Jag tar tillbaka det där med att Denise inte skulle vara ett dugg lik mig! 

Efter en lugn och fin morgon hemma så packar vi ihop oss i bilen och åker mot sjukhuset. Efter halva vägen så börjar Denise se lite konstig ut. Hon försöker kräkas och det kommer snor och slem ur näsan och munnen. Hon blir alldeles skummig och bubblig runt munnen och saturationen sjunker snabbt. Gissa om jag fick panik? Fredrik också för den delen. Och precis då satt vi fast vid et rödljus.. Jag vred på syrgasen på full sprutt och knäppte loss bilstolen och lutade henne framåt. Jag var helt och hållet redo att börja göra mun mot mun, men jag lyckades få ut en massa slem med hjälp av en tvättlapp. 

Fredrik släppte av oss vid porten och jag sprang upp med ungen under armen och syrgastuben i andra handen.. PJUUUH! Nu är allt frid och fröjd igen, men jag kan konstatera att det här med att kräkas och att få slem i halsen inte riktigt är Denises starka sida.. Min stackare, hon är fortfarande liten och svag, men ibland glömmer jag bort det för jag tycker att hon blivit så stor!