan som redan är övertänd..men ända sättet att visa att man bryr sig... suck

Nä ni måste ju tro att jag gått och blivit helt spritt språngande galen här, med mitt konstiga snack. Men det är bara så svårt att se andra fara illa, förändras, förfalla, förtvivla, försöka, falla..  

Jag vill bara att alla ska må bra.. Skulle vilja dra in en del människor i en liten skyddande bubbla där inget ont nånsin kommer åt dem.  Jag kan va skyddsnätet och ta smällarna istället, för jag är härdad..

Nä tack för mig!