Ja det går rätt bra att anpassa sig till den här naturen iaf...

Tog mig en liten promenad/joggingtur idag. Liiiite trött i kroppen fortfarande men inte värre än att det går att ignorera ;)
Har iaf haft kontakt med min handläggare idag och fyllt i några frågetecken i utredningen. Jag sa att jag kollat upp om det finns plats på kvinnohemmet här i Måviken och det finns det.. Men vi får väl se vart det leder.

Jag får inte bort klistret efter ekg klegget på bröstkorgen. Jag har hår på bröstet!

Vacker natur. Avskilt område.. Det finns massor med folk här. Tjejer och killar. Unga och gamla. Men jag känner mig ändå ensam. Jag kom hit idag runt fem så jag har nog inte ens hunnit fatta var jag är.

Men den här gången blev jag tagen på allvar och det uppskattar jag.. även om jag har svårt att se ljust på livet just nu så vet jag att det kommer vända. Jag har aldrig haft såna här mörka tankar förr och nu gör jag ännu ett försök med medicinbyte. Concerta kan tydligen ge konstiga tankar.
Första natten på ett nytt ställe blir aldrig bra. Men jag ska lägga mig nu för jag är helt Slut. Det här är början på det som kommer göra mitt liv till en bättre plats att vara fast i.

I did it again.. Ligger just nu på IVA i Sollefteå efter att ha svävat nånstans mellan liv och död. Några vänliga själar hittade mig efter vägen med kramper, feber, frossa och total förvirring. När ambulansen kommit fram med mig till akuten hade jag ett undertryck som var under 30 och ena pupillen var stor och den andra var som en knappnål. Jag minns detta men kunde inte säga eller göra något. Mamma berättade att läkaren lyste in i mitt ena öga och då blev jag helt hysterisk och skrek rakt ut.. Mitt crp skenade iväg uppåt och likaså febern, så nu har jag legat här och fått intravenös antibiotika och jag känner mig bättre. Ligger kvar här i väntan på att det ska bli måndag så läkaren kan få kontakt med soc och psyk för ingen vågar skicka hem mig. Jag litar inte på mig själv längre för av nån anledning så är jag inte längre rädd för något. Inte ens döden. Jag har inya spärrar och jag behöver övervakas. Det är den hårda bittra sanningen. Men det är tyvärr så här man måste göra för att få hjälp i det här samhället. Det bästa är nog också om jag säger att jag inte vill ha hjälp. Men jag vill ju det... så här ser det ut för oss missbrukare som inte på egen kan sluta med drogerna. Varje återfall blir ett större och större nederlag och det blir mer destruktivt. . Det slutar bara på ett sätt om inte hjälpen finns och jag är iaf inte i skick att själv fightas för min rätt . Jag förstår alla som ger upp. Jag förstår folk som tar sitt liv. Jag förstår att man till Slut inte ser nån annan utväg.
Men någonstans inom mig finns viljan. . Gäller bara att hitta orken och kraften och få hjälpen att hålla fast vid livet.