I did it again.. Ligger just nu på IVA i Sollefteå efter att ha svävat nånstans mellan liv och död. Några vänliga själar hittade mig efter vägen med kramper, feber, frossa och total förvirring. När ambulansen kommit fram med mig till akuten hade jag ett undertryck som var under 30 och ena pupillen var stor och den andra var som en knappnål. Jag minns detta men kunde inte säga eller göra något. Mamma berättade att läkaren lyste in i mitt ena öga och då blev jag helt hysterisk och skrek rakt ut.. Mitt crp skenade iväg uppåt och likaså febern, så nu har jag legat här och fått intravenös antibiotika och jag känner mig bättre. Ligger kvar här i väntan på att det ska bli måndag så läkaren kan få kontakt med soc och psyk för ingen vågar skicka hem mig. Jag litar inte på mig själv längre för av nån anledning så är jag inte längre rädd för något. Inte ens döden. Jag har inya spärrar och jag behöver övervakas. Det är den hårda bittra sanningen. Men det är tyvärr så här man måste göra för att få hjälp i det här samhället. Det bästa är nog också om jag säger att jag inte vill ha hjälp. Men jag vill ju det... så här ser det ut för oss missbrukare som inte på egen kan sluta med drogerna. Varje återfall blir ett större och större nederlag och det blir mer destruktivt. . Det slutar bara på ett sätt om inte hjälpen finns och jag är iaf inte i skick att själv fightas för min rätt . Jag förstår alla som ger upp. Jag förstår folk som tar sitt liv. Jag förstår att man till Slut inte ser nån annan utväg.
Men någonstans inom mig finns viljan. . Gäller bara att hitta orken och kraften och få hjälpen att hålla fast vid livet.

Ja då har man varit på hemmaplan ett par dagar då. Det fungerar bra än så länge och igår var jag på mitt första NA möte på 7 år. Kändes skönt faktiskt att komma dit och nu lär det inte ta emot lika mycket att gå till nästa möte. Även om jag inte är 100% överens med allt i tolvstegs programmet så är det bättre att gå på möte ön att sitta hemma och gömma sig och vänta på att börja känna sig som en del av samhället igen.
Idag har jag pratat med min handläggare på försäkringskassan. Jag är ju under utredning för att bli halvtidspensionär och nu är utredningen klar och handläggaren föreslår 50% sjukersättning. Så nu väntar jag i stort sett bara på ett beslut. Gud så skönt om allt går i lås! Då kan jag jobba 50% sedan och jag slipper känna stressen över hur jag ska orka jobba och hur man ska få ihop det ekonomiskt. Ett ljus i tunneln och ett steg på väg i rätt riktning.
Imorgon åker jag till övik igen för att få några dagar med min lilla plutt igen. Längtar efter henne så hjärtat går i kras när vi är ifrån varandra så jag kan lila gärna åka dit. Som tur är så är jag och hennes pappa vänner även om vi valt att inte leva ihop. . Så vi klarar av att vistas under samma tak och även farmor är med, så vi är tre stycken som tar hand om fisen.. Men sen tycker ja nog att det börjar bli dax för henne att komma hem till Sollefteå ett tag så hon inte glömmer bort alla kamrater på förskolan och alla släktingar som längtar efter henne här hemma!

Blev så sugen på att träffa ungen min så jag åkte upp till Övik igår.

Det blev lite konstigt för henne att ha mig här tror jag, så det tog ca tre timmar att få henne att som a igår. . Får hoppas på bättre lycka ikväll.
Idag har vi varit på badet och lekt av oss all energi. . Jag tror jag blev tröttast av alla och gav upp efter ca tre timmar.
Imorgon blir det hemfärd och försöka ta tag i livet lite mera. .

...och där säger vi adjö till avdelningen, klipper id-bandet och åker hem. . Det är nu det riktiga kriget börjar. Men jag känner mig rätt lugn än så länge. Jag har två ansikten på min näthinna när jag inte känner att jag kan klara det för min egen skull. Denise och Tony. Kärleken till dom motiverar mig och jag vet att min kropp och själ inte kommer klara många svängar till. .. vill jag inte ner i graven så måste jag fixa det här. . Och det tänker jag göra!!

En hel dag med min plutt här. Hjärtat fyllt av kärlek men aj va ont det gör att behöva säga Hejdå. . Avslutade dagen med möte med sochandläggaren. . Blev inte mycket klokare men nu har jag iaf uttryckt mina problem och fått sagt att jag är villig att göra vad som helst för att må bra! Punkt

Vaknar upp ur en vidrig dröm redan klockan sex imorse. Jag och mamma var på middag hos några vänner med Denise och hennes kusin Noelle och när Denise tar en tugga av den grillade kycklingen så visar det sig att dom förgiftat den och hon börjat krampa och det bubblar grönt slem ur näsan och munnen. Jag tar henne i panik famnen och häller vatten över ansiktet för att få bort det gröna och börjat blåsa luft i henne för hon andas inte .. när jag ser att hon fått färgen tillbaka i ansiktet tar jag henne under armen och springer till bilen och skriker på mamma att ta med sig Noelle och skynda sig. Jag sätter mig vid ratten med Denise i knät och börjat försöka backa på den knöliga gräsmattan medan mamma försöker få fast Noelle i bilstolen. Jag skriker åt henne "skit i att knäppa fast henne, hoppa bara in" ... sen vaknar jag. Vill inte veta fortsättningen på den drömmen så jag klev upp. . Fy vilken dröm. Jag minns exakt hur det såg ut där vi var och hur våra vänner såg ut. . Men det är inga som finns i verkligheten som tur är.
Idag kommer Denise hit och hälsar på iaf. Tillsammans med sin farmor. Synd bara att vi måste vara här hela tiden eftersom jag inte hade chansen att söka permission. . Men vi kanske kan gå upp till barnmottagningen och leka på lekterapin om det blir långtråkigt här. Vi får se.

Har fått en del frågor om vad som egentligen hände för en vecka sedan och varför jag är här... Helt ärligt så kan jag inte komma ihåg allt. Men jag hade varit drogfri i 7 veckor och tog ett återfall. . Droger som gör att man tappar minnet fick mig att göra en massa saker som jag aldrig någonsin skulle göra och jag trodde inte att jag skulle kunna leva vidare efter det. Så jag ville in på psyk eftersom jag inte visste vad jag kunde göra mot mig själv. Men jag vaknade upp på AVA i Sundsvall för jag tuppade av i bilen på vägen och det gick inte att väcka mig. . Nu är jag här mest bara för att jag är rädd för att jag ska ta ett nytt återfall om jag åker hem. Det vill jag inte och jag försöker få hjälp från soc att få komma på behandling. Därför är jag här. ..och egentligen mår jag helt okej men jag litar inte på mig själv så jag stannar kvar så länge det bara går. Det är skittråkigt och jag gör ingenting under dagarna. Men jag är skyddad iaf och det får duga så länge.

Ja då har det snart gått en vecka sedan all djävulskap hände.. en vecka som känns som ett år ungefär. Imorgon kommer min sochandläggare hit och ska prata med mig men när han ringde idag så sa han: Hur länge blir du kvar där? Vet du det? Så jag är rädd att det kommer bli så att jag blir utskriven och måste åka hem innan jag får nån hjälp... Men jag ska inte grubbla i onödan utan vänta på mötet och se vad vi kan komma fram till.
Jag längtar efter Denise så jag håller på att dö och jag vill att hon ska komma hit och hälsa på! Men helst skulle jag nog söka permission då och träffa henne hemma hos brorsan eller mamma istället för att hon ska behöva se mig på ett sånt här ställe.
Idag är jag trött.. men det beror på min kvällsmedicin. Det vet jag. Men jag har iaf sovit sammanhängande hela natten inatt , och det är något nytt.. så någon nytta gör den iaf.
tror jag lägger mig och sover nån timme till innan jag funderar mer över nånting alls..
det finns ju ett litet gym här. Med betoning på litet! ! Så jag kan ju alltid låsa in mig där och svettas lite om jag vill. . Men man tappar liksom lusten till allt sånt i det här läget. . Skulle hellre besöka mitt gym nere på stan.. jaja.. vi får se vad som händer med allt.

Tänk dig att någon berättar en historia för dig. Eller att du ser en film som verkligen griper tag om dig. Sådär så att man nästan kan tänka och känna sig in i hur det skulle vara att uppleva det... Så är det när man får minnesbilder av saker som hänt när man varit påverkad. Man känner liksom att man var med men man vet att man aldrig skulle säga eller göra dom sakerna. Det är som om man stått på sidan om och tittat på. Det är mycket sånt att tampas med när man ska bli drogfri och vissa stunder känns det som att man inte kommer kunna leva med sig själv.. det var därför jag hamnade här.. Jag trodde inte jag kunde leva vidare. Jag har känt så vid ett tillfälle förut för många år sedan. Men jag accepterade till Slut att det var som det var. Det är väl kanske det jag tagit med mig från tolvstegs behandlingarna: Du ÄR inte dina handlingar. .. Det är jävligt svårt men ju starkare man blir desto mer kan man släppa det...

Den enda vägen är upp!