Det här är verkligen tortyr! Helt sjukt att allt det här händer, jag fattar det inte!! Så vad ska man göra nu då?? Bara vänta, vänta och vänta! Och vad innebär allt? Det är sånt som snurrar i huvet! Om det är ett speciellt fel, hur kommer det att påverka framtiden? Och är det ett annat fel, hur påverkar det oss? Man vet ju INGENTING.. Och ingen kan ju säga nånting heller, eftersom ingen vet!

Man vet absolut ingenting! Lever hon imorgon? Står jag  på benen imorgon? Hur ser livet ut om några månader? Kommer jag att sitta hemma med ett handikappat barn? Kommer jag att sörja min dotter som dog? Kommer vi att vara en lycklig familj? Ingen vet.. Ingen vet nånting! Ta aldrig nånting för givet! Livet och hälsan är ingen självklarhet!

Usch och fy, det här var det värsta jag varit med om! Jag sitter där uppe med händerna i kuvösen för Denise är lite orolig. Doktorn kommer in och ordinerar nånting lugnande. Nåt som hon vad jag vet aldrig fått förut.

Bara ett par minuter efter hon fått det så börjar det rycka lite smått i armarna.. Till slut börjar hela hon sprätta och rycka och krampa! Till en början gick det att avleda henne lite genom att gnugga på handen och då slutade hon.. Men sen fortsatte hon bara att rycka..

En annan doktor kommer in och gör ultraljud på huvet, men ser ingenting.. Nu är det full rulle där uppe och dom håller på att koppla in nån slags övervakning på hjärnaktiviteten.. Sätter nålar i huvet som ska mäta hjärnaktiviteten under 24 timmar.

Jag höll mig lugn under hela tiden jag var där, men jag bestämde mig för att gå ner och då brast det! Jag är så rädd att hon ska bli skadad, utvecklingsstörd, eller att hjärnan bara slutar fungera!

Jag vet att det är vanligt med hjärnblödningar och att i de flesta fallen så kan man likna dem vid "skrubbsår" på såna här småttingar. Det brukar läka och inte ge några men..  Ofta..  Men inte alltid!  Ja nu blir det ett jobbigt dygn känns det som.. Jag hoppas och ber till gud att det var den där medicinen som gjorde att hon krampade, och att det INTE är en blödning!!!

Tyckte att mamma var en pain in the ass som lyfte på ögonlappen och tog fram den stora svarta kameran!  

Det märks att Denise börjar piggna till! Hon blir ilsken och vrider sig och visar tydligt hur missnöjd hon är. Man kan se hur hon grinar, men det kommer ju inget ljud! Lill plutten då! Det kan ju aldrig vara skönt att vara intuberad. Tänk vilken panik man skulle känna om man vaknade och låg i respirator. Vi vuxna människor är ju iaf sövda om man ligger i resp, men dom här små stackarna är vakna  

Det verkar som att infektionen håller på att gå tillbaka, eller vad man ska säga. Proverna såg bättre ut iaf. Nu ska hon få lite blod, för Hb var lite lågt..

Undrar hur länge hon kommer att behöva ligga i respirator nu då? Det är såååå jobbigt just det här "mellanläget". Då hon är lite för svag för CPAP men för pigg för respirator. Det blir så jobbigt för henne och hon kämpar så hårt! 

Här snöar det idag.. Eller regnar.. Eller nånting mitt emellan. Jag som tänkte gå ut. Men jag har ingen lust att bli blöt faktiskt.. MEN, jag behöver komma ut, så jag får nog offra mig!

Har vaknat säkert tio gånger inatt, och trott att det varit dags att kliva upp. Halv sju gav gav jag upp! Saknar min säng!!Min sköna sköna, nya säng. Jaja, jag får nog tid att sova i den framöver, hur mycket som helst!

Vet ni vad? Jag funderar seriöst på att flytta bloggen.. Men jag vet inte om jag orkar än, ska kolla runt lite. En stor anledning är att här på bloggplatsen så är det OMÖJLIGT att får support. Har aldrig nånsin fått svar när jag kontaktat bloggplatsens så kallade support.. VÄLDIGT dåligt tycker jag. Dessutom så är det ganska begränsat när man ska designa bloggen.. Lite tråkigt i längden. Men vi får se. Det är väl egentligen vad man skriver som är det viktiga, inte hur bloggen ser ut. 

Nu blir det kaffe och sen upp till plutten och se om hon har sina små ögon öppna idag!

Då var den här dagen slut! Måste säga att jag tycker att hon verkar lite piggare redan nu. Hon vaknar liksom till ibland, slänger huvet bakåt och griper tag i tuben och det ser ut som om hon fösöker slita ut den. Som att hon får lite panik för att hon sitter fast. Hon försöker lyfta på huvet och vrida på huvet. Goda tecken, men jobbigt för henne och jobbigt för mig att se henne så.. 

Har planer på att promenera till Strömpilen imorgon. Om jag hittar dit. Har ju GPS så jag borde ju hitta. Känner att jag skulle vilja gå i affärer. Bara titta mig omkring, kanske köpa nånting, kanske ta en kaffe.  Men samtidigt så har jag ju värsta bacillskräcken och är SKITRÄDD att jag ska bli smittad av den hemska influensan som härjar! Ja, vi får se hur Denise mår, och hur jag känner mig..  Nu när jag har varit hemma en sväng så börjar jag förstå vikten av att faktiskt slita sig från sjukhuset ibland. Känner verkligen att jag fick nya krafter och styrka bara av att åka hem en liten liten sväng. Det behövde jag. Annars kanske jag inte hade orkat det här.. Då kanske jag hade brytit ihop totalt och tappat allt hopp idag, men det gjorde jag inte. Jag känner mig hoppfull!

(här trivdes dom som fisken i vattnet på nyårsafton, far och dotter)

Glöden är inte lika stark, min kämpe är trött! Man känner det när man ska byta blöja på henne, när man ska vända henne, när man håller hennes lilla hand. Man ser det när man tittar i hennes ögon. Den lilla springan som är öppen. Hon har svårt att hålla kroppstemperaturen så jag har bäddat om henne med två tjocka extrafiltar så hon ska bli varm!

Hon har precis fått lite morfin och doktorn har justerat tuben som låg lite för långt ner. Hon har även fått "bakterie-ätande" omläggning på sin inflammerade hand.. 

Det enda jag kan göra är att vänta på att det ska vända.. Vänta på att få se henne sakta men säkert komma tillbaka. Få tillbaka den där glöden och livsgnistan som jag vet att hon har!

Jag försöker att vara som vanligt.. Har gått min dagliga promenad. Lite fortare och lite högre musik än vanligt, kändes skönt! Kollade blodtrycket också imorse och tog en PK prov.. Blodtrycket var lite knepigt 120/95.. hmm.. snart har jag väl 100/100 eller nåt..   Vad gör man när undertrycket är för högt, men övertrycket är för lågt?

Trots allt som händer så känns det helt okej. Jag har fötterna på jorden, och trots att jag är här helt ensam så känner jag mig inte ensam.. Jag är ju mest där uppe, hos Denise, och där finns alltid stöd och nån att prata med, och man kan alltid få svar om det är nånting man undrar eller oroar sig över! Visst, det går upp och ner. Jag var jätte ledsen imorse när jag kom upp. Det var jag till och med förberedd på, så jag sminkade mig inte! Men nu har jag gråtit färdigt för idag, och sminket är på sen några timmar tillbaka!

Lyssnade på en låt när jag var ute och gick.. En låt som jag ofta lyssnar på, men inte förrän nu har jag reflekterat över texten i refrängen! Fina ord!

I don´t need no one to tell me about heaven, I look at my daughter & I believe! 

Fick precis samtalet jag förväntat mig! Denise har blivit sämre inatt och orkar inte andas själv, så nu ligger hon i respirator igen! Jag får försöka se det som att det är bra för henne. Då slipper hon kämpa så hårt och kan vila istället. Men det kommer förmodligen kännas skitjobbigt att komma upp och höra respiratorns puffande och pipande, precis som förut..  Ett steg bakåt!

Hoppas att det bara blir några dagar. Jag vill ha tillbaka min pigga, vakna, ilskna lilla tjej som visar vad hon vill och säger ifrån när det blir fel.

Fortsätt kämpa lilla vän!!