Då har man sovit, och sovit och sovit och sovit! Mamma kom hit lite akut igår när jag fick ett smärre nervsammanbrott. Så hon har hjälpt mig inatt. Hon somnade med Denise på soffan ända till halv fyra imorse. Själv gick jag och la mig halv tio och har nyligen kommit ut ur sovrummet. Sååå skönt!

Mamma kommer att stanna och hjälpa mig ett tag nu, för jag orkar verkligen inte det här själv. Det funkar inte. Men jag vill inte vara på sjukhuset heller! 

Tack för alla fina kommentarer!! Känns skönt att veta att det faktiskt inte är helt onormalt att känna att man håller på att bryta ihop av irritation och måste samla sig.. Man vet ju inte själv vad som är "normalt" och inte.. Vad som är vanligt och ovanligt och vad som kan vara en varnings signal på att allt inte står rätt till i skallen. JAg går omkring och är rädd att jag ska bli psykotisk, så jag är uppmärksam på varenda litet beteende hos mig själv som kan vara konstigt.

Nä, jag vet precis vad jag behöver. Sömn!! Stöd och hjälp!! Vänner!! Samtal!! och kanske även anti depressiva för att komma upp ur hålet jag hamnat i.. Har faktiskt funderingar på om vi måste ta vårt pick och pack och flytta hem till Sollefteå igen. Vi får se, men jag behöver verkligen familjen och vännerna lite närmre än så här. 

Ja vad ska man säga? Just nu känner jag mig fysiskt och psykiskt TOTALT slutkörd. Jag ser bara mörker och det känns inte som att jag är kapabel att ge Denise den kärlek hon behöver. Jag gör det jag ska. Matar henne, byter blöja, ger henne alla mediciner osv, men jag har bara inte krafterna att vara den där gulliga snälla mamman som bara vaggar och sjunger för sin lilla bebis. Det går bara inte just nu, och det gör så ont i mig! 

Inatt var Denise väldigt missnöjd och hon knorrade, skrek och var ledsen.. Jag tog upp henne, men jag fick lov att lägga henne  i sängen och sitta och samla mig en stund. Samla krafter, räkna till tio, ta djupa andetag.  Jag blev bara såå frustrerad och riktigt irriterad och det är inte likt mig.. Ska det vara så att man blir på så dåligt humör att man måste lägga ifrån sig sin bebis?

Just nu skulle det nog inte krävas mycket för att få mig att rasa.. Det skulle nog räcka med ett litet skitproblem här hemma. Att något går sönder eller att jag glömmer något. Så känns det just nu. Varje liten motgång känns som ett stort jävla berg!!

Har iaf varit upp på sjukhuset och pratat med kuratorn och hon skulle prata med BVC och se om jag kunde får träffa psykologen där, och jag kanske behöver börja käka nånting anti depressivt..Det här funkar inte

Denise har träffat kusinerna idag! Fick spontan besök av syrran och hennes familj. Så vi har umgåtts och varit ute på stan lite.. Nu har alla åkt.. Mammzen åkte nyss också och nu känns det alldeles tomt här hemma! Bara jag, Fredrik och lilla Denise.

Har verkligen förstått nu vilket behov av avlastning jag egentligen har! Mamma har ju tagit hand om Denise väldigt mycket, och suttit med henne i famnen mest hela helgen så att jag har kunnat göra annat.. Jag är helt slut ändå, eftersom jag sover väldigt dåligt på nätterna så jag kan ju bara tänka mig hur det varit om jag hade haft Denise helt själv hela dagarna också... Jag har ju fortfarande sjukhuset att luta mig mot i nödfall. Om jag verkligen inte orkar så kan jag alltid gå upp dit och få hjälp. Vi är ju trots allt fortfarande inskrivna, även om jag helst är hemma. På helgerna är ju Fredrik hemma, men på vardagarna är det tungt.

Det kommer bli liiiite lättare om ett par veckor! Då stomin är borta så försvinner ju en massa praktiskt jobb iaf.. Men det kommer självklart inte bli guld och gröna skogar men ett STORT stressmoment försvinner och jag tror att jag kommer kunna slappna av mer, och sova bättre på nätterna. Som det är just nu så tömmer jag påsen varje gång hon ätit, och ibland gör jag till och med en överföring på natten, bara för att slippa göra alla under dagen sen.. JA, det blir lite för mycket för mig ibland med allt, och ibland undrar jag hur man ska orka.. Men jag kommer att orka, jag kommer att fixa det!! VI kommer att fixa det!

Så fick vår Lördagkväll bli! Denise har skrikit och skrikit oavbrutet hela dagen, förutom då vi åkte bil. Då somnade hon så gott.. Så jag är ganska övertygad om att hon har ont i magen.. Men det värsta är att hon inte vill äta. Hon har ätit dåligt ända sen inatt, och hon behöver ju verkligen all näring hon ska ha i sin lilla kropp.

Jag ringde upp till Barnavdelningen och rådfrågade dom och dom tyckte vi skulle komma upp en sväng. 

Efter en undersökning, en sväng ner på röntgen och sondsättning så begav vi oss hem igen. Det känns bäst att vara hemma trots allt.

Tarmarna rörde sig fint och allt såg bra ut på bukröntgen. Men hon hade en  jädra massa luft i magen. Hon har ju varit utan sonden i några dagar och jag brukar ju alltid tömma hennes mage på luft genom sonden, så nu när den varit borta så har hon väl inte riktigt lyckats göra sig av med luften på egen hand. Uppblåst och proppmätt känner hon sig garanterat. Stackars stackars lillan!!

Mormor har kämpat hårt med henne ikväll och sitter med henne i famnen jus nu också.. Snart är det dax för nattpasset och jag ber till gudarna (som jag inte tror på) att hon sover lite inatt, för jag (mitt dumma spån) har inte vilat nånting idag, efter att ha varit vaken rätt mycket även igårnatt..  Jaja, det ska nog gå bra.

Det vore väl själva fan om det skulle bli nåt nu när vi fått operationstid och allt!! Nä, det vill vi inte veta av!

God Morgon.. För er kanske! Själv har jag kämpat länge med en missnöjd liten bebbe som har ont i magen! Hon ville inte ens äta inatt och det är inte likt henne. Stackars liten!

Igår spenderades dagen i mormors knä för hennes del. Heeeeela dan hos mormor SOVANDES, förutom då vi tog en promenad på stan.. Bolaget närmare bestämt!

Hade en riktigt mysig dag igår faktiskt! Fredrik tog sig iväg till gymmet och jag fick mig en härlig löptur. Skönt att ha mamma här och få lite avlastning! Hon har INGENTING emot att mata och hålla Denise hela tiden. Framåt kvällen blev det god middag a´la Fredrik, ett glas vin och bara slappa i soffan.

Nu är man lite mör efter en halv vaken natt.. Idag har vi små planer på att titta på en stuga. Spännande! Tänk att få ha en alldeles egen sommarstuga! 

Jag tar tillbaka det där med att Denise inte skulle vara ett dugg lik mig! 

Efter en lugn och fin morgon hemma så packar vi ihop oss i bilen och åker mot sjukhuset. Efter halva vägen så börjar Denise se lite konstig ut. Hon försöker kräkas och det kommer snor och slem ur näsan och munnen. Hon blir alldeles skummig och bubblig runt munnen och saturationen sjunker snabbt. Gissa om jag fick panik? Fredrik också för den delen. Och precis då satt vi fast vid et rödljus.. Jag vred på syrgasen på full sprutt och knäppte loss bilstolen och lutade henne framåt. Jag var helt och hållet redo att börja göra mun mot mun, men jag lyckades få ut en massa slem med hjälp av en tvättlapp. 

Fredrik släppte av oss vid porten och jag sprang upp med ungen under armen och syrgastuben i andra handen.. PJUUUH! Nu är allt frid och fröjd igen, men jag kan konstatera att det här med att kräkas och att få slem i halsen inte riktigt är Denises starka sida.. Min stackare, hon är fortfarande liten och svag, men ibland glömmer jag bort det för jag tycker att hon blivit så stor!