Morfin, morfin, morfin.. Tänk om jag också kunde få lite morfin, så jag håller mig lugn! Doktorn har bestämt att Denise ska få morfin i helgen så hon inte är så orolig. Hennes kropp får inte så mycket vila som den behöver när hon är så här. Hon behöver vila mycket mycket mer än vad hon gjort idag! Så nu ska hon bara få vara ifred så mycket som möjligt i ett par dagar, få morfin och bara vila. Självklart måste dom ta blodgas och hon måste vändas och så, som vanligt. Men det blir inget annat.. Inga kängurusittningar, ingen cpap.. inga ändringar. 

Dom vet ju vad dom gör, så jag antar att det är det enda rätta just nu, för hennes egen skull. Fast man tycker ju att det låter hemskt att knocka en liten bebis med morfin, men det är nog skönt för henne!

Nu har mamma åkt hem.. Och Fredrik kommer om några timmar.. Jag är helt slutkörd av all oro jag haft idag så jag kommer nog somna som en klubbad säl ikväll.. 

Hoppas hoppas hoppas att min hosta går över snart, och att det inte utvecklas till nån riktigt elak förkylning.. Har liksom inte tid med sånt! Jag behöver sitta och stötta min dotter, inte ligga och vara sjuk!!

Sitter fast i katastroftankarna! Sitter bara och förbereder mig för det värsta.. Jag vågar knappt gå upp till henne, för jag är så rädd för vad jag ska få se, eller höra. Men ingen har ringt mig, och dom har ju lovat att ringa om det blir så allvarligt att dom blir oroliga för hennes liv.

Undrar hur många gånger, hur många dagar man ska måsta gå igenom dom här känslorna? Snälla, spola fram tiden, jag orkar inte med det här!!!

Pratade nyss med Fredrik och han är snart på väg! Skönt. Jag trodde han skulle komma imorgon, men han kommer redan ikväll. Kan verkligen behöva en dos av hans "icke-oro". Han är inte lika orolig som jag, och han har förmågan att se det som är bra istället för att förvänta sig det värsta hela tiden! Tänk om man kunder vara så, va mycket lättare allt skulle kännas..

älskade lilla skrövvel! Fortsätt kämpa!  

Svettigt Svettigt! Snälla låt mig slippa den här dagen!!!!  Har precis varit uppe hos Denise. Hon svajar och svajar i syresättningen, magen är stor som en ballong och hon var såååå orolig. Skruvade på sin lilla kropp, blåste bubblor med munnen och gjorde fula grimaser.. Till slut fick hon lite morfin för att lugna sig lite.. Usch! Det värker i hela mig att se henne så, för man kan ju bara ana att hon har ont någonstans, förmodligen i magen! Lilla lilla gumman!

Dom har ju ökat på hennes mat och hade planerat att öka ännu mer ikväll, men det verkar inte som om hennes lilla kropp klarar det just nu, så planerna blev avblåsta. 

Jag är helt svettig nu, efter att ha stått där vid kuvösen, helt maktlös.. Det enda jag kan göra för att hjälpa henne är att lägga mina händer över henne och hålla om henne. That´s it! Man känner sig så fruktansvärt maktlös, och värdelös på nåt vis..

Här är iaf adressen till oss!

Denise Decker

Barnavdelning 4 QA11

Norrlands Regions Sjukhus

901 85 Umeå

Så var det kväll igen.. Hoppas på att man kan sova inatt, för igår natt somnade jag nog inte förrän halv fyra. Låg och tänkte och funderade, tänkte på allt som hänt och funderade på om nånting hade kunnat bli annorlunda. Hade jag kunnat gjort nånting annorlunda? Hade jag kunnat stoppa det här på nåt vis? Svaret är NEJ!   

Däremot så ska jag nog vara "glad" att jag blev sjuk. Att jag fick Hellp Syndrom.. Annars hade jag ju aldrig uppsökt nåt sjukhus. Då hade ingen sett att moderkakan inte gav lilla Denise någon näring där inne. Nej.. Då hade jag fått se på nästa ultraljud att jag hade en död bebis i magen istället... Allt har en mening.. Det var nog nån mening med allt det här också, även om jag helst hade sluppit alltihop!

Nu har jag en dotter.. Det blev inte alls som jag hade tänkt, och det kanske inte ens slutar lyckligt.. Det får tiden utvisa. Så jag får passa på att glädjas åt det jag har nu. Ha en massa hopp, och bara tro att allt kommer att bli bra!!

Det måste ju blir bra, det bara måste det!! Vad ska annars hända med livet? Nä, usch.. Nu ska ja inte tänka så!

Nu ska jag bara minnas hur mysigt det var att sitta hud mot hud med lillan idag.. Det kan nog få mig att sova gott!

Mys Mys Mys   Ja nu har jag suttit med Denise på mitt bröst i två timmar. Följt av lite annat pyssel med henne! Såå mysigt, och hon mådde så bra hela tiden. Hon låg helt stilla, inte sådär orolig och skruvig som hon brukar vara i kuvösen. Hon låg stilla och sög på sin napp och bara mådde gott!

Mormor Susanne var fotograf!

Mys Pys! Känner mig lite krasslig i halsen och hostar och så, det är därför jag har munskyddet på mig!

Nu ser jag fram emot morgondagen.. med lite skräck såklart, men jag litar på att doktorn vet vad han gör! Han kom och tittade till oss när vi skulle sitta känguru och då log han och såg så snäll ut och drog till och med ett litet skämt och frågade om jag verkligen orkade med den där vikten på mitt bröst. haha. Dr Robot kanske inte är så illa ändå. Han börjar mjukna. Men det viktigaste är ju att han är en skicklig barnläkare, och många är imponerade av honom, så Denise är nog i väldigt goda händer!  

Nu ska vi ta oss en sväng till affären.. Måste fylla på mat förrådet lite...

Ha en bra kväll alla läsare!

Kängurusittning klockan 16.00.. Jag är SKIT nervös, såklart! Har precis varit på apoteket och hämtat ut mina lugnande tabletter. Hoppas att jag klarar av att sitta stilla, att jag inte får den där jävla panikångesten. Den kan dra åt skogen! Jag VILL ju sitta med min dotter i famnen, mer än nånting annat. Ingen ångest i världen ska få ta det ifrån mig, jag vägrar! 

Och så är jag ju orolig för min hosta.. Tänk om jag smittar henne? Men doktorn tror att det inte är någon fara, bara jag tar på mig ett munskydd. Jag får väl lita på honom....

Wish me luck

Good Mööörning! Eller kanske inte.. Det spöregnar utanför fönstret och jag har legat vaken halva natten.. Men jag hade ställt väckarklockan, för jag blir så stressad om jag sover för länge. Halv tio fick räcka!

Här har vi suttit ett bra tag nu och knåpat ihop alla papper som ska iväg till Försäkringskassan.. hm... Med min enorma tur så är jag väl inte berättigad till en enda krona i ersättning.

Känner mig såååå krasslig! Hostar och hostar och jag är så rädd att jag ska komma med en massa baciller upp till bebisarna. Men hostan är som värst på natten och på morgonen, så jag hoppas det blir bättre snart.. Annars blir det munskydd även idag..

Det ska bli intressant att se hur hon mår idag. Om det blivit bättre. Har dom kunnat sänka syrgasen? Eller har dom fått höja den? Ska dom kunna ta bort respiratorn imorgon, eller kommer det att dröja längre? Jag är så spänd... Både skräckslagen och förväntansfull. Tänk om nånting händer? Tänk om nåt går fel? Nä, jag måste försöka att inte tänka så.. Jag har ju hittat mina favoritord när man oroar sig för mycket.. Jag får rabbla ramsan i mitt huvud!

Worry, is like a rocking chair! It gives you something to do, but it doesn´t get you anywhere!

Hur många är ni? Jag blir helt paff! 741 unika besökare idag. Besöksrekord vill jag lova! 

Helt otroligt att så många bryr sig om hur det går för oss här på Barn 4! Tack till alla som länkar och alla som kommenterar och stöttar.. Man blir helt paff!

Nu känns det som min skyldighet att verkligen uppdatera ofta och berätta allt som händer här, och det gör jag ju så gärna. Det är ju som en slags terapi för mig att skriva. Jag skulle kunna skriva låååååånga låååååånga inlägg om mina innersta känslor.. Men då skulle det nog bli en oändligt jobbigt läsning, så jag håller mig till det som är här och nu. Det som är viktigt. Min lilla dotter och mina känslor i allt som är NU.. Allt annat är liksom lagt på hyllan tills vidare.

Ibland får jag panik inför alla praktiska saker. Hur är det hemma? Hur der det ut? Har en massa beställningar som jag gjort.. Paket som jag inte hämtat ut.. Min man som inte får sina matlådor som jag alltid brukar fixa.. Hur ska det bli med allt? Rullar världen på som vanligt där ute, även fast jag är här, på sjukhuset, i min lilla bubbla?

Men allt det där får faktiskt vänta.... Saker som var så otroligt viktiga för mig för bara några veckor sedan, känns totalt meningslösa och obetydliga just nu. Va mycket man bryr sig om och lägger energi på, som egentligen inte betyder ett skit! Man slösar sin energi på att störa sig på småsaker, engagera sig i skitsaker, snacka skit om folk, och bry sig om vad folk tycker och tror.. åååååh! Just nu bryr jag mig inte ett skit om sånt, och jag hoppas att jag kommer ihåg det här, när allt det här är över! Jag hoppas att jag kommer ur det här som en mer ödmjuk och förstående människa. En starkare människa som inte låter sig påverkas negativt av omgivningen, och som förstår och har överseende med andra människors brister! Sån ska jag vara!  Jag vill inte bli bitter!