Ja vad ska man säga? Just nu känner jag mig fysiskt och psykiskt TOTALT slutkörd. Jag ser bara mörker och det känns inte som att jag är kapabel att ge Denise den kärlek hon behöver. Jag gör det jag ska. Matar henne, byter blöja, ger henne alla mediciner osv, men jag har bara inte krafterna att vara den där gulliga snälla mamman som bara vaggar och sjunger för sin lilla bebis. Det går bara inte just nu, och det gör så ont i mig! 

Inatt var Denise väldigt missnöjd och hon knorrade, skrek och var ledsen.. Jag tog upp henne, men jag fick lov att lägga henne  i sängen och sitta och samla mig en stund. Samla krafter, räkna till tio, ta djupa andetag.  Jag blev bara såå frustrerad och riktigt irriterad och det är inte likt mig.. Ska det vara så att man blir på så dåligt humör att man måste lägga ifrån sig sin bebis?

Just nu skulle det nog inte krävas mycket för att få mig att rasa.. Det skulle nog räcka med ett litet skitproblem här hemma. Att något går sönder eller att jag glömmer något. Så känns det just nu. Varje liten motgång känns som ett stort jävla berg!!

Har iaf varit upp på sjukhuset och pratat med kuratorn och hon skulle prata med BVC och se om jag kunde får träffa psykologen där, och jag kanske behöver börja käka nånting anti depressivt..Det här funkar inte