Nu ska vi se om jag lyckas formulera mig nu när chocken har lagt sig. Gjorde ett försök att skriva några rader tidigare men det gick inte, men nu har jag lyckats sortera känslorna och tankarna lite.

Vi åkte alltså in på barnmottagningen på eftermiddagen eftersom jag tyckte Denise andades väldigt snabbt och hon syresatte sdig inte ordentligt. CRP låg på 25 och hon behövde syrgas, så doktorn beslöt sig för att lägga in henne för observation och se var CRPt tagit vägen imorgon.

Bara en liten stund efter vi kommit till avdelningen så såg jag att det hände något med Denise. Blicken dog och jag ryckte upp henne ur sängen. Jag tror till och med att jag slog henne på kinderna.. Ögonen rullade bakåt och kroppen spänndes som en båge. Jag bara skrek: Hon har haft kramper förr men det här är nåt HELT annat. Hon andades inte, man såg bara ögonvitorna och saturationen sjönk och sjönk. Hon blev alldeles  svart kring ögonen och kroppen blev blåmarmorerad. Jag slängdes tillbaka tioll Neo, men där reagerade jag aldrig så här. Jag brukar alltid vara lugn och i efterhand kan jag gråta. Men nu fick jag riktig panik. Jag trodde verkligen att hon skulle dö. Men efter ett par minuter så drog hon in luften med ett tjut sen föll hon ihop som en säck potatis och jag bara tittade på henne, HELT övertygad om att hennes hjärna var förstörd nu och att hon aldrig mer kommer bli sig själv igen.

Återkommer imorgon och berättar mer, för just nu har jag nog varit vaken i 30 timmar eller nåt sånt så jag kan knappt  formulera mig!

Ärligt talat så vet jag inte vad som skulle hända med mig om Fisen försvann.. Allt känns så mkt värre nu när hon blivit så här stor och BOR i mitt hjärta och fyller alla mina dagar med innehåll.. På Neo var ju sånt hät vardagsmat, men jag tror inte att det hände EN enda gång att jag började greina mitt i en akut situation. Ärligt talat så tror jag de var för att jag var så inställd på att hon skulle dö så jag stängde av. Men nu finns hon. 2 år senare och faaan ta den gud som bestämmer sig för att plocka upp henne till himlen!

Lillfisen har gått och blivit sjuk. Vaknade för ett par timmar sedan och var orolig och sträckte handen över till min säng för att hålla mig i handen. Så gör hon vara när hon är sjuk. 38,9 och en väldans hosta.

Hoppas bara att hon får slippaq nån komplikation den här gången!